måndag 31 mars 2008
Daniel har blivit pappa!
söndag 30 mars 2008
Lite vårkänsla
Nu efter första tre veckorna förstår jag det som jag läst att det kan kännas som om man sitter ihop med sitt barn. Lite så är det ju. Trodde inte att amningen skulle göra mig SÅ uppbunden men ibland känns det som jag aldrig mer kommer kunna resa sig ur soffan och ha ett vanligt liv igen. Det är lätt att glömma att det här är en väldigt kort tid. (Och jaaa, jag ska ta tillvara på den här tiden..bla bla..)
Ikväll är sambon iväg och dansar till Shake igen. Bara lite avis. Börjar längta tillbaka till det där danslivet nu. Och det är ju ett bra och högst nödvändigt tecken. Kroppen börjar kännas riktigt normal igen och krämporna mer sällsynta. Kommer också i mina vanliga jeans nu, efter 20 dagar, bra jobbat eller hur?!
lördag 29 mars 2008
Morfar och Tove
fredag 28 mars 2008
8 veckors dansuppehåll
Hittills har inte dansabstinensen blivit alltför stor. Har många trevliga danser att drömma om när det behövs och det är riktigt trevligt att ha något att se fram emot. Och kanske har man tills dess hunnit bli lite saknad på dansgolvet också. Lägger in en nedräkning till dess i högerspalten tror jag...joo... Ah, på tal om det så ser jag att det visst bara är 55 dagar kvar till Hågelbypremiären = sommaren nu. Snart dags att börja gå in guldskorna alltså. ;)
Om oro
När någonting är jobbigt för oss människor påverkar det oss på olika sätt och för nästan alla påverkas aptiten i någon riktining. Vissa äter och äter, vissa äter och kräks, vissa äter helst inte alls. Jag tillhör den senare gruppen. När jag som mest behöver energi för att orka med något tar det stopp och det gör det hela ännu värre. När det var som värst så var det så jobbigt att vara orolig så att jag började oroa mig för att bli orolig och...ja...du fattar...
Men senaste, kanske fem, åren har nånting hänt, någon slags lugn har infunnit sig och det har jag tagit emot med stor tacksamhet. Det är oerhört skönt att kunna se framåt med tillförsikt i stället för oro. Att jag inte ens var orolig för förlossningen känns som en milstolpe. Jag kunde ju ändå inte påverka förloppet och det blev som det vart och Tove kom till världen vilket var det viktiga.
Nu, som nybliven mamma, känner jag att den välbekanta oron ligger och lurar. Plötsligt finns det tusen saker att oroa sig för känns det som. Inte minst för att allt är så nytt och när det är hela tiden är nya saker att ta in och smälta blir man lätt utmattad. Varje dag är en liten upptäcksresa. Och trötthet är ju orons bästa vän. När man sen vaknar utsövd så kanske det där som på natten kändes så oerhört läskigt inte alls verkar vara så farligt längre.
Det allra dummaste är att oroa sig för saker som ligger långt fram i tiden. Speciellt nu. Vad vet jag om hur livet kommer vara om en månad eller två. Ingenting. Tove kommer ju utvecklas så oerhört fort första tiden så jag ska ju inte tro att det som är sant idag är sant om tre veckor.
Livet är faktiskt betydligt lättare och roligare om man lever dag för dag istället. Som tur är har jag en sambo som tar allt som det kommer och rycker på axlarna åt det som kunde blivit jobbigt. Och jag har väl lärt mig bit för bit under åren. Det är helt enkelt svårare att vara hispig när någon sitter helt lugn bredvid, rycker på axlarna och menar på att inget blir bättre av att oroa sig. Vansinnigt irriterande ibland men oftast en stor trygghet. Så jag försöker komma överens med mig själv nu att inte släppa fram massa onödig oro utan försöka njuta av stunden istället.
onsdag 26 mars 2008
Tove och kissemissarna
tisdag 25 mars 2008
Ny bloggbild
Mer besök och några extra bilder
När Tove vaknade i går morse blev det samling i sängen runt den lilla stjärnan. Polarn kröp upp mitt emellan och låtsades att det var han som fick all uppmärksamhet. Han känner sig lite försummad just nu tror jag. Matte-katten.
