Yeyy! Nu är den gjord - premiärsimningen på mitt nya lunchsimställe. Vet ni att i morse kom jag ihåg att ta med hänglåset. Det var ju bra. ;-) På väg dit kom jag på att det inte var helt självklart vart jag skulle göra av nyckeln. Normalt får man ju ett band att ha på sig och ha hela knippan hängande runt halsen kändes inte som ett bra alternativ. Jag löste problemet genom att hänga fast den bak i simglasögonen.
Simningen gick ungefär som förväntat. Det var ett tag sedan nu så jag tyckte det tog tid på slutet. Men en kilometer avverkades plikttroget och jag var tillbaka till jobbet i hyfsad tid. Alltid en start. :-)
onsdag 20 februari 2013
tisdag 19 februari 2013
Carolina Klüft, fysiken och självkänslan
Vi såg dokumentären om Carolina Klüft. Det var en bra dokumentär som väckte olika känslor. Det som fastnade hos mig var när hon berättade om att hon hade blivit utsatt när hon bytt till en ny skola. Att hon fått höra att hon var spinkig och liknade Sara Wedlund som då var känd löperska, men som också brottades med anorexia. Carro berättade att hon innan dess aldrig någonsin reflekterat över sin kropp, hur den såg ut.
Den enda gången mobbarna blev tysta var när hon spöade dem i idrott och den revanschen har sedan dess varit en drivkraft genom hela karriären. Men även fast hon tagit OS-guld och hyllas som Sveriges bästa och en av världens bästa friidrottare genom tiderna fanns smärtan av de elaka kommentarerna kvar så pass att hon blev tårögd när hon nu berättade om det. Det blev så tydligt vad djupt det sätter sig, det som händer i skolan när man är barn.
Jag kan så lätt identifiera mig med den känslan och tänka tillbaka på min egen barndom och ungdom. Jag var ju så liten och spetig. "Äter du ordentligt?" fick man svara på om igen. Jag var en av de minsta i klassen tills jag var sådär femton år och plötsligt började växa. Jag var minst, klen och, till skillnad mot Carolina Klüft, helt borta när det gällde idrott och idrottsliga framgångar. Min familj höll egentligen inte alls på med sport, om man tänker på prestation. Vi musicerade.
Jag har alltid tänkt att de som var duktiga på sport under min skolgång kom undan. De blev aldrig utsatta. Själv upplevde jag min svaghet inom idrott som en riktig akilleshäl. Jag kunde inget, jag var liten och svag, och jag inser att jag ända tills för något år sedan har trott att det är så det måste vara. Jag inser nu att självförtroendet inom fysisk prestation hänger tätt samman med självkänslan. Först när självkänslan kom ifatt mig på andra plan började jag inse att jag har låtit mig luras av gamla tankar och känslor.
Sedan då vid femton, när jag började växa och växte förbi alla kompisar (till 167cm), har jag nog kunnat utveckla en betydligt starkare och faktiskt hyfsat atletisk kropp. Jag har bara inte begripit att det ens varit möjligt och det har därför inte känts lönt att ens försöka. Det är till slut framgångarna inom yogan som fått mig inse detta på allvar. Nu när jag ser mig själv i spegeln utföra tunga yogapositioner med en kraft och styrka i både kropp och själ njuter jag verkligen.
Yogaträningen har även fått mig att börja träna mer fokuserat på styrka vid sidan av, för att kunna klara av ännu mer på passen. Och den lilla styrketräning jag hinner med på gymet och mina kvartar hemma ger faktiskt snabba resultat. Självförtroendet inom fysisk prestation och självkänslan klättrar vidare uppåt hand i hand. Det är min revansch mot mig själv.
För mig känns det här extra viktigt att reflektera över nu när jag har egna barn. Tove, snart fem år, är än så länge en kopia av mig fysiskt och det är mycket möjligt att hon kommer vara liten och späd tills tonåren fått säga sitt. Måns som är tre är som sin pappa, ett litet kraftpaket, och kommer liksom som sin pappa kanske inte alls behöva fundera på det här. Men det vet man förstås inte. För mig känns det viktigt att båda barnen tidigt får ta del av aktiviteter som ger dem ett fysiskt självförtroende. Att de klarar, att det är roligt och inte minst - att det finns kompisar på fler ställen än i skolan.
