Bröllop

Äntligen fick vi det gjort! I lördags tog vi tag i finkläderna och passade på att gifta oss. Vi tänkte såhär att om det ska bli av så får vi göra det enkelt för oss, så vi planerade detta i hemlighet. De enda som visste om det var våra kära vänner som ställde upp som vittnen. Som en trevlig gentjänst.

Snart är det dags!

Barnen hade inte heller fått veta. Vi berättade för dem några timmar innan den planerade vigseln. Att vet ni vad vi ska göra idag? Idag skulle vi gifta oss! Tove tittade mycket misstänkt på oss. Hon har ju påpekat att vi borde göra det nu och då, men nu trodde hon inte på oss.

Men när hon väl förstod att det var sant och att de skulle få ta på sig sina utprovade "julkläder" så vart hon väldigt nöjd. "Då vill jag hålla i blommorna!" sa hon. Eh, inga blommor... sa jag. Suraste minen. Vi köpte blommor då de tydligen var en förutsättning för hennes deltagande.

 Tove provar prinsesskorna

Bruden och barnen har gjort sig i ordning

Klockan ett var det vigsel i Edsbergs slott. Vi var ju där för två år sedan och tyckte det var ett bra koncept. Barnen var så duktiga och nöjda under ceremoni och fotograferingar och vi sa ja och så var det klart. Vi åkte hem till uterummet för att fira med tårta i väntan på bröllopsmiddagen.

 Edsbergs slott

 Familjen

 De tre fina barnen

Välförtjänt fika!

Efter några timmars umgänge hos oss åkte vi mot Vaxholm och Waxholms hotell. Där är så fint och de hade varit så snälla och dukat åt oss i egen majestät "hörnan" som är deras minsta festsal med vacker utsikt mot kastellet. Det kändes så fantastiskt skönt då vi hade stället för oss själva och kunde slappna av totalt.

 Dags för middag

 Våra härliga vänner

   Senare på kvällen... :-)

Det var jättegod mat och dryck och både vi och barnen var väldigt nöjda. När de emellanåt ledsnade på att sitta vid bordet kunde vi bara duka upp med ritsaker på ett bord bredvid. Vi hade en jättetrevlig och avslappnad sittning och kunde nog inte må bättre någon av oss. Mätta och nöjda åkte vi hemåt för att lägga barnen på varsitt håll. Tack för en väldigt trevlig dag! 

Vi valde ut några foton och har nu avslöjat denna "stora" händelse för våra närmaste och käraste genom att i veckan skicka ut inbjudningar till festen som vi ska ha i sommar. Som en glad  överraskning. Och nog blev de överraskade alltid, och glada för vår skull!

 Äntligen nygifta!

Glöd och Collabro

Den senaste tiden har det hänt nåt inombords. Den lilla glöden jag ständigt bär med mig har plötsligt börjat låga och växt sig allt starkare. Det har säkert flera olika anledningar. Kanske är jag just nu extra mottaglig för inspiration, men det känns som det började för några månader sedan med intryck från olika håll.

Sen har jag läst, lyssnat och sett och blivit mer och mer inspirerad och sugen på att omsätta detta i ett eget uttryck. Det handlar förstås om det jag kanske tycker allra mest om att ägna mig åt. Dansen och sången. Det finns så mycket inom dessa områden som är outforskat eller helt enkelt bara utnyttjat till en liten del. Och nåt jag lärt mig med åren är att jag ska ta såna här känslor på allvar.

Vad gäller dansen så känns det som att det inte längre räcker att dansa någon fredag ibland. Jag vill ha mer än så. Att dansa är bra för livet! Vi har av olika anledningar inte gått någon danskurs på åratal. En anledning är ju de små barnen, men de börjar bli större nu och kanske är det därför känslan har väckts igen. En impuls fick mig att boka in oss på en ny kurs i WCS.

Vi gick ju förmodligen rikets allra första kurs i denna dans redan för sex år sedan. Men sen tog annat vid. Nu är det bara någon vecka kvar och det är snart dags för en dagskurs. Kul! Daniel och jag dansar ju bara undantagsvis tillsammans så detta är positivt på flera sätt. Sedan hoppas vi att den nya dansföreningen också ska ge oss ytterligare gemensamma danstillfällen så småningom.

Den andra delen är sången. Jag har blivit så himla inspirerad av Collabro, sånggruppen som vann BGT. Det är flera saker i deras framträdanden och framtoning som får mej att rysa. Dels har de var och en röst och sångteknik som gör mej inspirerat avundsjuk och deras röster flätas in i varandra så delikat i de smakfulla arrangemangen.

Men ännu större är deras sätt att förhålla sig till presentationen och till varandra. Självkänslan och självförtroendet i de raka ryggarna och stålet i blickarna går inte att ta miste på och vaggar in publiken i en skön trygghet. Och när harmonierna sitter perfekt  i vissa passager bekräftar de varandra och den gemensamma prestationen genom leende ögonkast vilket jag tycker är helt underbart att se.

De bekräftar även varandra genom naturlig kroppskontakt både innan och efter ett framförande vilket känns lite ovanligt, kanske framförallt för tjugoåriga grabbar. Säkert har deras bakgrunder inom musikal och teater en stor roll i denna framtoning och naturlighet. Härligt är det i vilket fall och att alla skulle stärkas av lite mer fysisk omtanke råder väl inga tvivel.

Många av dessa saker pratar vi om och jobbar med regelbundet i kören. Hur vi förhåller oss till varandra i ensemblen när vi uppträder syns väl från publiken och det är viktigt att bibehålla och uppmuntra en sammansvetsning av gruppen.