Just nu så sover Tove till de sköna tonerna från Zlips senaste skiva efter ännu en matstund . Jag har passat på att dels prata lite på MSN vilket inte hunnits med på två veckor samt redigera lite bilder, så här kommer några till på godingen!
Man kanske kan tycka att hon ser stor ut på de flesta av bilderna, men här ser man vilken liten skrutta det egentligen är...
söndag 23 mars 2008
Besök av Elin
Igår när morfar var här var hon väldigt snäll och go hela dagen och kvällen. Även inatt har hon varit en exemplarisk bebis som sovit gott och bara vaknat för att äta två gånger. Men än så länge kan man inte se något mönster. Ingen dag är den andra lik.
Efter besöket här åkte Elin vidare till Örebro och dans på Brunnsparken. Verkar inte roligt alls... Faktum är att danssuget kommer krypande nu när jag börjar komma på benen ordentligt. Men det dröjer nog några veckor till innan det blir socialdanspremiär. Får börja med att pröva mina vingar på nån kurs först tror jag, för att se vad jag pallar med. Gör än så länge mina små övningar duktigt varje dag så jag ska komma i ordning.
lördag 22 mars 2008
Glad påsk!
Det här med amning
Amning är verkligen ett kapitel för sig. För mig har det gått ganska smidigt om tur är, vissa har ju problem i flera månader för att få det att fungera. Jag tackar amningsnappen för det. Nu börjar vi vänja oss av med den också och det känns himla skönt. Lite smidigare liksom. Speciellt när man börja röra sig ute bland folk. Man vill ju inte hålla på och flasha mer än nödvändigt..
Många tycker att amningen gör jätteont i början och så. Det jag kan säga nu med nästan två veckors erfarenhet ;) är att det gör svinont första tre sugtagen varje gång. Då suger Tove så det känns ända in i mjölgångarna, som ett ritkigt ont svidande. Ajaj. Men sedan kommer utdrivningsreflexen igång. Den gör att mjölken rinner ut av sig självt kan man säga och barnet behöver inte jobba så mycket. Och då gör det inte ont längre utan är bara ganska så mysigt. Som tur är!
torsdag 20 mars 2008
Kändisar i DN
En annorlunda påsk
I år blir det annorlunda. Påsken är ju tidig i år och jag bestämde mig tidigt för att inte va en av dem som släpar sin nyfödda på festival. Jag har stört mig på vissa tidigare år som genast måste ut och triumfera med sin bebbe på nåt sätt. Jag vill faktiskt ta det lite lugnt i början i alla fall. Som det känns nu så blir SM första stora testet. Och om inte det känns rätt då så bli det inget SM. Så är det bara. Och vi kommer förmodligen inte ta med Tove ut på socialdans förrän det blir dans utomhus. Så jag behöver inga moralkakor. Sedan är det inte sagt att jag inte kommer dansa före dess för det. Vi är ju två så vi kan turas om.
Men utan påskfestivalen på påsken blir det lite tomt. Har varit på festivalen i 7 år i rad och det har alltid varit jättekul. (Det var faktiskt där jag dansade med Daniel första gången, men det minns inte han.. ;) ) Massor med trevligt folk, vissa man bara träffar just där eftersom det är den bästa festivalen på året (enligt mig). Och eftersom vi nu har blivit så insyltade i moderndansvärlden istället så hade påskfestivalen varit ett bra sätt att ha kvar lite kontakt. Sist vi dansade squaredance var i juni när vi åkte ner till Convention i Danmark. Jösses, vad länge sen!