Bästa sättet att göra detta är som alltid att föregå med gott exempel. Att vara fysisk själv, att visa att det är viktigt och framförallt att det är roligt. Än så länge är de så små, men de älskar sin lekgympa och den är bra träning för hela kroppen, motoriken och det sociala. Tävlingsmomentet tror jag inte man behöver införa som ledare och förälder, det gör barnen så bra själva. De tävlar ju till och med om vem som är först till tandborstningen.
Frågan är hur man helt ska komma över de ledsamma känslorna från när man var barn. Revansch kan vara en utmärkt drivkraft för att prestera, men såret finns uppenbarligen ändå kvar, hur stor revanschen än blev. Jag tror att den enda möjligheten till att läka är att förlåta. Förlåta dem som också bara var barn. De som inte förstod vad de gjorde, vad de sa och vad det kunde få för konsekvenser. Förlåta och hoppas att det de själva kämpade mot till slut löste sig så att de blev hela vuxna. Vuxna som kan vara förståndiga förebilder och föräldrar för att leda sina egna och andras barn på rätt väg.
Tack Carolina Kuft för att du delade med dig av dina känslor i dokumentären, så att de här tankarna kom upp och på pränt. Tack och lycka till i framtiden!
Den enda gången mobbarna blev tysta var när hon spöade dem i idrott och den revanschen har sedan dess varit en drivkraft genom hela karriären. Men även fast hon tagit OS-guld och hyllas som Sveriges bästa och en av världens bästa friidrottare genom tiderna fanns smärtan av de elaka kommentarerna kvar så pass att hon blev tårögd när hon nu berättade om det. Det blev så tydligt vad djupt det sätter sig, det som händer i skolan när man är barn.
Jag kan så lätt identifiera mig med den känslan och tänka tillbaka på min egen barndom och ungdom. Jag var ju så liten och spetig. "Äter du ordentligt?" fick man svara på om igen. Jag var en av de minsta i klassen tills jag var sådär femton år och plötsligt började växa. Jag var minst, klen och, till skillnad mot Carolina Klüft, helt borta när det gällde idrott och idrottsliga framgångar. Min familj höll egentligen inte alls på med sport, om man tänker på prestation. Vi musicerade.
Jag har alltid tänkt att de som var duktiga på sport under min skolgång kom undan. De blev aldrig utsatta. Själv upplevde jag min svaghet inom idrott som en riktig akilleshäl. Jag kunde inget, jag var liten och svag, och jag inser att jag ända tills för något år sedan har trott att det är så det måste vara. Jag inser nu att självförtroendet inom fysisk prestation hänger tätt samman med självkänslan. Först när självkänslan kom ifatt mig på andra plan började jag inse att jag har låtit mig luras av gamla tankar och känslor.
Sedan då vid femton, när jag började växa och växte förbi alla kompisar (till 167cm), har jag nog kunnat utveckla en betydligt starkare och faktiskt hyfsat atletisk kropp. Jag har bara inte begripit att det ens varit möjligt och det har därför inte känts lönt att ens försöka. Det är till slut framgångarna inom yogan som fått mig inse detta på allvar. Nu när jag ser mig själv i spegeln utföra tunga yogapositioner med en kraft och styrka i både kropp och själ njuter jag verkligen.
Yogaträningen har även fått mig att börja träna mer fokuserat på styrka vid sidan av, för att kunna klara av ännu mer på passen. Och den lilla styrketräning jag hinner med på gymet och mina kvartar hemma ger faktiskt snabba resultat. Självförtroendet inom fysisk prestation och självkänslan klättrar vidare uppåt hand i hand. Det är min revansch mot mig själv.