Jag har nu börjat känna ett sug efter att jobba mer aktivt med min egen sångteknik och se vad jag egentligen är kapabel till vid sidan om körklangen. För många år sedan tog jag en del sånglektioner, men nu har jag jobbat aktivt med rösten i så många år i kören att jag tycker att jag borde kunna börja om på en annan nivå. Som tur är har jag nog möjlighet att få in detta på schemat ganska snart och det ska bli spännande! :-)

Vi vann!

Ok, det där med att det var spännande på ett bra sätt kan jag väl säga att jag backar från efter senaste dagarnas eskalerande resa mellan spännande läskigt, roligt, stressande och halvpanik. Intellektet som har räknat framlänges och baklänges försöker förgäves kommunicera budskapet att det inte finns nåt att vara rädd för. Men när känslolivet ylar och skriker av skräck och förtjusning omvartannat så är det omöjligt att göra sig hörd.

Jag tänkte tidigare i veckan, att bara första ronden är över så kommer jag kunna sova igen. Men nu när ronden liksom vanns så känner jag mig inte ett dugg lugn. Nya funderingar poppar upp i huvudet precis hela tiden och snurrar sedan runt därinne och jagar varandra. Intellektet påpekar att nu är det bara att lugnt ta allt steg för steg och att det förr eller senare kommer bli precis som vi tänkt. Känslolivet tycker att det är helt ok så länge allt redan är klart.

Ja, ni hör ju. Fortsättning följer.

Vila i frid kära Polar'n

Efter 15 kärnfriska år fyllda av sällskap, kel, knasiga språng i trappan och fångade tofflor började Polar'n plötsligt visa ålderstecken. På en enda gång hade han fått diabetes och njurproblem. De sista månader försämrades vår lilla misses hälsa mer för varje dag, trots medicin och specialmat. Till slut klarade han inte av att vara ute och knappt att vara inne heller. :-(

En låga fick brinna i snön för Polarn igår kväll

Efter mycket sorg och vånda fick Polar'n till slut somna in och resa till landet med många möss. Det känns väldigt sorgligt men är också en lättnad då det var jobbigt på slutet när han var så dålig.

Vi har alltid bott ihop Polar'n och jag, ända sedan vi tillsammans flyttade hemifrån. Så det är ett tomrum han lämnar efter sig. Till exempel i soffan där han brukade klämma sig ner mellan oss utan att vi märkte det. Eller att han alltid hoppade upp och lade sig tillrätta så fort man lämnade sin stol, om än bara för att hämta något i kylskåpet.

Vila i frid kära mjuka kompis som varit med mej i glädje och sorg under så många år. Gos.

 

Så här minns vi gärna Polar'n. "Vaddå, 'du får inte plats i den lådan!??'"

Att definiera ett första steg

För drygt ett år sen var jag på en föreläsning med en struktör. Jo, han kallar sig så, David Stiernholm. Föreläsningen handlade om hur man skulle få ordning på sitt arbete, rent i mejlboxen och sådär. Jag är en hyfsad strukturfascist själv och det fanns säkert andra som hade mer nytta av denna föreläsning. Men några saker tog jag ändå med mig och den viktigaste av dessa är hur man kan ta tag i sina surdegar.

Ni vet de där sakerna man drar sig så för att ta tag i. Och så fort man tänker tanken att man ändå ska göra det så kommer något annat i vägen som verkar både roligare och enklare. Man skjuter dem framför sig in i det längsta. Tills det nästan är för sent, i en förhoppning att de då ska fösvinna av sig själva. Att en uppgift blir en surdeg handlar ofta om att man inte vet riktigt hur man ska börja. Och det är där jag hittade en nyckel.

Den lyder: Definiera ett första steg. Det första steget kan och ska vara litet, begränsat och därmed greppbart. Det kan vara att leta reda på ett telefonnummer, en mejladress eller att fundera ut vilken kollega man borde fråga och/eller vilka frågor man behöver svar på för att komma vidare. Det kan också vara att skapa och döpa en fil eller en katalog på datorn eller att bjuda in någon till ett möte.

Efter att detta första steg är definierat och utfört kan det plötsligt lossna eller så får man definiera nästa lilla steg. Denna nyckel har faktiskt öppnat upp några jobbiga uppgifter för mig. Det har varit tydligt att de kanske inte är så himla jobbiga, utan det jobbiga har varit att jag inte har vetat hur jag ska börja. När det första lilla steget är definierat är det inte alls lika svårt att ta nästa.

Det här tipset går självklart att direktöversätta även till hemmet och de projekt man inte orkar ta itu med där!

Lycka till! :-)

Krasch

Senaste tiden har energin verkligen gått på knäna. Jobbet har krisat och både Daniel och jag har varit risiga på olika sätt. Han har varit sjuk på flera olika sätt och jag har varit ledsen och stressad ända ner i magen. Att klara vardagen och de framträdanden med kören som legat i kalendern har varit fullt nog.

Det som är dumt när man kommer in i såna perioder är att fokus blir på att äta, sova och fungera och sånt som skulle kunna höja energin, som träning, dans eller umgänge, skjuts åt sidan. I går började jag dock plötsligt se ett litet ljus i tunneln. Energin i kroppen började försiktigt spira igen och jag hoppas innerligt att det börjar vända nu.

Dålig magkänsla

Det är turbulens på jobbet. På ett litet företag är varje individ så viktig, både som person och som funktion, och en förändring får så stor effekt. Även fast det inte drabbat mig personligen direkt så drabbar det indirekt och det har tagit väldigt hårt.

Jag hatar när bra människor slösas bort och därmed rycks bort ur mitt liv utan att jag fått vara med och bestämma. Jag känner mig oerhört besviken och mitt förtroende har fått sig en rejäl törn. Jag vet inte riktigt hur det ska gå att reparera även fast tiden läker sår.

