Gott Nytt År!

Jag kom på att jag brukar leverera en årskrönika såhär dags på året. Men jag har inte skrivit nån än och idag är det annat som måste prioriteras. Som att att stryka långklänning och fixa nyårsoutfiten till exempel. Men tids nog kommer det en årssammanfattning.

GOTT NYTT ÅR
önskar jag er!

En något krokig upploppsraka

Det här är konstiga dagar. Jag är helt uppe eller nere i Månssovaträsket och det ömsom knäcker och ömsom peppar mig. Till detta närmar sig nyårsgalan med språng. Igår var det genrep med orkester, solister och hela faderullan. Eftersom jag har en förkylning på ingång så tog jag det lugnt med sången men det är ju viktigt att vara med ändå. På nyårsgalan är det långklänning som gäller och visserligen är min röd men jag vill helst inte behöva matcha den med en röd näsa.

I natt drömde jag att jag skulle byta om i logen under scenen precis före konsert och då upptäcker jag att klänningen är avsydd till en coctailvariant. "Gaaaaaah!!!!" Jag kunde ju inte gärna stå där i kortkort med bara ben medan de andra hade långklänning så jag fick helt enkelt låta bli att vara med fram till paus medan skåpen i teaterlogerna rotades igenom efter någon annan långklänning. En vit hittades till slut och jag kunde vara med andra halvan. Snopet annars. Men i verkligheten vet jag att klänningen är som den ska för jag har provat den!

Det allra konstigaste med de här dagarna är att det är mina sista dagar som mammaledig och de bara rinner ur fingrarna på mig. Jag har ingen ork att njuta eller ens reflektera utan jag vill bara få Måns att sova. På måndag börjar jag alltså jobba och det känns just nu smått obegripligt. Den professionella yrkesattityd jag föresatt mig att ha på mitt nya jobb känns som bortblåst och jag känner mig mer som en urvriden trasa mentalt.

I natt var en sämre natt igen då Måns vaknade hur mycket som helst. Mer än på länge. Det som var positivt var i alla fall att han var relativt lugn och att det gick ganska fort att söva om honom varje gång. Inte en timme eller mer som det annars ofta varit. För att ge er ett hum om hur det kan vara delger jag er våra anteckningar från i natt. Första tiden anger när Måns somnar och den andra när han vaknar. Tiden fram till nästa insomning är den det har tagit att söva om honom.

20.10 - 20.38
20.48 - 00.10
00.25 - 00.50
01.00 - 02.00
02.07 - 02.17
02.30 - 04.45
05.00 - 05.25
05.33 - 06.22

Ja, ni ser ju själva hur kul det är. Den längsta sovstunden i natt var alltså två timmar och en kvart. Dessutom gick det inte att söva om honom efter halv sju vilket har gått senaste dagarna. Suck.

Att lära sig sova del 457...

Jag förstår att ni väntar med spänning på hur det går med Måns och sömnen(?) Nåja, här kommer en rapport i alla fall. Det går bättre. Ett par nätter har han nu sovit en längre period i början av natten (ca fyra timmar) för att sedan vara vaken och hosta nån timme innan han har somnat om igen för ett nytt sovpass på kanske två-tre timmar. Han vaknar där runt fyra och sen vid sex.

Vi har läst och begrundat hur man ska göra. Senaste nätterna har han inte skrikit så där galet som han gjorde ett tag utan det är mer gnäll. Vi har också senaste nätterna varit mer konsekventa med hur vi söver om. Vi tar inte upp honom ur sängen utan klappar om på plats. Vi har inspirerats av Anna Wahlgrens sova-hela-natten-metod även om vi inte följt den slaviskt. Men de delar vi anammat verkar fungera och jag försöker fördjupa mig i ämnet.

Metoden går ut på att man ska ge barnet möjligheten att sova lugnt och tryggt av fri vilja. Visa vägen att det inte är någon fara och konsekvent ge samma svar på frågorna (skriken). - Det är ingen fara. Utgångspunkten är att "På natten sover man och vaknar man somnar man om - punkt slut! " Man ska själv sätta upp reglerna för sovandet - dvs sovtider och läggning - för det klarar barnet inte själv (vilket ju är väldigt tydligt).

Det känns som vi är på väg åt rätt håll och om bara Måns elaka hosta kunde ge med sig skulle en hel det vara vunnet känns det som nu. Vi har en knapp vecka på oss att kämpa på med detta innan jag börjar jobba. Då blir det svårare när vi har mycket sämre chans att sova igen förlorad tid på dagen. Och det vore ju fantastiskt skönt om jag kunde få sova lite mer vettigt när jag väl ska jobba. Jag vet hur mycket energi det går ändå på nytt arbete.