För mig känns det här extra viktigt att reflektera över nu när jag har egna barn. Tove, snart fem år, är än så länge en kopia av mig fysiskt och det är mycket möjligt att hon kommer vara liten och späd tills tonåren fått säga sitt. Måns som är tre är som sin pappa, ett litet kraftpaket, och kommer liksom som sin pappa kanske inte alls behöva fundera på det här. Men det vet man förstås inte. För mig känns det viktigt att båda barnen tidigt får ta del av aktiviteter som ger dem ett fysiskt självförtroende. Att de klarar, att det är roligt och inte minst - att det finns kompisar på fler ställen än i skolan.
Bästa sättet att göra detta är som alltid att föregå med gott exempel. Att vara fysisk själv, att visa att det är viktigt och framförallt att det är roligt. Än så länge är de så små, men de älskar sin lekgympa och den är bra träning för hela kroppen, motoriken och det sociala. Tävlingsmomentet tror jag inte man behöver införa som ledare och förälder, det gör barnen så bra själva. De tävlar ju till och med om vem som är först till tandborstningen.
Frågan är hur man helt ska komma över de ledsamma känslorna från när man var barn. Revansch kan vara en utmärkt drivkraft för att prestera, men såret finns uppenbarligen ändå kvar, hur stor revanschen än blev. Jag tror att den enda möjligheten till att läka är att förlåta. Förlåta dem som också bara var barn. De som inte förstod vad de gjorde, vad de sa och vad det kunde få för konsekvenser. Förlåta och hoppas att det de själva kämpade mot till slut löste sig så att de blev hela vuxna. Vuxna som kan vara förståndiga förebilder och föräldrar för att leda sina egna och andras barn på rätt väg.
Tack Carolina Kuft för att du delade med dig av dina känslor i dokumentären, så att de här tankarna kom upp och på pränt. Tack och lycka till i framtiden!
Läs mer om:
personligt,
träning
måndag 18 februari 2013
Expanders i Hallunda
Åter igen på dans. Eftersom jag fick skjuts denna gång så fanns det ingen anledning att inte åka. Slöheten får liksom ha någon gräns. Det var en herrejösses massa folk på dansen och som vanligt när det gäller Hallunda har man ingen aning om vilka dom liksom ä-r. Bara en och annan hade igenkänningsfaktor, men tillräckligt för att få kvällen att gå.
Jag behövde inte jaga den här kvällen utan det räckte med att liksom finnas till. Tiden gick och danserna avlöste varandra på ett smidigt sätt. Mest fox och så en och annan bugg. Trevligt fika (som jag såg fram emot redan när vi satte oss i bilen) och sedan avlöpte kvällen på samma smidiga sätt.
För mig är Expanders alltför ojämna för att kvällen ska bli riktigt bra. De blandar en del guldkorn med ganska svårdansade låtar som går för snabbt eller för långsamt eller utan känsla. Det är synd så de gör en del låtar så otroligt bra och stämsången sitter stundom som en smäck. En del fina och skojiga danser prickades ändå in under kvällen och den gick relativt snabbt. Det brukar betyda att man har ganska kul.
En recension från andra sidan dansparet kan ni ju passa på att läsa här. :-)
Jag behövde inte jaga den här kvällen utan det räckte med att liksom finnas till. Tiden gick och danserna avlöste varandra på ett smidigt sätt. Mest fox och så en och annan bugg. Trevligt fika (som jag såg fram emot redan när vi satte oss i bilen) och sedan avlöpte kvällen på samma smidiga sätt.
För mig är Expanders alltför ojämna för att kvällen ska bli riktigt bra. De blandar en del guldkorn med ganska svårdansade låtar som går för snabbt eller för långsamt eller utan känsla. Det är synd så de gör en del låtar så otroligt bra och stämsången sitter stundom som en smäck. En del fina och skojiga danser prickades ändå in under kvällen och den gick relativt snabbt. Det brukar betyda att man har ganska kul.
En recension från andra sidan dansparet kan ni ju passa på att läsa här. :-)
Läs mer om:
dans
fredag 15 februari 2013
Jo, för det är jag värd....faktiskt
Idag är jag ensam på jobbet hela dagen för andra gången denna vecka.