Bakdörren har ställts på glänt så länge. Det känns så onödigt och tråkigt. :-(

Carolina Klüft, fysiken och självkänslan

Vi såg dokumentären om Carolina Klüft. Det var en bra dokumentär som väckte olika känslor. Det som fastnade hos mig var när hon berättade om att hon hade blivit utsatt när hon bytt till en ny skola. Att hon fått höra att hon var spinkig och liknade Sara Wedlund som då var känd löperska, men som också brottades med anorexia. Carro berättade att hon innan dess aldrig någonsin reflekterat över sin kropp, hur den såg ut.

Den enda gången mobbarna blev tysta var när hon spöade dem i idrott och den revanschen har sedan dess varit en drivkraft genom hela karriären. Men även fast hon tagit OS-guld och hyllas som Sveriges bästa och en av världens bästa friidrottare genom tiderna fanns smärtan av de elaka kommentarerna kvar så pass att hon blev tårögd när hon nu berättade om det. Det blev så tydligt vad djupt det sätter sig, det som händer i skolan när man är barn.

Jag kan så lätt identifiera mig med den känslan och tänka tillbaka på min egen barndom och ungdom. Jag var ju så liten och spetig. "Äter du ordentligt?" fick man svara på om igen. Jag var en av de minsta i klassen tills jag var sådär femton år och plötsligt började växa. Jag var minst, klen och, till skillnad mot Carolina Klüft, helt borta när det gällde idrott och idrottsliga framgångar. Min familj höll egentligen inte alls på med sport, om man tänker på prestation. Vi musicerade.

Jag har alltid tänkt att de som var duktiga på sport under min skolgång kom undan. De blev aldrig utsatta. Själv upplevde jag min svaghet inom idrott som en riktig akilleshäl. Jag kunde inget, jag var liten och svag, och jag inser att jag ända tills för något år sedan har trott att det är så det måste vara. Jag inser nu att självförtroendet inom fysisk prestation hänger tätt samman med självkänslan. Först när självkänslan kom ifatt mig på andra plan började jag inse att jag har låtit mig luras av gamla tankar och känslor.

Sedan då vid femton, när jag började växa och växte förbi alla kompisar (till 167cm), har jag nog kunnat utveckla en betydligt starkare och faktiskt hyfsat atletisk kropp. Jag har bara inte begripit att det ens varit möjligt och det har därför inte känts lönt att ens försöka. Det är till slut framgångarna inom yogan som fått mig inse detta på allvar. Nu när jag ser mig själv i spegeln utföra tunga yogapositioner med en kraft och styrka i både kropp och själ njuter jag verkligen.

Yogaträningen har även fått mig att börja träna mer fokuserat på styrka vid sidan av, för att kunna klara av ännu mer på passen. Och den lilla styrketräning jag hinner med på gymet och mina kvartar hemma ger faktiskt snabba resultat. Självförtroendet inom fysisk prestation och självkänslan klättrar vidare uppåt hand i hand. Det är min revansch mot mig själv.

För mig känns det här extra viktigt att reflektera över nu när jag har egna barn. Tove, snart fem år, är än så länge en kopia av mig fysiskt och det är mycket möjligt att hon kommer vara liten och späd tills tonåren fått säga sitt. Måns som är tre är som sin pappa, ett litet kraftpaket, och kommer liksom som sin pappa kanske inte alls behöva fundera på det här. Men det vet man förstås inte. För mig känns det viktigt att båda barnen tidigt får ta del av aktiviteter som ger dem ett fysiskt självförtroende. Att de klarar, att det är roligt och inte minst - att det finns kompisar på fler ställen än i skolan.

Bästa sättet att göra detta är som alltid att föregå med gott exempel. Att vara fysisk själv, att visa att det är viktigt och framförallt att det är roligt. Än så länge är de så små, men de älskar sin lekgympa och den är bra träning för hela kroppen, motoriken och det sociala. Tävlingsmomentet tror jag inte man behöver införa som ledare och förälder, det gör barnen så bra själva. De tävlar ju till och med om vem som är först till tandborstningen.

Frågan är hur man helt ska komma över de ledsamma känslorna från när man var barn. Revansch kan vara en utmärkt drivkraft för att prestera, men såret finns uppenbarligen ändå kvar, hur stor revanschen än blev. Jag tror att den enda möjligheten till att läka är att förlåta. Förlåta dem som också bara var barn. De som inte förstod vad de gjorde, vad de sa och vad det kunde få för konsekvenser. Förlåta och hoppas att det de själva kämpade mot till slut löste sig så att de blev hela vuxna. Vuxna som kan vara förståndiga förebilder och föräldrar för att leda sina egna och andras barn på rätt väg.

Tack Carolina Kuft för att du delade med dig av dina känslor i dokumentären, så att de här tankarna kom upp och på pränt. Tack och lycka till i framtiden!

Andras dåliga val får stå för dem

Lunchdate idag. Alltid lika trevligt och utvecklande. Dagens ämne resulterade i någon slags slutsats om att ha överseende utan att för den skull förlåta. Intressant. Det handlar som vanligt om att göra ett aktivt val och inte bara låta tanken löpa och därmed känslorna känna fritt. Ska fundera vidare på det. :-)

En kvarts träning och en och en halv timme film om dagen

Igår återvände äntligen min energi efter att ha varit slumrande i flera veckor som det känns. Plötsligt fick jag mer gjort hemma än jag fått totalt sett under en månad. Väldigt skönt att bara få go with the flow när det väl händer. Jag skurade bort sjukdom ur hela huset och avslutade med att baka bullar och träna min kvart. Sen var jag mer än värd en dusch och lite TV-mys med Daniel.