Så nu återstår frågan; hur firade vi påsk innan?? Firade vi påsk innan? Och hur ska vi göra i år? Vad jag vet har vi inte haft några särskilda påsktraditioner sedan vi slutade fira påsk hos farmor i villan, vilket var många herrans år sedan. Så i år verkar det som att påskafton blir en vanlig dag med kanske lite extra ägg och godis. Pappa planerar att komma hit och umgås med Tove hela dagen och vi kanske ska laga nåt extra gott till middag. Vi kan hoppas på fint väder också så vi kan ta en lång promenad i solen.
onsdag 19 mars 2008
Magen som försvann
måndag 17 mars 2008
Första dagarna hemma
Vi har redan varit ute på ett par barnvagnspromenader. Igår var det jättefint väder så då var det riktigt mysigt. Skönt för mig att börja röra på mig så smått. Jag har fortfarande lite ont och tar det lite försiktigt, men det blir bättre för varje dag. Vi har också varit iväg en sväng och handlat med Tove i bilstolen. Många långa blickar ner i vår kundvagn och små suckar som " oj, vad tiden går fort" och "oj, den va inte gammal" från förbipasserande kunder.
Tove har ätit bra och äter gärna jääättelänge. Men hon sover bra emellan också. På eftermiddagarna och kvällarna har hon haft lite längre vakenperioder och hon tittar på en med sina klarblå. Jag är förvånad över att blicken från början har varit så stadig. Ja, hela hon är stadig faktiskt. Hon försöker redan lyfta på huvudet. Min erfarenhet av så små barn är att de är svåra att få kontakt med för ögonen brukar mest gå i kors. Men det är jättemysigt att redan nu få en sådan fin kontakt och hon visar gärna upp sitt fantastiska minspel när hon är vaken.
Vi har också hunnit få besök av morbror och morfar med sambo. Morfar och Tove är redan kompisar och har testat att dansa vals i vardagsrummet. I morgon ska Daniel tillbaka till jobbet för en första halvdag. Han kommer dela upp resten av de 10 pappadagarna på halvdagar. På så vis kommer han vara hemma delvis i drygt tre veckor. Vi har lite extra tur att påsken dyker upp nu också med två extra helt lediga dagar. Blir bra att va hemma själv på förmiddagarna i början. Då kommer jag förhoppningsvis kunna sova igen en del av nattsömnen och så kan vi göra saker tillsammans på eftermiddagarna.
Vistelsen på Hotell-BB
Dagarna på Hotell-BB flyter lite ihop. Men första dagen, tisdagen ägnades mest åt att sova och få i sig mat. Jag kunde mest ligga ner. Benen var helt döda, förmodligen på grund av träningsvärk efter förlossningen och att jag låg på sybordet i två timmar efter det med benen i stöd. Dessutom så hade jag ont efter framförallt klippet, vilket gjorde mig ganska orörlig. Att komma upp och ner ur sängen var en pärs, sitta inte att tänka på och gå gick väl, men sakta.
Tove sov ganska mycket under dagen. Barnmorskor kom in då och då och klämde på min mage för att se att livmodern drog ihop sig som den skulle. En helt otrolig muskel. Innan förlossningen så slutade livmodern uppe vid brösten och ett dygn senare hade den dragit ihop sig så den slutade under naveln. Snacka om elasticitet.
Ett dygn efter födseln var det viktigt att Tove börjar äta regelbundet. Problemet var att hon somnade på tisdagkvällen och sov sedan i stort sett konstant i ett trekvarts dygn. Under natten skulle hon äta var fjärde timme och det gick ju inte så vi fick mjölka ur för hand och mata med sked medan hon sov. Vi fick hjälp av en barnmorska två gånger under natten. 10 ml per gång skulle det vara och jag tyckte det tog evigheter att få ur så många droppar ur brösten. (Lite skillnad nu kan jag säga...)