Idag hade jag med mina nyvunna badhustankar tänkt passa på att simma på
lunchen. Väskan var packad och jag gav mig glatt iväg, redan med den där
känslan av hur skönt det är efteråt, när man avverkat sina längder och
är frisk, varm och mjuk i hela kroppen.
Nu är detta ett nytt badhus för mig och därför tänkte jag köpa deras "simma fem gånger betala för fyra" erbjudande för det kändes lagom till att börja med. 300kr kostade det om man bara simmar innan 15.00. Bra så långt. Nu tog det ganska lång tid att registrera sig och hit och dit men till slut när en lång kö bildats bakom mig i kassan var det klart och jag kunde gå genom spärrarna mot omklädningsrummet.
Visst börjar du ana att det finns en hake någonstans på denna historia? Jo, här kommer den: Man behöver ha eget hänglås för att låsa in sina saker. Detta har jag inte varit med om på ett badhus tidigare och hade därför inte ens tänkt tanken även fast det är så på t ex vårt lokala gym. Vet man så har man med sig. Vet man inte så...har man inte med sig. Irriterande typiskt. Vad gör man?
Jo, man går tillbaka till kassan och förklarar läget. Som ny kund hade man ingen aning och finns det möjligtvis ett lås att låna?? Nähä, inte det! Men köpa för femtio riksdaler fick man gärna. Jaha. Jag har hänglås hemma, så jag hade inte det minsta lust att investera i fler och dessutom se rabatten på mitt nyköpta rabattkort plötsligt gå upp i rök? Stiligt!
Här hamnar man lite i ett dödläge. Jag kan inte simma för jag har inget lås och vill inte köpa ett. De vill inte låna ut. Jag säger att då får ni dra bort det här besöket från mitt kort. Jaha, det var inga problem och så får jag komma tillbaka en annan dag. Jo, jag känner tydligt att jag är viktig som ny kund - inte. Nu har redan all lust och sug tappats och jag bestämmer mig för att göra något annat av min lunch.
Mycket irriterad och besviken åker jag till centrum och strosar runt istället. Ett par praliner följde med tillbaka till kontoret. Till mitt eftermiddagskaffe i ensamheten. För det är jag värd, för att jag inte har varit och simmat!
Behöver jag nämna att jag senare upptäcker att i botten av lilla facket i träningsväskan ligger hänglåset, som Daniel glömt packa ur sen senaste gymbesöket...
Nu är detta ett nytt badhus för mig och därför tänkte jag köpa deras "simma fem gånger betala för fyra" erbjudande för det kändes lagom till att börja med. 300kr kostade det om man bara simmar innan 15.00. Bra så långt. Nu tog det ganska lång tid att registrera sig och hit och dit men till slut när en lång kö bildats bakom mig i kassan var det klart och jag kunde gå genom spärrarna mot omklädningsrummet.
Visst börjar du ana att det finns en hake någonstans på denna historia? Jo, här kommer den: Man behöver ha eget hänglås för att låsa in sina saker. Detta har jag inte varit med om på ett badhus tidigare och hade därför inte ens tänkt tanken även fast det är så på t ex vårt lokala gym. Vet man så har man med sig. Vet man inte så...har man inte med sig. Irriterande typiskt. Vad gör man?
Jo, man går tillbaka till kassan och förklarar läget. Som ny kund hade man ingen aning och finns det möjligtvis ett lås att låna?? Nähä, inte det! Men köpa för femtio riksdaler fick man gärna. Jaha. Jag har hänglås hemma, så jag hade inte det minsta lust att investera i fler och dessutom se rabatten på mitt nyköpta rabattkort plötsligt gå upp i rök? Stiligt!
Här hamnar man lite i ett dödläge. Jag kan inte simma för jag har inget lås och vill inte köpa ett. De vill inte låna ut. Jag säger att då får ni dra bort det här besöket från mitt kort. Jaha, det var inga problem och så får jag komma tillbaka en annan dag. Jo, jag känner tydligt att jag är viktig som ny kund - inte. Nu har redan all lust och sug tappats och jag bestämmer mig för att göra något annat av min lunch.