Daniel och jag har fastnat för serien som går nu om Arne Dahl (även om vi ser den lite mer koncentrerat än den visas på TV). Väldigt bra! Jag läste hela bokserien för några år sedan och tyckte böckerna var både spännande och hade ett underhållande språk (rekommenderas alltså!) och jag tycker det fångats även på filmerna. När sista boken var utläst var det som att förlora gemenskapen med en del av familjen så det känns trevligt att återknyta kontakten nu. :-)

Hur det går med min träningsutmaning? Jo tack fint! Jag har varit väldigt duktig med min utmaning om jag får säga det själv. Gjort en kvart varje kväll utom när jag var på mässan och kom hem mitt i natten. (Jo det kändes så i alla fall.) Förra måndagens yoga satt kvar i låren ända till i lördags! Jag fattar inte riktigt hur det kom sig, men ikväll är det hur som helst dags igen. Kul.

En träningsfråga..

Burr, fick en otäck otillräcklighetskänsla idag när fler saker verkade ha gått på tok. Inte för att det direkt var mitt fel eller så men ändå. Faktum är att jag kommer ha ett finger med i spelet nästan överallt som det känns, så så fort något går snett så sitter jag där i händelsernas centrum och bör ha en bra förklaring. Ska skaffa en vit flagga att vifta med när jag känner mig oskyldig tror jag.

I morgon ska vi ha en del-kickoff med nästan en heldagsföreläsning om hur man rensar i arbetsröran och arbetar effektivare. Hoppas man lär sig nåt nytt och att det blir en trevlig dag.

För övrigt så har jag mycket svårt att bestämma mig för hur jag ska göra med träningsårskort eller klippkort och på vilket gym eller flera gym och träna på lunchen eller blir det för jobbigt och det kanske är lika bra att bara träna hemma eller så ger ett årskort mer sporre så man kommer iväg och hur mycket får det kosta egentligen att träna en lunch i veckan och lite mer kvällstid och kanske är det lika bra att inse att man är en soffpotatis och skotta bivack bland soffkuddarna istället för att fortsätta inbilla sig att man nånsin kommer bli vältränad?

Förslag?

Har du stått på händer idag?

Det här med yogan för ju med sig en och annan konstig ny rutin. Om man vill pyssla med avancerad yoga kan man roa sig med sk inversions, det är när man står uppochner på olika sätt, till exempel huvudstående, underarmstående och det mest extrema -handstående. Jag roar mig stund till annan med att yoga till Tara Stiles på Youtube och denna utmaning liksom talade till mig.

Första delutmaningen alltså - huvudstående mot vägg
Stå på huvudet, hur svårt kan det vara egentligen? Det gjorde man ju när man var liten. Men när man börjar tänka på det närmare sittandes på sin matta med en kudde framför sig börjar man känna att det ju var ganska länge sen man var så liten. Väldigt länge sen faktiskt.

Först trodde jag inte jag skulle klara det över huvudtaget. Jag vågade liksom inte hamna uppochner. Jag vet inte vad jag trodde skulle hända men det var ändå otäckt. Sen handlar ju yogan om att göra saker k-o-n-t-r-o-l-l-e-r-a-t! Alltså inte svosch upp och duns ner. Efter några dagars nötande gick det ändå bättre. Jag kom upp, kunde hålla mig kvar, och bestämma när jag ville ner. Seger till mig!

Andra delutmaningen - huvudstående utan vägg
Man inser ganska snart att det är magen det hänger på. Det är magen man stabiliserar upp kroppen med och om inte musklerna finns där eller fattar hur de ska arbeta så - sorry! Men muskler lär sig väldigt snabbt och snällt. Även fast jag fortfarande har väggen som säkerhet en bit bort klarar jag faktiskt nu att komma upp på huvudet utan stöd, stå kvar en stund och sen gå ner kontrollerat. Grejt!! :-)

Och så var det det där med att stå på händer
Jag har aldrig kunnat stå på händer i hela mitt liv. Inte ens mot en vägg. Jag minns min barndoms somrar hjulandes på gräsmattan, men sen var det stopp. När jag nu tänkte mig själv ståendes på händer var det inte alls en behaglig tanke. Om jag inte trodde jag skulle fixa att stå på huvudet var detta helt orimligt. Jag trodde framförallt inte armarna skulle bära mig.

På den avancerade yogaklassen som jag går har vi gjort L-handstående som ser ut som bilden. Redan där har man ganska mycket vikt i armarna och det har aldrig varit ett problem. Det är andra delar av kroppen som blivit trötta innan, så jag borde vetat bättre än att tro att jag skulle falla ner med huvudet före. Detta är självklart en mycket bra övning just för att träna armar och mage inför ett riktigt handstående även om benen avlastar en hel del.

Sen var det ju bara att börja våga försöka komma upp. Och fortfarande kontrollerat förstås. Mattan låg ett par veckor mot min vägg och varje gång jag såg den så försökte jag våga och plötsligt kom jag upp. Herrejösses vilken mental seger! Att känna att både modet och styrkan fanns där och att nå ett mål som bara för ett kort tag sen verkade omöjligt! Bilden här visar förstås handstående mot vägg.

Nästa bild visar det stora målet. Handstående. Punkt. Min uppochner-resa hittills har visat mig att det går snabbare än jag tror att lära sig (ja, yogan överhuvudtaget). Men detta är svårt. Magen måste jobba väldigt hårt för balansera upp kroppen och det måste säkert få ta sin tid. Och så måste jag vara enveten. Stå på händer minst en gång om dagen. Upp med sig bara. Mattan behöver jag inte längre för detta men om den ligger framme påminner den mig. Idag klarade jag att gå upp första gången utan att ta i väggen och stå en pyttekort stund. Heja mej!! Jag får återkomma med en bild när jag är helt där. :-)

Underarmstående
Här har vi nästa utmaning. Jag har inte ens börjat studera denna pose för jag tycker den verkar helt obegriplig. Men nåt ska man ju ha kvar, inte sant. Jag får ha som sporre att återkomma med en rapport om detta när jag har kommit förbi mina handståendeövningar.