Annandagen - Blender på Yesterday

Annandagen bara förflöt och plötsligt var det dags att göra sig i ordning för traditionell Annandagsdans. Jag och bror gjorde sällskap dit och var så pass i tid att vi slapp stå i kö. Skönt! Yesterday var sedvanligt iskallt men blev ganska snart en lika sedvanligt ångande bastu.

Annandagsdansen är lite speciell på det viset att man inte vet vilka som kommer. Stockholms norrlänningar har åkt "hem" över jul. Andra är på besök eller på genomresa. Till detta finns det några som aldrig är ute annars. Bara på annandagen.

På förhand alltså lite otippat men jag visste att mina käraste partners med all säkerhet skulle utebli. Under första dansen hann jag dock anteckna två killar som lika väl hör hemma på toppen. Riktigt kul! Men innan jag hann börja leta efter dem så blev jag uppbjuden av en väldigt ung kille. Han bjöd på prima fox och ett sådant danssjälvförtroende i den åldern är nog få förunnat. Det började gnaga i min hjärna tills jag kom på vem han var; Ett stycke ung svåger till en långväga toppfavvo. Jahaja, där ser man! Schysst att M skickade en ersättare kan jag tycka. ;-)

Till nästa dans bjöd jag upp en för mig ny buggkille som jag sett under första dansen och det var också riktigt kul även fast det var åhej ut i tåspetsarna. Även denna gång började jag fundera varför jag kände igen honom och jag kom på vem han var innan vi dansat klart. Ytterligare en ny kille hann jag med innan paus plus de två killarna på min lista. En bra start kan man lugnt säga. Sen blev det paus med en kö som var segare än segast.

Jag och bästaste Johan fastnade på bild

I paus hann jag byta några ord angående Månssoveriet med en vän och när vårt samtal abrupt avbröts av att dansen började igen sköljde ledsamheten över mig. Buhu, där satt jag plötsligt och fick kämpa för att hålla tårarna borta. Som tur var dök en gammal kollega upp och pratade bort min ledsamhet under åtta låtar och sen hade jag repat kraft att ge mig ut i leken igen.

Jag tog sats ut på golvet för att eventuellt hitta någon att bjuda upp och då blev jag uppbjuden av två killar på en gång. Hur ofta händer det!? Kvällens fjärde(!) nya kille fick sig en svängom och det var helt klart en glad överraskning. Jag fick prova dansa både utan och med gnuss och fick sen välja vad jag föredrog. Dansen utan gav ovanligt mycket mersmak och med var betydligt sämre då fotarbetet blev lidande till förmån för axelrull. Jag föredrog alltså utan och förklarade med lite finare ord varför. Att balansen blev så bra och att, ja han dansade så bra helt enkelt. Tyvärr blev han nästan störd av det och började försvara sin gnussdans istället. Jaha??

Kvällen flöt på och snart var det dags för sista. Jag tänkte att om jag ser den unga killen igen skulle jag passa på att bjuda tillbaka och tänka sig att så blev det. Han verkade inte avskräckt att dansa med tant så vi testade lite bugg denna gång. If you think you got trouble, en av de allra bästa bugglåtarna! Nu fanns det plats att dansa loss så det var ju så klart hur kul som helst. Ett par sista lugna blev det också innan kvällen var till ända. Jag passade självklart på att skicka med lite hälsningar upp till M.

Både bror och jag hade en riktigt bra kväll och vi åkte hem nöjda på sliriga vägar. Det är ju skönt med en sån här tidig dans ibland för det är ju inte mitt i natten när man kommer hem. Det blev varsin smaskig laxsalladsmacka och lite skitsnack innan det var dags att sova. Det kändes som att det var länge sen jag dansade senast och det var väldigt kul att vara ute igen. Nu är det hög tid att skriva in vårens danser i kalendern! Jag vill dansa mer NU!

Juldagsmiddag

Efter att så sakteliga ha vaknat på juldagen hemma hos morfar så blev det brunch bestående av julmatsrester. Det var gott även dag nummer två. Sedan åkte vi hemåt till V-tuna för att förbereda kvällens middag. Morfar och morbror anslöt efter ett tag i nästa bil. Trerätters julmiddag i uterummet stod på schemat utan en endaste gnutta julmat på menyn.

Laxsallad
Kyckling med getost & granatäpple
Mockaparfait med chokladfudgesås

Detta skulle inmundigas med lämpliga drycker till i uterummet som äntligen fått liv igen med många fina ljus. Lagom till förrätten insåg morfar att han inte alls mådde så bra så han vände hemåt igen medan vi andra satte oss till bords. Tråkigt. Jag får försöka återskapa rätterna en annan gång för de var synd att missa. Vi som var kvar avnjöt måltiden under nöjt smackande. :-)

Vi bestämde oss för att göra ett försök att flytta upp Måns till oss igen och sova ihop. Eftersom vi är ju ledig några dagar tillsammans nu finns det chans att sova igen på dagen om det skulle behövas. Natten blev sådär. Men när jag skulle natta Måns lade han sig först ner helt lugnt och myste en stund innan han verkade komma på att han höll på att somna. Sen sprattlade han lite innan han väl somnade in. Men ett tag blev han ledsen så fort man bar honom mot sängen så det är ett steg i rätt riktning. Vi var också ovanligt konsekventa med vår omsomningsrutin så det hoppas vi gjorde nån nytta.

