Det verkar inte som att kattungarna haft så mycket människokontakt för Trassel var väldigt väldigt rädd. Hon sa inte ett pip under bilresan och väl hemma så ville hon inte lämna buren. Vi beslöt att det var bäst att hon fick börja vänja sig vid ett rum så hon skulle bli trygg. Alltså fick arbetsrummet bli Trassels och mat och låda och katthus fick samsas där.
Det var nog en bra idé. På kvällen gick hon inte ur buren någonting men på morgonen hade hon i alla fall varit i lådan och kanske ätit lite också. Familjen var ju hemma närmaste veckorna och vi bestämde att vi skulle varaa noga med att umgås med Trassel så hon skulle vänja sig och inte vara rädd. Speciellt barnens snabba ryckiga rörelser var läskiga.
Men snabbt var Trassel lite mindre rädd. Redan andra kvällen kunde hon ligga en stund i vardera barns knä så de fick klappa och vi kunde fota.
En liten härligt mjuk lekkompis
Barnen hade förstås försökt leka med Trassel under dagen men hon var för rädd. När sen Daniel lade barnen andra kvällen så satte jag mig hos henne för att vänja henne vid mig. Efter en stund rullade jag en boll och plötsligt såg jag en helt annan, nyfiken, blick. Snart for Trassel efter bollen och lekte som att hon aldrig nånsin varit rädd. Det var så härligt att se!
Lek är bra mot rädsla för alla barn!
Efter några dagar när hon blivit lite lättare att "fånga" lämnade vi dörren öppen så hon kunde börja se sig om i huset. Med försiktiga steg började hon undersöka skrymslen och vrår, men så fort det blev läskigt pilade hon tillbaka in i "sitt" rum. På kvällarna när barnen somnat har hon varit modigare och också busigare. Hon började snabbt göra oss sällskap i soffan och härjar även runt efter allt möjligt emellanåt.
Fler bollar att jaga...
Nu har det gått två och en halv vecka och Trassel har fått flytta ur sitt rum. Mat och låda står nu på sina rätta platser och Trassel har hela huset som sitt. Hennes rädslor har helt gått över och barnen får bädda henne i dockvagnar och allt möjligt utan att hon protesterar. Hon vill fortfarande inte bli fångad när hon är lite busig, men när hon sitter eller ligger går det bra.
Hon har fått vara ute och nosa på gräset men det är ännu så länge för läskigt. Men vi har bakdörrarna öppna ifall hon vill testa på egen hand. Min egen farhåga att vi skulle få leva med en rädd katt har helt gått över och lilla Trassel har redan tagit sin uppenbara plats i familjen. :-)
För bara ett par veckor sedan tyckte vi att hon var piggare än på länge. Hon kom upp och gosade, ville sova i sängen och sånt som hon inte gjort på jättelänge. Hon verkade plötsligt inte ha ont någonstans och hon hade aptit igen. Det var så mysigt. Hon har annars varit ganska osynlig senaste månaderna för att hålla sig undan Tove och det kan man ju förstå om man har ont. Men nu känns det bra att hon fick en riktigt pigg period precis i slutet även fast det ju känns jättetrist att hon plötsligt är borta. Snyft! Vi har ju levt ihop i dryga elva år hon och jag.