Hallon- och pistagetryffel |
Behöver jag nämna att jag senare upptäcker att i botten av lilla facket i träningsväskan ligger hänglåset, som Daniel glömt packa ur sen senaste gymbesöket...
torsdag 14 februari 2013
Med näsan över ytan
Det känns som att jag börjar vara på banan igen. Givande körövning i tisdags med nya rolig repertoar för fyra damstämmor. Eftersom vi är åtta damer så kan ni själva räkna ut hur många vi är per stämma. Och om en är borta som i tisdags, ja då är man själv. Skoj!
Igår körde jag äntligen ett litet hemmaträningspass igen efter tre veckors downperiod. Yogan blev inställd i måndags så inte ens då blev det nåt. Jag har kommit på att jag inte jobbar alldeles långt från en simhall. Jag undrar varför jag inte kommit på det tidigare? Det var väl inte så svårt. Man kan köpa klippkort på sim så det skulle kunna vara en alternativ lunchträning även fast det tar lite tid. Men det kanske kan få ta tid.
Idag är det redan torsdag. Jag är lite veckovill, men räknar ändå ut att det betyder fredag i morgon. Kanske det kan finnas ork för lite dans då? Det återstår att se. Skönt ska det bli med helg hur som helst. :-)
Igår körde jag äntligen ett litet hemmaträningspass igen efter tre veckors downperiod. Yogan blev inställd i måndags så inte ens då blev det nåt. Jag har kommit på att jag inte jobbar alldeles långt från en simhall. Jag undrar varför jag inte kommit på det tidigare? Det var väl inte så svårt. Man kan köpa klippkort på sim så det skulle kunna vara en alternativ lunchträning även fast det tar lite tid. Men det kanske kan få ta tid.
Idag är det redan torsdag. Jag är lite veckovill, men räknar ändå ut att det betyder fredag i morgon. Kanske det kan finnas ork för lite dans då? Det återstår att se. Skönt ska det bli med helg hur som helst. :-)
Läs mer om:
dagbok
onsdag 13 februari 2013
tisdag 12 februari 2013
Foxkurs med nybörjarpar
I söndags gjorde jag comeback som instruktör i fox. Denna gång
tillsammans med P, som ju egentligen var den som höll kursen med mig som
bihang så att säga. Det var en nybörjarkurs för par och det var lite
annorlunda. Dels för att jag inte hållit nån nybörjarkurs förut och jag
tyckte att det, kanske helt naturligt, var lättare att vara till hjälp.
Att se vad som inte funkade och rätta till problemen. Att de bara dansade med varandra hela tiden gjorde det
också lättare att identifiera varje pars individuella svårigheter.
Lättare än om de byter till ny partner och får nya förutsättningar varje låt.
Sen det här att det var par som var par även utanför dansgolvet gjorde det lite extra intressant. Jag vet ju själv hur det är att träna med sin partner. Man har till exempel lättare att vara verbalt kritisk än om det är någon okänd. Kvinnorna har ofta varit de drivande till att de hamnat på kursen och kanske också de som har mest åsikter på förhand om hur det ska gå till och hur "han" egentligen dansar.
Då gäller det att vara tydlig med att det handlar om att det är killen som ska föra och för att det ska fungera ligger ett ansvar på tjejen att släppa kontrollen över killen och faktiskt följa. Samtidigt ska tjejen inte känna sig överkörd utan att märka att det faktiskt gör skillnad och blir bättre.
Jag upplevde att våra danspar hade en bra dag och var väldigt nöjda. De gick från noll till dans på fyra timmar och var sugna på fler kurser. P och jag fick bra respons och var även nöjda själva med samarbetet. Det betyder att vi kommer hålla fler kurser under våren som redan är inbokade. Skojs!
PS: Man blir oerhört trött och slut av att hålla heldagskurs. Snaaaark!
Sen det här att det var par som var par även utanför dansgolvet gjorde det lite extra intressant. Jag vet ju själv hur det är att träna med sin partner. Man har till exempel lättare att vara verbalt kritisk än om det är någon okänd. Kvinnorna har ofta varit de drivande till att de hamnat på kursen och kanske också de som har mest åsikter på förhand om hur det ska gå till och hur "han" egentligen dansar.