På onsdag morgon var vi på läkarundersökning där Toves reflexer och sånt kollades. Jag tog mig upp ur sängen, tog en dusch och satte på mig kläder för första gången. Redan mycket piggare i benen och så skönt att redan börja känna sig som människa igen. Ett reportageteam från DN var där och dokumenterade oss inför ett reportage om babyboomen som är nu. (så i morgon, tisdag kan vi va i DN)
På onsdag eftermiddag vaknade Tove äntligen efter sin långa sovstund och jag kunde försöka börja amma på riktigt. Det gick väl sådär. Hon låg mest och rykte med huvudet och ville inte riktigt ta bröstet så vi fick fortsätta lite med handmjölkningen.
På BB bytte barnmorskorna av varandra och vissa gillade vi på en gång och en gillade vi inte alls. De tog lite prover på Tove under vistelsen. En morgon kom de in tidigt när vi sov och gjorode ett hörseltest. Då fick Tove som en liten hörlur i örat och så mätte de studsar mot trumhinnan som jag förstod. Sen kollade de gulheten på huden med en liten kameramojäng och så tempen så klart. Sista dagen gjordes ett PKU-test som ska visa på vissa ämnesomsättningssjukdomar.
På onsdag eftermiddag kom det in en riktig superbarnmorska som vi verkligen gillade. Hon tittade på mina amningsproblem och tyckte jag skulle prova en amningsnapp. Det är en liten silikontuta som man sätter på bröstvårtan som skydd. Den står rakt ut och är lätt för bebisen att få upp i gommen där sugreflexen är. Med amningsnappen gick det på en gång. Så himla skönt. Har använt den sedan dess men håller nu på att vänja både mina stackars sköra bröstvårtor och Tove att amma utan och det går ganska bra tycker jag.
Barnmorskan frågade också om någon gått igenom journalen med oss och det hade ju ingen. Hon tyckte att det var ju värdelöst att få en massa papper som man inte förstår så hon gick igenom hela förlossningsjournalen med oss och förklarade vad alla förkortningar betydde. Hon hämtade också ett annat papper som hon tyckte det kunde vara kul för oss att ha, där man ser förlossningsförloppet på kurvor. Vi kände igen det från föräldrautbildningen. Barnmorskan förklarade allt jättebra och ville verkligen att vi skulle förstå och vi kunde ställa alla frågor och få vettiga och utförliga svar. Vi var så himla glada att ha fått så bra hjälp innan det var dags för hemgång. Det betydde jättemycket.
På torsdag förmiddag var jag på en kort läkarundersökning och sedan fick vi checka ut och åka hem. Vistelsen på hotellet var verkligen jättebra. Vi kände oss väl omhändertagna. Barnmorskorna tog sig verkligen tid och vi fick svar på massa frågor. Det var också jättegod mat i restaurangen som Daniel fick springa och hämta upp till rummet frukost, lunch och middag. Väldigt viktigt att hela tiden få i sig bra mat för att orka. Och jag är ju den hungriga typen. Daniel fick förresten göra det mesta på hotellet, hoppa upp och ner ur sängen och hämta saker och fixa saker medan jag låg där med mina krämpor. Vilken kanonkille jag har! =)
söndag 16 mars 2008
Förlossningen
"På söndagen den nionde mars började jag känna molvärk ner i ljumskarna så jag började ana att något var på gång. På måndag förmiddagen blev värkarna lite starkare och mer regelbundna och jag ringde Daniel och tyckte han skulle komma hem och jobba för det skulle kännas lite tryggare. Han kom hem och hjälpte mig att använda TNS-apparaten för smärtlindring.
Vid halvtretiden tyckte jag att värkarna hade varit regelbundna länge och ringde förlossningen. Hon som svarade lät lite tveksam men om jag nu ville komma in kunde jag ju göra det så fick de göra en kontroll i alla fall. Sagt och gjort. Vi packade in väskorna i bilen och for iväg och var framme ca halv fyra.
I väntan på undersökningen så blev värkarna förstås både glesare och svagare och jag var rejält orolig att de skulle skicka hem mig igen. Men när hon gjorde undersökningen visade det sig att jag var öppen
Värkarna började bli lite värre och jag fick lära mig att använda lustgasen och sedan minns jag det som att det gick otroligt fort. Plötsligt var det helt galet starka värkar och jag hamnade i lustgasdimman medan Daniel skötte om TNS-apparaten. I ungefär en timme var det så tror jag.