Julafton hos morfar

Julklappspyssel kvällen före julafton

Apelsin med nejlikor som var vassa att trycka in

Måns utforskar årets julkortsskörd

Skinknattmacka när lugnet lagt sig - snart är det jul!
Hos morfar hade tomten snöat inne...

Lyktstolpen hade pälsmössan på

Snöiga träd

Julfina barn :-)

Tove passade på att ringa släkten i väntan på julklapparna

Måns väntar lugnt men vaktar paketen

Äntligen var det dags!

Ja, ungefär så var julen. En riktigt fridefull julafton blev det med glada och nöjda barn och vuxna. Jultomten hade varit på besök under natten och lämnat klapparna under granen och även lämnat ett morgonpaket till Tove i säcken på öppna spisen.

Förmiddagen ägnades åt utomhusaktiviteter på olika håll och sedan mat- och klädförberedelser. Till lunch åt vi julbord med de viktigaste läckerheterna. Sedan var det dags att sova middag kors och tvärs innan det var julfika och efter det, det allra viktigaste - julklapparna!

Tove hjälpte till att dela ut alla klappar och fick en del motion på köpet. Vi öppnar sedan i tur och ordning och Tove ville gärna hjälpa till att öppna allas klappar medan Måns lekte med sina. Årets julklappsskörd verkade vara till allas belåtenhet och nu är det ett helt års väntan till nästa dopparedag.

På kvällskvisten åt vi gröt och skinkmacka framför brasan och konstaterade att morfar har det perfekta julehuset. Allt finns - till och med julkortssnö utanför fönstret! :-)

Dan före dan

På något sätt blir det alltid jul ändå. Granen kom upp och i jullådan hittade vi tomten som Tove fick förra julen. Det var ett mycket kärt återseende. Idag har vi packat bilen knökfull och tagit oss på halkiga vägar ut till morfar i skogen. Nu är det dags att sätta rim på paketen och hoppas att vi får lite sömn i natt.

Jag hade Måns-vak natten som var och han sov tre pass med två timmar vardera mellan elva och halv sju. Sen fick jag sovmorgon medan Daniel tog hand om barnen. Det känns i alla fall skönt att vara på plats där det är fler som kan hjälpa till och man kan ta sig en lur när så behövs. Nu hoppas jag att julen är vändpunkten för den här sovhistorien så jag kan rapportera om annat fortsättningsvis.

Jag önskar er alla en riktigt GOD JUL

Statusrapport

Dan före dan före dopparedan.

Två satser vört avklarade.
Köttbullar stekes i detta nu.
Julklapparna klara och inslagna.
Julkläder till barnen påhittade.
Packningslista skriven.
Idag jobbar Daniel sin sista arbetsdag på nio månader.
Måns har faktiskt fått en ny tand med jag tror inte det är därför han sover max två timmar i sträck på natten.
Elin har fått nytt jobb och jag är så glad för hennes skull.
Morfar har fått en ny tant, för det har jag läst på Facebook.

Ikväll ska vi klä granen.

Häpp!

Tids nog blir det julefrid antar jag

Alldeles snart, om bara några timmar, är vi i julveckan. Du milde tid! Jag har ju så fullt upp med andra saker. Typ som att försöka sova, försöka ha barn som inte kräks och lite annat smått och gott. Men nu drar det verkligen ihop sig. Börjar bli dags att besluta hur julbordet ska se ut och vem som ska tillaga alt inhandla vad. Julklapparna är sånär klara. Alltid nåt. I morgon ska en och annan sak komma i mål.

Tillfälligt utsövd

Inatt fick jag sova. Daniel flyttade ner med Måns och jag fick sova med öronproppar och stängd dörr. Energin återvände som ett brev på posten. I natt byter vi plats. Måns sov ganska mycket på natten men är magsjuk idag igen. I alla fall en gång. Suck.

För övrigt har jag varit och klippt mig. Det var halvkul att köra bil till stan och höra alla olyckor på trafikrapporten på radion. Men jag kom hem helskinnad och fin i håret. Sa jag förresten att jag inte alls sladdade av på grund av nån punktering! Nejdå, däcken hade ju bara glidit av fälgarna det var därför de var platta och det måste ju hänt när jag kanade alla meter i diket. Alltså är jag rädd för att köra på raksträcka nu. Toppen.

Skulle sitta fint med lite positiva nyheter och känslor nu.

