tisdag 20 januari 2009

Ärliga blå ögon

Jag är verkligen urdålig på att låtsas. Att låtsas vara glad när jag är ledsen, att låtsas tycka om när jag inte gör det. Och jag hatar när andra människor låtsas. När någon kommer fram och säger "Heeeeej gumman!!" med stora kramen fast man ser att de egentligen tänker "Hej bitch, du kan få en kram bara för att det ser bra ut mot alla som ser på..."

Värst av allt är gamla skolkamrater som man kan stöta på av misstag som tror att man glömt allt. Nono, här har inte glömts nåt. Det som hände för femton år sedan sitter fortfarande som djupa ärr i hjärtat och det spelar ingen roll att vi nu är vuxna. Jag kanske är den mest långsinta personen nånsin, men det skiter jag i. Eftersom jag inte kan låtsas undviker jag helst konfrontationer som kan vara jobbiga och av bara farten även en och annan som jag inte borde.

Jag kan inte låtsas för det står med stora bokstäver i mina ögon hur jag mår, vad jag känner och vad jag tycker. Bara man har förmågan att läsa så står det där. På det stora hela tycker jag det är skönt att ha så ärliga ögon. Jag har varken ork eller anledning att gömma mig bakom ett skal. Det är lättare för omgivningen att anpassa sig om de vet vem man är och det syns hur man mår. De starkaste känslorna är kärlek och sorg och de syns därför mest. Det kommer lätt tårar av båda orsakerna dessutom.

Men det ställer till med en del också. Även på och vid sidan av dansgolvet. Efter en dans som för mig var sådär, jag kanske till och med känt mig obekväm med killen, men han släpper mig och säger typ "Wow, vad bra det var!!" Då önskar jag att jag kunde spela med så killen slipper se att "fan, hon tyckte det här var en riktig pina". Det spelar ingen roll vad jag säger för jag är säker på att det syns vad jag egentligen tyckte. Och ju mer jag anstränger mig så att mina känslor inte ska synas ju konstigare blir det.

I och med att jag själv är så medveten om det här tror jag också att jag kanske har lättare att se igenom andra människor. Se när de låtsas vara nån de egentligen inte är. Se att munnen ler men ögonen är ledsna. Men även se kärlek i ögonen när den finns där.

1 kommentar:

Sven sa...

Jag har slutat att låtsas. Det märks att en del slutat att fråga mig hur jag mår, eftersom jag numera verkligen berättar hur jag mår.

Men jag har också börjat att berätta för folk hur mycket jag uppskattar dom, deras dans eller deras utstrålning... (om jag tror att de kan hantera det)