Att vara berusad av lustgas är en märklig känsla och jag är så tacksam för all hjälp jag fick av Daniel. Dels pratade han med mig hela tiden så jag behöll någon slags känsla för tid och rum och så hjälpte han mig genom att påminna om att andas lugnt när jag började panikandas. Allt som sades registrerades i min hjärna med viss fördröjning. Jag hörde och förstod men kunde inte meddela mig utom väldigt korta stunder mellan värkarna, då kunde jag också öppna ögonen lite Jag vet lite vagt att barnmorskan pratade om EDA, alltså ryggbedövning, och att jag samtyckte till det och jag vet att det kom in en läkare, att de vände mig till sidan, att de satte nåt i ryggen. Enligt journalen var klockan nu 18:11.
Plötsligt gjorde EDAn mig smärtfri och jag var med igen. Såg vilka som var i rummet, hörde och förstod allt de sa. Barnmorskan hämtade en gåstol och tyckte jag skulle ställa mig upp. Jag som alldeles nyss låg och trodde jag skulle föda i min lustgasdimma stod plötsligt på svajiga ben och lutade mig mot gåstolen. Och sedan kom de in med lite kräm och mackor. Det kändes konstigt att plötsligt stå och äta kräm fast gott var det att få lite energipåfyllning, och jag hade inte ont just då.
Efter att ha stått ett tag började jag känna ett tryck neråt. Barnmorskan säger att det är ett bra tryck, det betyder att bebisen är på väg neråt i förlossningskanalen. Det här trycket bedövar man inte utan det känner man minsann och det gjorde också ganska så ont på slutet. Nu får jag sätta mig och gunga bredbent på en stor yoga-boll. Den ställningen ska hjälpa till att öppna upp bäckenet och trycket blir starkare för varje värk.
Klockan nio får jag order om att provkrysta för att se hur det verkar. Barnmorskan verkar ganska nöjd med resultatet. Tyvärr är det nu dags för henne att gå av sitt pass. Hon gissar att jag kommer att föda före tio.
Sedan händer allt otroligt snabbt. Ny barnmorska och undersköterska kommer in och konstaterar tydligen att värkarna blivit svagare och mindre frekventa. In kommer massa folk. Tror det var två barnmorskor, en läkare, undersköterskan samt en student. Härifrån har jag inte förloppet riktigt klart för mig för det gick himla fort och jag hade väldigt ont, men jag tror att det gick till ungefär så här:
Jag krystar på, kan säga att det inte är skönt alls. Barnets hjärtfrekvens är tydligen inte bra och det blir lite bråttom. De beslutar att använda en sugklocka. En barnmorska lägger ett tryck över min mage med armen för att hjälpa barnet ut. Sugklockan släpper och de får sätta dit den på nytt. Barnmorskan klipper visst också innan nästa försök med sugklockan görs och i utdrivningen går jag visst sönder ganska mycket inuti. Jag kände inte när de klippte och när jag gick sönder, hade fullt sjå att krysta, men Daniel var ju helt medveten om vad som hände, så just det kanske var värre för honom.
Och så kryst – där kom huvudet ut och kryst – resten av kroppen. Jag har läst att många känner att krystvärkarna gör att barnet åker längre ut för varje krystning och så, men det kan jag inte säga att jag kände. Jag kände dock när huvudet och kroppen kom ut. Man ska visst hålla andan under krystningarna för att hjälpa till att pressa på, men det fattade inte jag så jag skrek istället.
Direkt när barnet kommit ut och skrikit så var allt lugnt, och de lade henne på min mage med en handduk omkring. Ingen sa vad det var för sort så vi fick fråga och det visade sig vara en liten tjej. Daniel fick klippa navelsträngen. Tove, som vi döpte henne till, föddes klockan 21.40. Min förlossning tog cirka sex timmar.