Så fort jag klarar något nytt inom yogan så blir jag så sjukt nöjd med mig själv. Och framstegen är så enkla att mäta. Plötsligt kan jag komma ner mer, upp högre eller balansera längre än jag kunde för en vecka sen. Det är så coolt! Och så fort jag yogat några gånger hemma mellan passen så ger det grymma resultat. Otroligt taggande! :-)

En allmän förgubbning??

Nu har jag funderat på det här med magarna ett tag. De där killmagarna som man dansar med. Jag tycker mig märka en skillnad på dem under senaste året. Jag vet precis hur det känns att ha en tremånaders gravidmage mellan mig och killen och så tycker jag det känns allt oftare nu. Bara det att magen inte är min! Jo, en del som jag dansar med kanske räknar sig till gubbar och tycker att magen liksom ingår i konceptet, men den stora skillnaden tycker jag ligger i att fenomenet verkar ha spridit sig ner i åldrarna.

Man ser en ung kille, under tretti säger vi är ungt (i vissa fall även tretttitre faktiskt ;-), han ser bra ut om man börjar uppifrån, ansikte, axlar, bröstkorg men vad....blutt...en tremånadersmage!?? Vi pratar alltså inte om någon allmänt utbredd övervikt nu utan just bara en osexig magkula. Jag gissar att dessa byggs effektivast genom snabbmat, öl och för lite motion.

Man kan tycka att unga (och för den delen äldre) danskillar som håller igång ett par gånger i veckan inte borde ha såna jätteproblem att hålla sig i form bara de tänker på kosten. Kosten är ju i princip nyckeln till det hela. Bara man äter (och dricker!) med någorlunda koll så behöver man inte motionera så mycket för att hålla stabil vikt, men man mår ju förstås ännu bättre om man gör det.

Lätt för mig att sitta här och moralisera, inte sant? Men har jag rätt? Är det någon mer som sett samma sak? Är det the lazy generation som visar sig från sin sämsta sida?

Jag är själv både på tok för förtjust i gott och lite för lat, men så fort det märks på kläderna försöker jag styra upp det. För min del är det lite mer tid och en rejäl spark i häcken som behövs för tränings skull, jag är sämst på att pressa mig själv. Kosten är mer bara att bestämma sig. Jag är bra på mat.

När jag letade efter en bra magbild hittade jag istället det här som kan ju lite inspiration. Från sunk till hunk på 136 dagar. Tänk vad kroppen är kapabel till! :-)

Öland i en småbarnsask

Nu är det över och förbi. Årets dansveckan blev betydligt bättre än vi vågat hoppats. Bästa veckan på åtminstone ett par år. Och detta trots att vi ju egentligen saknade både E&M och M&M. Dels så var det lugnare på vår gata än det varit. Dels fungerade rutinerna med barnen mycket bättre. Om man ska orka att både trivas med barnen på dagarna och dansa på nätterna är det så viktigt att man får möjlighet att sova.

Måns var ju den stora orosfaktorn vad gällde morgnarna då han envisats med att vakna kvart över fem hemma en längre tid. Men nu när vi sov i samma rum kunde man säga till honom att somna om innan han riktigt vaknat till. Plus att han nog förstod själv att det inte var dags när alla andra sov. Läggningarna har gått lika smidigt som hemma då de verkade trygga med att ha varandra nära även om de inte alltid såg varandra. Lika gärna kunde ju närheten lett till massa bus.

Förutom heldagsbesöket i djurparken och på leklandet så var vi ju mest på campingen. Ändå känns det som vi hade mycket för oss. Tiden gick så himla snabbt. Men bara att gå till olika ställen och leka, äta glass och sen alla rutiner med mat och sov tar sin tid. De kvällar som varit min danskvällar har det känts roligt att få gå upp och dansa och de andra har det känts skönt att ta det lugnt, ensam eller i sällskap. Perfekt med andra ord. :-)

Efter den här veckan är vi övertygande om att det blir fortsatt stugliv. Vi har fått erbjudande om att byta stuga, och det kan vi ju fundera på, men det blir stuga hur som helst. Vi har sån rutin att bo så, vet exakt vad vi ska ha med för både praktiska lösningar och guldkant. Och att ha ett riktigt kök med stor kyl och frys är ju oslagsbart. Vi fyller i princip båda skåpen den dag vi kommer och den dag vi åker är det nästan tomt.

Mina bästa råd till andra som bor med barn (unga som gamla..):

- Planera all mat så det går snabbt när det är dags. En hungrig familj är inget kul! Fryst färdigmat som man bara rör i kastrull, typ Findus pasta, till lunch är en riktig hit. Så också varmkorv och hamburgare. Pyssla mer kan man göra till middag då man gärna vill köra lite mer gormé, med grillning och sådär. :-)

- Ta med så mycket rutiner det går hemifrån. Det underlättar allt. Vi försköt dock alla tider en timme för att möjligen få sova lite längre på morgnarna.

- Ha med skor (typ crocs) som barnen lätta kan ta av och på själva då det finns risk för glasbitar ute och det blir mycket spring fram och tillbaka till toaletter och sådär.

- Ha med leksaker både för inne och ute. Man märkte nu att barnen gärna var inne i stugan stundvis och ritade (Tove) eller byggde pussel (Måns). Kanske för att komma ifrån lite hinna samla alla intryck. Ute är såpbubblor, bollar och uppblåsbara saker jättekul.