Då gäller det att vara tydlig med att det handlar om att det är killen som ska föra och för att det ska fungera ligger ett ansvar på tjejen att släppa kontrollen över killen och faktiskt följa. Samtidigt ska tjejen inte känna sig överkörd utan att märka att det faktiskt gör skillnad och blir bättre.
Jag upplevde att våra danspar hade en bra dag och var väldigt nöjda. De gick från noll till dans på fyra timmar och var sugna på fler kurser. P och jag fick bra respons och var även nöjda själva med samarbetet. Det betyder att vi kommer hålla fler kurser under våren som redan är inbokade. Skojs!
PS: Man blir oerhört trött och slut av att hålla heldagskurs. Snaaaark!
Hur mås det?
Ja, det är frågan. Jag går på lågvarv för tillfället och vet inte riktigt varför. Kroppen känns ur balans och det påverkar det mesta. Inför helgen var det första körrepet på nya projektet i torsdags kväll samt en hemmadag med barnen i fredags. Båda dagarna gick jag i någon slags mystisk dvala.
Sen kom helgen och då hade vi i besök av Daniels syster med familj och det var såklart trevligt. Det var lek, promenader, spel och mat. Vi passade också på att fira Daniel lite som fyller år idag. Då passade E&M&O också på att kika förbi lagom till tårtan så det blev ett riktigt kalas. :-) På lördagskvällen var vi barnvakt till kusin M för första gången när föräldrarna var ute och umgicks med vänner på stan. Kul att kunna hjälpa till.
Sen kom helgen och då hade vi i besök av Daniels syster med familj och det var såklart trevligt. Det var lek, promenader, spel och mat. Vi passade också på att fira Daniel lite som fyller år idag. Då passade E&M&O också på att kika förbi lagom till tårtan så det blev ett riktigt kalas. :-) På lördagskvällen var vi barnvakt till kusin M för första gången när föräldrarna var ute och umgicks med vänner på stan. Kul att kunna hjälpa till.
torsdag 7 februari 2013
Fuskstart i klädkammaren
Ja, ni ser ju. Det går ju aldrig att vänta när väl inspirationen rinner till. Men vi har inte rivit nåt. Inte. Efter Vasaloppet blir det riv. Men vi kom på att det fanns ju annat man kunde göra så länge. Sånt som är roligt. Som att byta inredning. Alltså har vi ägnat oss åt lite köp och sälj på Blocket de senaste dagarna och var ju också på Ikea i helgen.
Ikea ja. När vi kom dit upptäckte vi att lekrummet är från tre år. Halleluja. In med BÅDA barnen. Tove tycker ju att det är stenkul och Måns hänger såklart glatt på. En timme senare hade vi handlat och packat bil och checkade ut barnen för lunch. Perfekt! En toppenförmiddag för hela familjen. :-)
I klädkammaren har nu trådbackar bytts mot byråer och de gamla spegeldörrarna monterats ner. Nya, gigantiska spegeldörrar har införskaffats men får nu snällt stå och vänta på rivet. Tyg har beställts till fond-draperiet och planer har smitts för genomförandet. Kuul!
Ikea ja. När vi kom dit upptäckte vi att lekrummet är från tre år. Halleluja. In med BÅDA barnen. Tove tycker ju att det är stenkul och Måns hänger såklart glatt på. En timme senare hade vi handlat och packat bil och checkade ut barnen för lunch. Perfekt! En toppenförmiddag för hela familjen. :-)
I klädkammaren har nu trådbackar bytts mot byråer och de gamla spegeldörrarna monterats ner. Nya, gigantiska spegeldörrar har införskaffats men får nu snällt stå och vänta på rivet. Tyg har beställts till fond-draperiet och planer har smitts för genomförandet. Kuul!