Natterror

Här i huset börjar nu gränsen vara nådd för hur lite vi klarar av att sova. Måns som förut somnade och sov hyfsat bra har bara blivit sämre för varje dag och ledsnare och tröttare. Natten som gick sov han i tvåtimmarsintervaller mellan tolv och sju, däremellan var han vaken och ledsen långa stunder, den längsta på en och en halv timme.

Han ligger nu sex timmar efter med sömn sen igår och verkar inte ha en tanke på att ta igen det. Allt som kan likna en läggning eller avslappning blir han ledsen av. Det hjälper inte att bära. Det hjälper inte med någonting. Ändå bär man och försöker allt man kan komma på.

Olika strategier läggs upp för att bryta detta men det enda som verkar brytas är strategierna. Nu måste vi själva försöka få lite sömn för att orka fortsätta försöka få Måns att sova. Hur det nu ska gå till.

Vi é hemma nu!

Till slut så kom vi hem till vår radhusboning i norrortsmetropolen. Men vägen hem var inte spikrak. Vi är nu alla friska. Jag har ju aldrig varit sjuk, men de som var det känner sig nu bra. Måns har dock återgått till helammande jättebebis men vi hoppas få ordning på det så snart lilla magen är redo.

Vi fick skjuts till flygplatsen i lagom tid. Incheck och sådär gick fint. Förtio minuter till avgång. Perfekt. Efter ett tag berättar en röst i högtalarna att vårt plan är försenat från Stockholm och avgången är framflyttad 35 minuter. Jahapp, typiskt. Tio minuter senare återkommer rösten och meddelar att det är så tät dimma över Umeås flygplats att planen inte kan landa! Vi tittar ut och konstaterar att vi faktiskt knappt ens ser de små lamporna som visar var landningsbanorna går.

Rösten meddelar vidare att planen som vill ner just nu cirklar runt Umeå i väntan på att det ska gå att landa och om det inte går att landa på en sisådär trettio minuter kommer vårt plan flyga tillbaka till Stockholm.(!) Då känns det som att det inte är meningen att vi ska åka hem! Skulle just vara snyggt att sitta i farmor och farfars soffa igen och vinka glatt när de kom hem från jobbet.

Men till vår stora lättnad ser vi ganska snart vårt plan landa i dimman. Vi ser det knappt men vi ser det. Och helt otroligt, kanske fem minuter senare *poff* är dimman borta! Luften är nu helt klar och man kan inte begripa var dimman tog vägen så fort. När vi går ut till planet är det en klar och gnistrande vinterdag igen. Märkligt.

Vi landade på Arlanda en timma försenade men väldigt nöjda med att vara framme. Vi plockade upp mat på hemväg och möttes hemma av en Polare som nog var glad att se oss igen.

Nu gäller det att fatta att det är onsdag kväll och inte söndag. Att tre dagar av veckan har passerat obemärkt förbi i vår Umeåbubbla och att det plöstligt bara är nio dagar kvar till jul. Hoppsan!

Sjukrapport

Eller kanske friskrapport. Ja, alla beräknas nu vara friska. Alla är pigga och glada. Tove är åter en virvelvind. Även Måns har visat upp sitt rätta jag ett tag nu. Men han får inte i sig något annat än bröstmjölk. Om man försöker med nåt annat kommer det raka vägen upp igen.

Jag har gjort mat som ska vara bra enligt vad jag läst på. Kokt fisk, ris och morot. Det var lite gulligt att koka en pytteliten aborrfilé och mosa. Men sen tog gulligheten slut. Han vill inte ha. Och det förstår jag eftersom den första tuggan jag lurade i honom kom i retur i ilfart.

I morgon ska vi ta oss hem. Så det så!

I norr med objuden passagerare

Ja, nu var det ett tag sen. Sen sist har vi hunnit flyga till Umeå. Med oss tog vi tydligen bacillusken Vintrus Kräkus. Måns började och länge trodde vi att det skulle räcka så. Sen började Tove och sen alla andra på ena eller andra sättet. Utom jag.

Vår vistelse här blev alltså inte alls vad vi tänkt oss. Alla trevliga besök vi skulle hinna med blev inställda och allt har istället kretsat runt sjukdom och tvätt. Vi insåg i lördags kväll att det skulle bli svårt att åka hem när det var tänkt och igår morse flyttade vi fram flyget några dagar.

Dagens status ser väl ut ungefär såhär: Alla verkar pigga igen utom farfar som fortfarande är lite klen och sen Måns som fortfarande inte är sig själv. Han har verkat pigg ibland och vi tror att nu, nu är han bättre. Han har inte kräkts på en hel dag och så häpp, så kommer det precis innan läggning igen. Suck.

Nu är han i alla fall sugen på amning men mjölkproduktionen är inte riktigt van vid denna efterfrågan och har stora svårigheter att ställa om. Men även fast Måns inte alls ätit och druckit som han borde har han färg på kinderna som tur är. Han är inte på dryga tre dygn nu.