Dags att krysta ut moderkakan och det gjorde inte ont och efter det var det hoplappningen kvar. Jag gick tydligen sönder på grund av att jag har ett kraftigt bäcken. Det är visst ingen hit när man ska föda barn, men bra på alla sätt annars. Förmodligen delvis dansens förtjänst och innan jag började dansa red jag mycket och det är också bra träning för bäckenet. Sedan hade de ju klippt också.
För att lappa ihop mig pågår sedan en syjunta i två timmar framåt. Barnmorskan syr själv under överinseende av en doktor och en student tittar på. Mitt i syjuntan kom jag på att jag var hungrig och fråga efter något att äta.
När väl hoplappningen var färdig, vägde de och mätte Tove. Och sedan blev vi lämnade ensamma ett par timmar. Vi fick lite att äta och jag ammade lilla Tove. Både Daniel och jag tog en dusch och det var riktigt skönt.
Så småningom kom barnmorskan tillbaka och förklarade att eftersom de använt sugklocka på grund av låg hjärtfrekvens så räknades förlossningen som komplicerad och då får man stanna på vanliga BB och inte på Hotell-BB. Men nu var BB fullt så jag kunde få dela rum med en annan mamma men Daniel skulle få åka hem. Alternativt kunde vi få stanna i något rum på förlossningsavdelningen tillsammans med en annan familj. Inget av alternativen kändes särskilt spännande och det var inte det beskedet man ville ha där mitt i natten. En läkare kom dock efter ett tag och lyssnade och kände på Tove och tyckte inte det fanns något som tydde på att hon inte mådde bra så vi fick lov att stanna på hotellet. Då kunde man äntligen pusta ut..
Vid fyratiden på morgonen var vi äntligen på vårt rum och först nu kunde vi meddela oss med omvärlden men jag orkade inte väcka upp någon just då. En barnmorska kom och informerade lite om rutinerna på hotellet och sedan fick vi äntligen sova."
Blev ganska mycket text ändå trots att jag klippt bort en hel del. Men allt känns ju viktigt. Jag har massor av tankar kring förlossningen och hur det har varit och hur jag har mått dagarna efter förstås och de kommer nog på pränt vartefter.
Avslutar med en bild på hjärtegrynet.
fredag 14 mars 2008
Filuren var en Tove!
Har tusen saker jag vill skriva ner men alldeles för lite tid. Det första man får lära sig som nybliven mamma är att man som genom ett trollslag förvandlas från fri rörlig människa till matmaskin. Och sen är man trött. Och så har jag lite svårt att sitta...
Vi kom i alla fall hem igår mitt på dagen och det lilla jag har hunnit vid datorn är att skicka lite kort till familjen och sånt. Sen har det mest varit att göra det man måste; amma, äta och sova. Idag har jag dock varit lite piggare och vi har varit ute på en första barnvagnspromenad på byn och uträttat lite ärenden. Jag har lite svårt att gå...också...så det gick inte fort, men det var skönt att få röra på sig lite och få lite frisk luft och räta ut ryggen efter att mest ha legat ner i några dygn. Ska försöka hinna sammanfatta senaste dagarnas spännande händelser...snart... ett par kort som är tagna 1 timme efter födseln att kika på så länge. Några flera kort på Tove finns att kika på i mitt blogginlägg på Dansmaffian.
söndag 9 mars 2008
Massa rolig dans i vår!
Samtidigt så har vi ju bokat in SM och om jag ska våga mig iväg dit så är det bara att börja ta sig ut på saker på en gång (och då menar jag inte efter några dagar utan efter några veckor/nån månad i alla fall) så man är lite varm i kläderna tills dess. Ju längre man väntar ju ängsligare blir man tror jag. Nån liten utflykt till att börja med.
lördag 8 mars 2008
8 mars är passé
fredag 7 mars 2008
Shake på Yesterday
Men jag har tagit mitt förnuft till fånga uppenbarligen och stannat hemma. Filuren är ju trots allt beräknad till i morgon och inte för att nåt pekar på det just nu så kan det ju ändå komma en bebis inom 24 timmar eller så. Och då är det ju bra att ha sovit på natten och behållit de kalorier man stoppat i sig eftersom "Du behöver alla krafter. Under det aktiva skedet av förlossningen gör du av med lika mycket kalorier som en maratonlöpare gör av med varje timme. Dessutom kanske du kommer vara vaken i ett dygn kring förlossningen."