- Passa på att nyttja engångsartiklar! In med dem i lådor och skåp. Platsbestick och papperstallrikar diskas effektivt rakt ner i en sopsäck. (Det blir disk ändå så det räcker med kastruller, barnmuggar etc..) I köket kompletterar vi även med en liten vattenkokare, kockkniv, grillbestick och bakform&slickepott då jag brukar göra kakmixkakor under sena kvällar som väldoftande väntar dansade sambos och andra spekulanter till paus. :-)

- För att själv hinna njuta emellanåt är ett visst mått av ordning till stor hjälp. Då vet både du själv och barnen var ni ska göra av alla kläder och saker. Ha till exempel en speciell plats för barnens leksaker. En stor låda för alla skor (jo det blir sjukt många på så få personer) gör också en väldig skillnad, den idén har vi snott från M&M. :-)

- I stugorna finns två garderober med en hylla och en klädstång i varje. Det är en omöjlig ekvation för en familj. Klädförvaring kostar nästan inget på IKEA och är nog den bästa investering vi gjort till vårt Ölandsliv efter partytältet. Det ryms otroligt mycket i dessa och i varje garderob går det in ett skofack och ett klädfack. Skofacken använder vi vanligtvis hemma till skor men här passar de utmärkt till underkläder, schampoflaskor, leksaker och annat smått och gott. Alla tomma väskor skickas in under sängarna.

- Små barn vaknar gärna när det är ljust. Kanske även man själv. Sedan förra året har vi total mörkläggning i stugan. Kanske inte så fint rent inredningsmässigt men effektivt. Tjocka sopsäckar sitter för alla fönster. Dessa kan sedan rullas upp lite om man vill ha in lite ljus dagtid förutom genom den alltid öppna dörren. (Lakan och annat textilt släpper in mycket mer ljus.) Den som är sist in och stänger dörren på natten får glatt lysa sig fram med sin mobil.

- Sovkojor till barnen. Här funkar påslakan fint. Våra barn ville efter någon natt ha helt fördraget när de skulle sova. Våra barn sover som små grisar när de väl somnat så man kan obehindrat fixa sig fika och annat i stugan (som att baka kakor). Genom att de har kojorna gör det heller inget om man måste ha lite ljus eller vill ha dörren öppen för vädring. Om det är väldigt varmt drar vi bort lakanen lite när vi väl lägger oss så luften kan röra sig lite.

Jag skulle kunna fortsätta skriva en hel lång lista på just prylar som nu känns oumbärliga för ett praktiskt och mysigt stugliv, men det kanske inte är så intressant för gemene man. Några saker som man skulle sakna är i alla fall enkla saker som grenuttag, kökshandukar, grytlappar, grilltång, fläkt och värmeljusstakar med ljus. Men det mesta går ju faktiskt att köpa vartefter.

Det känns skönt att denna gång åka hem med känslan att det ska bli kul att komma tillbaka! Barnen älskar det, det är det ingen tvekan om, och det är ju ett viktigt faktum inför fortsätt satsning. Dessutom tycker jag det är befriande att första semesterdagen ge sig av till Lundegård. Då måste man släppa allt vad jobb heter med tanken och bara vara ledig. Det finns liksom inga alternativ. Att det dessutom bjuds på dans varje (eller för vår del varannan) kväll är en fantastisk bonus! :-)

Information om omformation

Vi var och kompletterade Ölandsgarderoben igår. Daniel och jag har samma favoritaffär och egentligen var det han som skulle ha korta byxor, sk kortbyxor. Efter lite provande hit och dit köptes tre par. Min älskling kommer att vara så snygg i sommar! :-)

Sen var det min tur. Jag provade också lite korta jeans eftersom alla mina trekvartar i lådan nu är för stora. Jag har funderat lite på hur det kommer sig. Jag vet ju att jag gick ner när jag blev av med jobbet, det är kanske inte så konstigt. Men nu mår jag ju himla bra och jeansen är fortfarande för stora. De enda av de gamla jeansen som passar är mina sk smaljeans.De kunde jag ha senast när Tove var typ nio månader och hade ammat bort mig.

En del menar ju på att det tar typ två år innan kroppen är helt återställd efter en graviditet. Kanske är det så det är? Plötsligt har det hänt, kroppen är färdighopdragen och i och med att jag samtidigt mår bra så är det så här det ska va? Några nya par långa jeans har jag köpt senaste månaderna och då har jag konstaterat att jag nu måste prova samma tumstorlek som jag hade i gymnasiet!

Att mötas som människor

Så vad har jag då lärt mig under det gångna året. Vad är det för nya teorier som jag tycker mig hittat och de mentala dörrarna jag slagit upp, vart leder dem?

I och med det nära samarbetet med min förra chef fick jag liksom se företaget och företagandet från andra sidan. Vi diskuterade saker tillsammans ur varsitt perspektiv, företagarens och den anställdes, och det var ofta väldigt givande. Och jag fick klart för mig, på ett mer medvetet sätt, att chefen också är en människa. En människa som brinner för sitt företag och för företagandet och bryr sig om sina anställda, vilka gör företaget till vad det är.

Att chefen är en människa, med känslor och tankar såväl som visioner, kan tyckas självklart. Men på hur många arbetsplatser pratas det inte skit om chefen? Det är ju så lätt att gnälla och skitsnacket tycks ibland vara som ett kitt i sammanhållningen för de anställda. Den som klarar av att se förbi det och ta steget tvärsöver hierarkin och istället möta chefen som människa, söka ett professionellt utbyte och även ge feedback, har allt att vinna tror jag.

Jag och A har diskuterat detta mycket under året. När jag sedan blev uppsagd tog jag ett aktivt beslut över hur jag skulle hantera det, så det skulle bli så lätt och bra som möjligt den tid jag var kvar. Och när jag genomförde mitt beslut och upptäckte att resultatet blev vad jag hoppats blev jag väldigt stolt. A blev i sin tur också stolt över mig och väldigt inspirerad.

A skulle en tid senare byta avdelning och därmed få en ny chef. Gamla chefen kallade till samtal för att liksom avsluta deras år tillsammans. De pratade igenom saker som hänt under den perioden och A fick även feedback av chefen på olika sätt. Men när han var klar var inte mötet slut......då passade A på att ge återkoppling tillbaka!