Idag är det Lucia och Tove missar sitt luciatåg och föräldrafika. Tråkigt. Även fast hon inte riktigt vet vad hon går miste om har hon förstått att något roligt skulle hända när vi kom hem. Hon missar för övrigt dagis hela veckan då dagarna lagts om pga Lucia.

Jag har som sagt klarat mig mirakulöst kan tyckas då jag ändå kånkat runt på Måns i flera dygn. Senaste natten fick vi tack och lov sova nästan ostört då ingen kräktes och ingen skrek. Det behövdes lite återhämtning på alla håll kan jag säga!

Ja, så roar vi oss. På återhörande.

Måns - steg för steg

Mucklor?

Börjar starkt misstänka att vi fått besök av mucklor.
(Ni vet såna som bor hos Pettson och Findus)

Nedräkning

Ja nu är det snart allvar. I morse var det så otroligt tungt att gå till dagis. Dels var jag stressad och så är det snö. Ibland känns det som vagnen väger femtio kilo. Då började tänka på att det inte är många lämningar kvar för mig nu. Bara sex dagisdagar kvar faktiskt. Sen får Daniel ta över påklädandet och styrandet av den där vagnen fram och tillbaka. Det känns ganska faktiskt bra. I alla fall de kalla månaderna kan jag vara utan.

Jag inser i samma veva att det bara är fem möjliga ÖF-dagar kvar innan jul! Det känns däremot tråkigt istället. Det är ju som mitt andra hem och jag kommer sakna alla de som jag umgåtts med där under hösten.

Om jag ska fortsätta räkna ner så är det:

16 dagar till julafton
23 dagar till nyårsafton
24 dagar till nyårsgalan
26 dagar till första arbetsdagen

Pyttepyttepyttelite dagar är det alltså kvar - till allt!

"Och än slank hon hit....

..och än slank hon dit och än slank hon ner i diket!" Ja, den strofen har ju fått en reell innebörd efter att jag testade aktiviteten "singelolycka" för snart en vecka sedan. Jag ger denna aktivitet IG i betyg då jag blev väldigt rädd och för att det är väldigt opraktiskt att ha bilen på verkstad igen. Det blev ju inte bättre av att det låg en bil på taket i mitt dike redan på fredagskvällen när vi åkte till Yesterday. "Åh, så kunde det också gått" tänkte jag då.

Nu, en vecka senare känns det ganska bra igen. Jag hade en klump i magen hela fredagen som effektivt dansades bort under natten. Sen har jag varit ute och kört med hyrbilen några svängar varav samma sträcka igen i måndags på väg hem från konserten och det har känts bra även fast jag tog det extra lugnt just där. I morgon är det dags igen och förhoppningsvis har vi fått tillbaka bilen då. Enligt verkstaden har bilen inte en enda liten buckla. De skulle bara kolla hjulinställningarna nu innan vi får den igen.

Jag har funderat en hel del på vad som egentligen hände. Hur jag kunde få sån sladd på bilen på raksträcka. Pappa, som såg mina spår, tror att det helt enkelt började med att jag fick punka på ett däck, därav sladden. Sen fick jag andra punkan på väg ner i diket. Kanske var det så. Det känns i alla fall bättre att tänka så för då känns raksträckor inte lika läskiga längre. Då hände det ju verkligen nåt! Men jag får ju aldrig veta om det är sant.

Änglarnas Tid

Igår gick de två utsålda konserterna med Magnus Carlsson av stapeln. (Vi fattade inte riktigt hur alla skulle få plats när vi såg kön ringla runt hela kvarteret mellan konserterna!) Två lyckade konserter med allt mer publikstöd och de röster jag hörde efteråt när jag korsade kyrkogården var att det definitivt varit värt pengarna. Det tyckte jag också även fast jag såg konserten bakifrån, men sen betalade jag ju inget heller. Fniss.

Vi körsångare i Norrtäljes barn- och ungdomskör (med inlånade säkra "damer" dvs jag och tre till) samlades innan genrepet och övade lite och sjöng upp. Innan vi gick till kyrkan räckte ett av barnen upp handen och frågade "Men vem är Magnus Carlsson??" Kompisen bredvid förklarade det självklaraste; "En gubbe." Hahaha. Så märkvärdigt var det.

Sen var det ett kort genrep med Magnus och bandet i kyrkan. Jag minns ju repet inför Sarekkonserterna och såg fram emot kaos. Genrepet var faktiskt helt ok, men efteråt visste t ex fortfarande ingen i kören vilken ordning låtarna skulle komma. Det fick bli en glad överraskning. Sen är det ju tydligen hopplöst svårt att micka upp kör så man kunde ju misstänka att vi ändå inte skulle höras så mycket.