Jag skickade i alla fall iväg Daniel på dans med löfte att han ska ha koll på mobilen. Vet ju inte när det blir socialdans nästa gång för honom heller även fast han kommer att ha lite lättare att ta sig iväg i början än jag.
PS ang. Så ska det låta: Rafael Edholm har ingen riktig koll men han försöker och Fredrik Swahn räddar honom ibland. Och Sofia Källgren är en riktig sångprinsessa! Och vilken skräll att Fredrik Swahn kunde The Prayer!! Det här programmet var riktigt sevärt och jag har skrattat högt för mig själv flera gånger här i soffan. =)
Fort kan det gå
Jag har alltid hört att eftersom brorsan hade så bråttom så trodde de att jag skulle va ännu snabbare så pappa körde visst lite tokigt den gången. Men frågan var då, exakt HUR bråttom ut hade den förstfödde, dvs, min bror. Jo, när de kom in så var mamma visst öppen 8 cm och sen tog det en timme! Hoppsan. Frågade pappa hur länge de hade väntat innan de åkte in? "Vadå, väntat? Vattnet gick väl och så åkte vi..." sa pappa. Dåförtiden bodde de ute på Väddö och det var väl runt 9 mil till BB kan jag gissa. Och då fanns minsann ingen motorväg mellan Norrtälje och Stockholm som det gör idag.
Men alltså, det gick fort! Det är ju både bra och dåligt. Mest bra. Pappa sa att mamma inte var så jättepåverkad efteråt så det verkar ha gått smidigt. Vi har ju inte lika långt att åka heller tack och lov. Vore skönt att inte pricka in rusningstiden bara.
torsdag 6 mars 2008
Varför inte ett pressmeddelande?
Många har ju vittnat om att det känns konstigt att åka hem med sin nyförlöste, för världen därute verkar pågå som vanligt. Det står inget om detta fantastiska under på löpsedlarna eller någonting. Men så är det uppenbarligen inte för alla. Vissa får verkligen en löpsedel att vika ihop och stoppa in i familjealbumet.
Deppigt i väntans tider
Ja, så där håller det på inne i huvudet utan att man behöver tänka på det ett dugg aktivt. Och så kan man läsa, läsa och läsa om allt det där, vad som kommer hända, smärtlindring och så vidare. Men jag är trött på att läsa samma saker om och om igen och vill hellre ha lite ACTION!! Även fast det är läskigt som sjutton så vill man ju prova själv nu.
Det var inte meningen att jag skulle bli rastlös än ju....tänk om det tar två veckor till. Ve och fasa. Måste kanske sätta igång med nåt stort projekt som håller mig sysselsatt. Kanske nåt rum behöver målas om? Kanske sy ett lapptäcke till dubbelsängen? Kanske sortera alla CD-skivorna i bokstavsordning? Kanske...åh....jag vet inte....
onsdag 5 mars 2008
MVC igår och pengarna som borde sparats
Igår var det riktigt fint väder igen och jag gick en lång promenad i solen, väldigt skönt. Sedan ägnade jag en stund åt att göra av med pengar. Inge svårt alls. Har ju tänkt tanken att jag borde spara lite nu eftersom vi inte riktigt vet hur ekonomin kommer se ut. Men det är roligare att handla visst. H&M-katalogen kom på posten och vips hade jag beställt lite sommarkläder. Hoppsan. Lite fint att dansa i och nåt fint att ha på Ölands strand. ;)
Det fanns väldigt mycket bikinis och sånt i katalogen. Konstigt nog så är alla bikinimodeller antingen mörkhyade av naturen eller jäääättebruna ändå. Och då är alla bikinis fina. Då får man försöka tänka hur de skulle se ut på en själv, blek och glåmig, och då vill man plötsligt inte ha nån...utan kan mer tänka sig en heltäckande badrock... Men, men, ett par minishorts blev det iaf. Får väl ändå satsa på nån slags amningsbikini till sommaren.