A sa såna saker som att "På det här området tycker jag att du utvecklats enormt som ledare...", "I den situationen skulle du vinna på att vara lite mer...", "För att nå fram till personlighetstyp som mej på bästa sätt kan man tänka på att...", "Inom det här har du stor potential då du inspirerar andra..." A's chef reagerade positivt och antecknade ivrigt. Nu var det min tur att bli stolt som en tupp över A och superinspirerad av hennes möte! Vilken grej! Hur många passar på att mötas på den nivån när man får chansen?

Min slutsats är att målet måste vara att försöka mötas människa till människa och bortse från hierarkin i företaget. Hierarki bör få märkas endast i ägarfrågor och i beslutsvägar. Om hierarkin avspeglas i någon slags rang, eller "hackordning", är det ett misslyckande för alla. Att jag får en "arbetsorder" av någon som står över mig i hierarkin är inget konstigt, men det får inte avspegla någon värdering att jag som tar ordern skulle vara mindre värd, varken som människa eller i yrkesrollen. Alla i företaget har ju sina roller för att de behövs!

Om man lyckas med detta finns det heller inga hinder att kommunicera uppåt i hierarkin i form av feedback eller goda idéer. Hur många chefer får feedback från sina anställda? Hur många får en stöd i det de gör, "nerifrån"? Jag tänker att om man som chef lyckas öppna en kommunikation som står över all hierarki så har man allt att vinna, både personligt och inte minst vinstmässigt. Ett företag där alla arbetar tillsammans, där drivet finns i alla led, måste gå som tåget!

Att se ner på en annan människa pga hierarki visar på en dålig människosyn och ett inskränkt tänkande och beteende. Jag pratade om det här med C som direkt hade ett tydligt exempel på detta från sin arbetsplats. C arbetar i en yrkeskultur där hierarkin historiskt sett avspeglas i tydliga statusskillnader (rang) och Cs yrke är bland de lägre i hierarkin. På en annan avdelning finns en högre tjänsteman som på grund av sin status helt enkelt inte hälsar på C.

Man kan undra hur den personen har för syn på människor i allmänhet? För allt det här med hierarkier kontra rang och möten människor emellan kan ju direkt omsättas i det övriga livet. Här kan man också fundera på varför man reagerar på olika sätt och hur man egentligen är i sitt människobemötande. Om man inte tänkt på det här har man ingen chans att göra aktiva val och reagerar ofta bara som alla andra, som kulturen bjuder.

N hade också tänkt mycket på det här och gav ett tydligt exempel. I något sammanhang ser man en grupp individer som verkar känna varandra väl och ha väldigt kul men av kanske just den anledningen gör de en lite osäker. Slutsatsen kan då bli att "Hm, det där gänget verkar lite snobbigt, de tänker jag inte hälsa på!" Här sätter man alltså snabbt en stämpel på gänget som några som tror att de har en högre status än en själv bara på grund av sin egen osäkerhet. Dessutom tar man beslutet att inte ens hälsa (då de verkar lite läskiga) och vem blev i slutändan snobben då?

Här finns tydliga paralleller till t ex dansvärlden och ev innegäng. Liknande situationer hamnar man i hela tiden då man möter olika slags människor (med t ex etniska/kulturella/ekonomiska skillnader) och det är väldigt nyttigt att bli medveten om sina egna reaktioner och sedan försöka bryta dem.

Jag tror man kan missa mycket innan man fattar att man förmodligen både är trångsynt och osäker. Tänk bara vad många leenden man skulle kunna få tillbaka om man själv var lite mer frikostig, till kassörskan, barnen på gatan, busschauffören etc. (Om du inte är en del av "man" utan redan är fri i tanken kan jag bara gratulera. Själv har jag en lång bit kvar.)

Om vi återgår till arbetslivet så kan ju såna här invanda mönster vara väldigt svåra att bryta. Om man är van att alla inklusive man själv ser "ner" på chefen som är där "uppe", och i värsta fall även tvärtom, är det förstås svårt att plötsligt klampa in på chefens kontor och be om uppmärksamhet och försöka mötas på samma nivå. Men jag tror och hoppas att det går om man ger sig sjutton på det, om man tar det en bit i taget och det får ta tid. Och man måste alltid börja med att våga utvärdera sig själv. (Take a look at yourself and then make that change.)

Men när man börjar på ett nytt jobb får man en ny chans. Om man har kunskapen och viljan har man all möjlighet att se och analysera de beteendemönstren som finns på arbetsplatsen med fräscha ögon. Sedan kan man göra ett aktivt val om och i så fall hur man vill anpassa sig till rådande relationer eller om man kanske för både sin egen och för andras skull ska låta bli att anpassa sig utan aktivt bidra till att helt nya mönster bildas. Du kan själv välja vem du vill vara! En fallgrop att se upp för är att det är alltför lätt att vända sig mot en redan svag individ bara för att själv passa in i övriga gänget.

Jag tycker det här är jättespännande att fundera över och jag försöker utmana mig själv i olika situationer där jag plötsligt upptäcker att jag brister. Jag har också börjat analysera min omgivning å det grövsta, särskilt jobbet. Nu när jag får en ny chans är det ju grymt spännande att se vad jag kan göra av den! Kan jag leva som jag lär? Vågar jag bryta igenom mina egna och andras barriärer och var skulle det leda?

I arbetslivet har man definitivt allt att vinna och att ha ett nära chefssamarbete i bagaget är verkligen en styrka. Det är snarare naturligt än konstigt för mig att vara öppen och orädd, att gå rakt på och ifrågasätta. Det måste vara bättre att någon sätter stopp eller svarar med "inga kommentarer" om man frågar för mycket än att man inte ifrågasätter alls. Ur samarbete och utvärdering kommer utveckling.

Jag hoppas jag fick ur mig det här på ett begripligt sätt och att det väckte en tanke hos någon mer - anställd eller chef men hur som helst människa.

Jag lär återkomma i ämnet.