Kören satt längst fram i kyrkan, på bänken runt koret, med ansiktena mot publiken. Framför oss stod bandet och huvudpersonen. Och konserten började. Med luciatåg!? Jaha, där ser man. Norrtäljes lucia tågade in och stressade igenom några nummer innan de skyndade ut igen. Största behållningen av det var slutsången som jag inte hört förut då de mixade "Sancta Lucia" med "White Christmas". :-)

SEN började konserten. Magnus togs emot med applåder och tillsammans med sina duktiga musiker framförde en blandad och balanserad repertoar av egna julhits och traditionella jullåtar, de senare mestadels på utrikiska. Jag blev än mer fast i min övertygelse att han är en mycket kompetent sångare oavsett genre. Han har behaglig mjukhet eller värme i rösten som liksom är svår att inte uppskatta. Det kommer dock inte fram lika bra på de låtar jag lyssnat på från skivorna tycker jag.

Visste ni att Magnus i grunden är klassiskt skolad (dvs opera och operett) på Musikhögskolan? (Och på helgerna sjöng han med Barbados... :-) En av höjdpunkterna om man ska tro publiken blev därför "Ave Maria". Kanske just på grund av överraskningsmomentet. Det hade man inte väntat sig. Kul! Det var också lagom med trevliga mellansnack som både underhöll publiken och förde konserten framåt.

Så till körens insats. Efter våra två egna stycken lyckades jag kika över tre axlar ner på keyboardistens noter och se vilken sång som var i tur. Ah, skönt med några sekunders förberedelse. De tre gemensamma styckena gick tillräckligt bra. Publiken tjöt i alla fall utan att ha en aning om att altstämman nog sjöng något annat än just altstämman. Jag kände mig i alla fall ibland ganska ensam på mina toner (de som faktiskt stod i noterna) men vad gjorde det. När vår insats var klar återgick vi till våra platser framme i koret.

På den första konserten var det barnen som hade det lite jobbigt med all väntan. Det blev lite kissnödigt och spring i benen innan konserten var slut. Till den andra konserten hade barnen fått gå hem och sova. Då var det istället ungdomarna som var rastlösa. De satt och spexade och dansade där de satt på sina bänkar och hade nog inte en tanke på att allt som "vi" gjorde syntes utåt och kunde störa fokus från huvudartisten. Jaja, det var ju inte mina ungdomar.

Men det var inte allt: plötsligt märker jag att tjejen som sitter bredvid mig börjar luta huvudet bakåt och blunda. Hm....ser ju inte så bra ut, tänkte jag. Sen tappar hon pärmen utan att märka det! Vi sitter alltså rakt bakom Magnus, om än några meter bak, och hon sätter sig och sover! Ok, var och en får väl skämmas för sig själv, tänker jag men pickar ändå på henne tills hon vaknar igen. Himmel! Det var inte svårt att själv känna sig proffessionell i det läget....

Så var det över. Riktigt kul att få hoppa in och köra lite bara sådär. Min egen utmaning mot mig själv - ett rep - två konserter - gick ju strålande bra. Nu är det också hugget i sten att jag klarar av att sjunga andraalt på riktigt, trots att jag är mezzosopran. Ända nere på F var vi och grottade.

Tilläggas kan också att flera av Magnus egna jullåtar passar utmärkt som dansmusik. Kanske sitter danstempot i ryggmärgen sen Barbadostiden? "Mitt vinterland" har till exempel ett trevligt foxdriv och jag skulle gärna höra Blender spela den på Annandagen. :-)

Norrtelje Tidning har lagt ut ett klipp från konserten. Den som har ett skarpt öga kan skymta även mig.

Lördags- och söndagsmiddag

Resten av helgen blev som följer. Pappa som barnvaktat under min danskväll och Daniels julbord åkte tidigt och tog med sig Tove. Vi andra turades om att sova ut då natten varit smått kaotisk. Det är den lilla mannen som bara blir sämre på att sova.

På lördagseftermiddagen tog vi bussen till Mörby och plockade upp en hyrbil. Sen åkte vi en liten sväng för att hämta upp E&M för vidare färd mot middag hos B&D. Inofficiell födelsedagsmiddag kan man nog kalla det. Vi hade med oss födelsedagspresenter i alla fall. Det visade sig att värdparet tar middagandet på alla största allvar med trerätters och olika dryck före, under och efter. Allting var väldigt gott tyckte alla utom värden som är en riktig finsmakare. Haha. Innan efterrätten hann vi också med lite sällskapsspel. Ett sånt där man förklarar ord i lag. Väldigt lagom och roligt.

Måns var med på middagen och skötte sig fint. Han var lugn hela kvällen men kunde inte komma till ro förrän vid tio. Tre timmar efter vanlig läggning. Men sen sov han gott i alla fall. Det var skönt att bara ha ett barn med då vi faktiskt både kunde delta i middagskonversationen och att fokus stannade vid just den!