Allt för långt från min egen sanning tyvärr...
tisdag 4 mars 2008
Slutjämförelse
Sedan en jämförselse med första bilden som togs i vecka 15. Krävs kanske ingen närmare förklaring vilken Frida som är vilken....men ett tips är att den röda "blodfyllda" är jag som jag ser ut nu..
Och så drar vi in magen....pust..
måndag 3 mars 2008
Vecka 40
Men en sak är i alla fall säker. Det är himla svårt att fatta att jag kanske ska föda barn vilken dag som helst. Jag kan inte säga att jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. För jag känner ingen som helst skräck. Det sannaste är nog att säga att jag ser fram emot det med förvåning. För det är fortfarande ganska obegripligt.
Nu går man här hemma som om ingenting har hänt och ingenting kommer att hända. Jag pysslar lite med ditt och datt, sitter vid datorn som jag alltid gör och går promenader. Sen plötsligt en dag eller natt sätter det igång, det där som man laddat för nu i nio månader. Antingen går vattnet men troligast sätter värkarna igång först. Och då ska man ringa in till förlossningen och säga hur det står till och troligast får man gå och vänta ännu ett dygn innan det är dags att grabba tag i den där väskan och susa iväg.
Och sen när man kommer hem....ja då är man förälder. Jaha. Som sagt, förvåning är rätt ord. Jag kommer stirra på bebisen första veckorna och fortfarande undra hur det gick till.
söndag 2 mars 2008
Bekräftade magar
Annars har jag ägnat dagen åt att splitta upp filmen från tävlingen igår så den blev hanterbar i mindre filer. Kan säga att jag inte är så jättegod vän med alla filmstorlekar och inställningar. Vill ha en stor fin bild utan att filen blir stor. Ingen alldeles enkel sak visar det sig. Men jag får läsa på lite. Ska ju snart börja med videobloggen så då gäller det att ha koll på filstorlekarna.
Var också ute och gick en rask promenad på 20 minuter. Hade inte tänkt gå fort utan mer vagga fram som sist ;) men det var så himla kallt och ruggigt. Burrrr!! Vill ha antingen riktig vinter eller riktig vååååår!!
Hedemorabuggen
Vi kom lagom till pausen så vi kunde skaffa oss bra platser på läktaren efter att ha kramats med lite folk på vägen. Vi hade fått uppdrag att filma några par så vi var utrustade med vår nya filmkamera och Daniel var snäll och tog hand om den. Man missar mycket när man följer folk med kameran.
Skulle ju försöka heja fram Elin och Macke i första hand men det blev magplask och de åkte ut redan i uttagningen. Riktigt tråkigt. Men det är bara att bryta ihop och komma igen. Det gick desto bättre för de flesta andra som vi hejade på.
Min numera andra klubb Boogie lovers tog snudd på hem storslam, nästan alla som var där fick poäng och ett par förstaplatser dessutom. Så det är väl den klubben man ska tävla för om man skulle få för sig att börja.. ;). Skulle i alla fall gärna va en del av den klubbsammanhållning de verkar ha. Verkligen synd att Södertälje liksom är åt helt fel håll. Låååångt bort.
Allra gladast blev jag såklart åt prispallen i BSA. Kenneth (precis nyopererad) och Anneli klev upp på andraplatsen minsann och Cenny och Ann-Marie klev högst upp. Riktigt riktigt kul! Tycker nästan alltid att BSA-heaten är roligast att se på, speciellt om folk har så kul som de hade igår.