Läs mer om:
dagbok,
huset,
klädkammare
Måns första lekgympa
Det här är året då Måns fyller tre. Det betyder flera viktiga saker för Måns. Att få börja på lekgympa är en av dem. Att få lördagsgodis är en annan. Men först ut är gympan. Våra barn är väldigt lika varandra på många sätt. Det blev återigen tydligt då Måns var med på sin första gympa. Han satt i ringen utan oss föräldrar, visserligen satt Tove med men ändå, och sedan deltog han oängsligt i alla delar av äventyret, helt koncentrerad på uppgiften. Och inte helt oväntat tyckte han det var jättekul! :-)
Måns i hinderbanan
Måns med fallskärmstyg
onsdag 6 februari 2013
Zlips i Hallunda
Det var verkligen ingen bra uppladdning inför den här danskvällen. Kände mig otroligt trött och att förkylningen började hota igen. Dessutom satt kläderna dåligt och...ja, ni vet hur det är ibland. Till slut tog jag mig i alla fall i kragen under insikten att jag verkligen behövde röra på mig och kom iväg sent. Väldigt sent för att vara jag.
När jag kom fram var det ändå kö in och väl inne upptäcker jag först att Zlips har en vikarie på sång och att det är ett stort damöverskott. Suck. Vad månde det bliva av denna kväll? Sångerskan som hoppat in med kort varsel var väldigt duktig så inget ont om henne. Repertoaren blev väl däremot ett litet hopplock av vad de kunde gemensamt och blev ju både intressant och lite synd.
Damöverskottet var väl sådär. Som tur är har jag ju en egen tjej att svänga runt med och även fast det fanns några roliga till att dansa med räddade hon kvällen och såg till att jag blev kvar längre än jag tänkt. Bra!
Jag höll mig hyfsat flytande under kvällen. En överraskande positiv händelse var en ung kille som jag bjöd upp i kulissen när han var upptagen. Typiskt. Men, direkt efter sin dans letade han reda på mig och bjöd upp! Ojojoj, sånt är man inte bortskämd med. :-)
Kvällen blev helt ok och jag körde hem efter sista dansen, otroligt trött. Vaknade lördag förmiddag med en otroligt trist förkylningskompis som envisas med att besöka mig. Jag är ändå glad att jag dansade eftersom det nu blev den enda träningen för mig på hela helgen.
När jag kom fram var det ändå kö in och väl inne upptäcker jag först att Zlips har en vikarie på sång och att det är ett stort damöverskott. Suck. Vad månde det bliva av denna kväll? Sångerskan som hoppat in med kort varsel var väldigt duktig så inget ont om henne. Repertoaren blev väl däremot ett litet hopplock av vad de kunde gemensamt och blev ju både intressant och lite synd.
Damöverskottet var väl sådär. Som tur är har jag ju en egen tjej att svänga runt med och även fast det fanns några roliga till att dansa med räddade hon kvällen och såg till att jag blev kvar längre än jag tänkt. Bra!
Jag höll mig hyfsat flytande under kvällen. En överraskande positiv händelse var en ung kille som jag bjöd upp i kulissen när han var upptagen. Typiskt. Men, direkt efter sin dans letade han reda på mig och bjöd upp! Ojojoj, sånt är man inte bortskämd med. :-)
Här skojas lite med fotografen (Dunken)
Kvällen blev helt ok och jag körde hem efter sista dansen, otroligt trött. Vaknade lördag förmiddag med en otroligt trist förkylningskompis som envisas med att besöka mig. Jag är ändå glad att jag dansade eftersom det nu blev den enda träningen för mig på hela helgen.
tisdag 5 februari 2013
En vecka i korta drag
Hej och hå vad tiden flyger. Jag har haft fullt upp sedan sist, därav den snåla rapporteringen. Det har varit årsmöte med kören. Då klubbas varje beslut igenom med "Skål!" Sedan har jag varit på dans till Zlips som jag väl kommer skriva nåt mer om sen. Och sedan har helgen passerat med lekgympa för barnen, förkylning för mig samt ett besök på Ikea med efterföljande biverkningar i form av att skruva ihop möbler till, just det, klädkammaren.
Ja, ungefär så. Det var den korta versionen.
Ja, ungefär så. Det var den korta versionen.
Läs mer om:
dagbok
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)