På söndag förmiddag åkte vi ut till pappa och hämtade Tove. Hon verkade ha haft det jättekul hos morfar och på vägen ringde hon och pratade lite. Jag har nästan aldrig pratat med henne i telefon för det är ju alltid jag som är hemma, men det var så himla gulligt. "Kommer ni hit nu? Vi äter bullar och dricker saft. Hejdå."

Lite kaffe hos pappa och sen snabbt hem för lunch och middagslur. Sen fortsatte resan mot nästa middagsstopp hos min faster och farbror. Där blev det full lek för Tove som verkar stormtrivas och pysslar med allt möjligt. Hon var väldigt duktig och frågade efter olika leksaker som kanske kunde finnas i någon gömma. Till och med en liten vagn kunde åstadkommas.

Vi blev bjudna på gott fika och fantastiskt god mat även där. Trevligt att inte behöva laga middag på hela helgen! När vi var mätta och barnen började bli trötta var det dags för hemresa. Daniel hann ut en tur på skidorna medan jag försökte söva Måns utan resultat. Till slut tog jag ner honom, man blir galen efter ett tag.

Vi har flyttat ut sängen från klädkammaren nu. För att göra nånting. Bryta nåt mönster kanske. Och när Måns väl somnade vid nio nånting så sov han faktiskt bästa natten på mycket länge. Alltid nåt!

Shake på Yesterday - igen!

Visst är det lite tråkigt att vi dansare är så trångsynta att arrangörerna bara har råd att boka fyra olika band som kommer om och om igen!? Hur bra banden nu än är så är det ju trevligt med lite variation!

Jag fick lift till dansen med våra ständigt försenade vänner, men tjugo över var vi faktiskt ändå där. Kvällen var mest till för att rensa mitt huvud från onda tankar och min mage från orosklumpen som byggt bo sedan olyckan. Det gick fint. Dans är bra medicin! Sedan dess har jag faktiskt inte tänkt så jättemycket på alla "Tänk om...!"

Det fanns en del godbitar på plats och några av dem lyckades jag få tag på under kvällen. Det var en sån kväll när det inte spelade så jättemycket roll. Jag dansade och var glad ändå. Det var lite stökigt bitvis så då går det ju ändå inte att dansa ordentligt.

Shake gjorde mig mer nöjd denna gång. Antingen hade de blandat repertoaren lite mer eller så är det jag som börjar vänja mig. Humöret verkade vara på topp både hos band och publik i alla fall. Kvällen gick ganska fort och innan man hann blinka så var det sista snabba.

Det är en helt värdelös dans om man inte har någon sista bokning. Undan skulle det gå och då vill man ju ha tag på ett ess. Alla kvällens ess hade sina flickvänner med sig och då blir man ändå lämnad för sista så då fick det vara.

Jag liftade hem med andra vänner lite i förtid. Sova är viktigt just nu!

Ödmjuk inför livet

Nästan hemma igår efter kören händer det som inte får hända. Nästan hemma får jag sladd på bilen. Det hade tydligen regnat på snön här i vår metropol. Jag får sladd och far fram och tillbaka över hela vägen ett par gånger innan jag far över dikeskanten på andra sidan. Där på andra sidan diket fanns ett berg. Men eftersom jag förmodligen vridit ratten för att häva sladden svänger bilen och fortsätter en tjugo meter på sniskan i diket innan det tar stopp i fluffet.

Första tanken är nog ingen vacker sådan.
Andra tanken var "Tur att jag inte hade barnen med i bilen för en gångs skull!"
Tredje tanken är "Vart sjutton for min mobil??"
Fjärde tanken...ja då börjar jag inse vad som kunde hänt! OM jag fått möte, OM jag fått möte av tung trafik, OM jag åkt rätt in i berget, barnen, Daniel....

Jag står alltså med bilen rejält på sniskan i diket och letar förbrilt på golvet efter mobilen hängande fram över ratten. Det de två första bilisterna som stannar ser är alltså en bil i diket med någon hängande fram över ratten. Jag kan säga att de blev ganska lättade när jag knuffade upp passagerardörren och sa att jag var okej. Min egen dörr gick att öppna några cm, sen tog naturen emot. När jag väl hittat mobilen blev det till att klättra upp genom passagerardörren och ringa efter bärgning. En halvtimme skulle det ta.

Femte tanken löd ungefär "J-a pucko! Varför måste du ställa till det såhär med två km kvar hem och hela helgen full av saker du sett fram emot!"
Sjätte tanken "Jag VILL inte bli rädd för att köra bil nu. Jag varken orkar eller har tid med det!"

Jag bytte ofattbart snabbt fokus från "Gud vilken tur att jag lever" till rent praktiska saker som "Hur sjutton blir det i helgen nu då!" Den snälla damen som stannat erbjöd sig att vänta på bärgaren med mig så jag kunde hålla mig varm i hennes bil. Bärgaren höll tiden och beskådade min parkering. Han lirkade upp bilen ganska fort. Visste ni att de gör det med fjärrkontroll? Fascinerande.
Inte lika fascinerande var det när bärgaren stod i höger körfält för att dra upp bilen sista biten (som ligger i vänster dike). Över vänster körfält var vajern. Då kom det en bil i hög fart bakom bärgaren som började bromsa ganska direkt. Och han bromsade och han bromsade och han gled och han gled och han gleeeeed! Jag var helt säker på att han skulle köra rakt in i bärgningsbilen alt in i vajern om han försökte ta sig emellan. Själv började jag backa några steg från den troliga kraschen. Som om det skulle hjälpa. Två meter innan krocken var ett faktum stannar bilen. Phu. Sen var jag livrädd så fort det kom en bil.

Men nu var min bil lyckligtvis uppe och jag skulle prova starta den så jag kanske kunde köra hem. Den startade så fint och sidan mot berget verkade mirakulöst ha klarat sig från bucklor. Däremot var det punka på båda hjulen på den sidan. Jahapp. Den väldigt trevliga och proffsiga bärgningskillen bytte bakhjulet så han kunde bärga bilen och så åkte vi ner till verkstan där den nu står och skäms. Sen gick jag hem och insåg att ännu en tur i oturen var att det var så nära.

Det tog ett par timmar innan jag sen kunde komma till ro inkrupen i Daniels famn efter att ha tittat till de sött sovande barnen.

Idag reflekterar jag över hur fort det kan gå från inget. För det hände ju inget speciellt, men plötsligt låg jag där. Jag kramar barnen lite extra och vi försöker få till helglogistiken då vi hopplöst nog är billösa - igen!

Jag skänker också en extra tanke till vägassistansen som verkar ha ett helt livsfarligt jobb. När killen bytte däck på sidan ut mot vägen kom en bil och körde förbi nära honom i typ sjuttio trots att bärgaren stod på med full orangeblink och även varningsblink på min bil. Hur tänker man? Kanske det är halt eftersom det verkar varit en olycka!? Kanske personen i reflexkläder på marken är en människa av kött och blod!?

Killen berättade att klimatet i trafiken blir värre hela tiden. Folk är oerhört egoistiska och visar ingen som helst hänsyn. Han vägrar numera bärga på motorväg utan polisassistans, annars svischar folk förbi i hundra knyck. Hans kollega hade nyligen fått en backspegel på rumpan så han for in i bärgningsbilen. Personen som kört körde vidare utan att stanna.

Så tänk på det ni också när ni är ute och kör! Var extra rädd om de som ska hjälpa er om det händer något!

Värmande trevligheter i kylan

Jag vet inte om ni tänkt på det, men det är väldigt kallt ute nu! Brrrr! Inge kul med småbarn då. Det är ett väldigt frostigt landskap utanför fönstret idag. Jag fick lite sovmorgon då Tove somnade om efter vällingen och jag vaknade före henne kvart i åtta. Då var det nästan bråttom till dagis. Måns och jag åkte bil till ÖF på förmiddagen och umgicks lite med pappaligan. Det känns inte riktigt rätt att ha en liten Måns sitta still i vagnen någon längre stund när det är under 10 minus ute tycker jag.

Jag borde egentligen handla mat och sådär men jag får se hur temperaturen ser ut när det är dags att hämta Tove. Eftersom jag mutat morfar med middag i morgon inför barnvaktandet så är det bäst jag lagar något gott också.

I kväll börjar det redan omskrivna och trevliga veckoslutet för mig då det är kördags igen. Riktigt kul ska det bli med allt mer fokus på nyårsdagsgalan. Det blir till att åka ut på vintriga vägar igen alltså. Och i morgon är det dags för lite dans! Shake - igen. Det börjar jag också se fram emot mycket nu och jag hoppas det kommer några extra goda julpraliner som kan tänka sig en dans med just mig. :-)

Umgåsens tid

Vi är på ett sätt inne i en lite hektisk period. Hektiskt rolig som tur är. Och det är inte julen jag pratar om även fast den också börjar knacka på dörren. Vi har ju just kommit hem från Malung och har en "hemmahelg" innan nästa långresa. Hemmahelgen har dock blivit totaluppbokad fredag till söndag med umgänge och roligheter av olika slag så vi kommer bara se hemmet korta stunder.

Sen direkt på måndagen har jag ju dessutom mina nypåhittade konserter. Under nästa vecka måste också julklapparna som ska med till Umeå helst både vara färdigtänkta, färdiginköpta och färdiginslagna. Men sen ska det väl lugna ner sig och vi kan börja ta sikte på vår egen jul och allt vad julledigheten innebär i år. :-)

I morse var det -18,8 grader. Det blev bilen till ÖF för första gången. Brrr.