Förvirrad men glad ändå

Veckan är slut. Eller nja, arbetsveckan är slut. Kvar är den härligt lediga helgen. Men det är roligt att gå till jobbet! Jag har ingen riktig koll på vad jag håller på med men det är roligt ändå. Hoppas innerligt att den känslan håller i sig ett bra tag. Alltså känslan av att det är roligt, inte känslan av att jag inte har nån koll....

Jag tror och hoppas att det kommer kännas ännu bättre när kollen infinner sig. Jag vet ju att den gör det då "koll" är mitt signum. Men det tar ju sån tiiid! Flera dagar har gått men så fort jag får ett nytt dokument stirrar jag på det och ber det tala till mig. Kanske ge mig en ledtråd vad i hela friden tanken är att jag ska göra med det och hur det kan tänkas höra ihop med något annat dokument som jag sett förut?

Nu är det som tur är ingen annan än jag som förväntar sig att jag ska begripa nåt än. När jag ursäktar min tröga hjärna och att jag måste fråga kollegan samma sak om och om igen säger han att han kommer bli orolig först om ett halvår om jag frågar samma sak då. Det är ju lite lugnande men jag är ändå otålig. Det är ju ändå inte kärnfysik det handlar om.

Hur som helst så har jag vid sidan av förvirringen som är mitt huvudsakliga arbetsområde, ett annat lite mindre - hemsidan. Me like. Här har jag bäst kunskaper av alla och det känns gött! Även om gränssnittet är nytt för mig kan jag göra skillnad direkt. Och idag har jag Photoshoppat på betald arbetstid och det är ju lite najs på nåt sätt. :-)

Nytt för två sista dagarna är att jag är första linjen in på telefonen. Det är lite jobbigt eftersom jag ogillar inte-ha-koll-läget direkt inför kund. Jag får hoppas på sufflering av kollegan bakom skärmen. Och så har jag sett till att lära mig koppla på tre olika sätt, allt för att bli av med samtalen ;-)

Jag är ju numera innesäljare, eller sales support om man vill prata utrikiska. Det betyder att jag ska se till att allt säljarna (de riktiga) lovat verkligen händer och sker så kunderna blir nöjdare än gladast. Nästa vecka ska vi gå in mer på just försäljning, vilket vi inte hunnit än. Jag fick en känsla idag av att det finns förhoppningar på mig där som jag själv kanske inte riktigt räknat med. Hm. Kan bli intressant. Mötet ses fram emot hur som helst och lite kundbesök ska det också bli. Kuul!

Erfarenheterna från det senaste året är verkligen till stor nytta på många olika sätt och det är en väldigt positiv känsla. Det känns lite som jag under förra året öppnade en mental dörr. Jag har börjat tänka på ett helt annat sätt i yrkesrollen och jag hoppas att jag kan utveckla det vidare så det inte faller i glömska. I så fall måste jag komma på ett sätt att påminna mig själv. Kanske jag borde försöka ner några tankar på ett papper.

Nämen hörrni, nog knapprat! - Trevlig helg!!!

Det går utför med träningen

Det går utför med träningsintentionerna. Varje god tanke blir bara liksom skjuten på framtiden till förmån för hemmapyssel och emellanåt bara allmän slöhet. Det är ju nu man ska grunda formen till beachen 2012. Som om man hann med så mycket beach.

Man kanske tänker att "du som är så smal behöver väl inte träna!?". Men det är ju inte därför, eller jo, just därför. Jag är ju bara smal. De enda bucklorna som sticker ut på mig är höftbenen och kotorna i ryggraden. Inga muskler. Övriga former är ju svårare att liksom träna dit, det får snarare motsatt effekt.

Ikväll fick jag för mig att jag skulle dansa till Drifters med varannan gammal. Jag dansar gammalt typ ingen gång om året så det skulle ju vara nyttigt för det tillhör ju på något sätt allmänbildningen att kunna. Men det blev lite för krångligt för mitt tänkta sällskap och jag blev lat. Andra tisdagen i rad som vi bangar ur båda två. Jag som hade tänkt föra och allt.

Annars hade jag ju tänkt träna men nu känns det så in i norden jobbigt att ens tänka tanken att ta sig iväg. Får bli pyssel i Måns rum istället. Det är fullt med skräp och kläder. Idag har jag kollat massa tapet, men det är svårt att välja. Ångestsvårt.

Och sen är det bara att flytta in (börja jobba)!

Nu ska jag slå rekord i metaforer så håll i er!

Att söka nytt jobb är som att leta ny bostad. Det är precis likadant att söka jobb som det är när man tittar på en ny lägenhet eller ett nytt hus - man börjar utvärdera och fantisera redan när man läser annonsen. Man ser till läget (långt eller nära hem), på planlösningen (organisationen), grundförutsättningar i prospektet (på hemsidan) och möjligheter till tillbyggnad (kompetensutveckling). Sedan pratar man kanske med en mäklare (rekryterare) och blir än mer intresserad. Den här bostaden (jobbet) kommer passa just mig!

Sedan är det dags för visning (intervju). Där får man försöka ta reda på så mycket man kan den stund man har på sig och ta reda på sanningshalten i det som stod i annonsen. Hur var det egentligen med det ljusa och rymliga vardagsrummet (familjär stämning med högt i tak) och den fantastiska utsikten (karriärmöjligheterna)? Man måste också efter bästa förmåga kontrollera eventuella sprickor i badrumskaklet (investeras pengarna i företaget) och att grunden är fuktskyddad (är det konjunkturkänsligt)?

Direkt efter visningen (intervjun) börjar man möblera. Ganska snabbt kan man se sig själv sitta i vardagsrummet (på sitt nya kontor) i nya soffan och se på TV (vid skrivbordet framför nya datorn) med en latte i handen (med samma latte). Man ser familjen (kollegorna) röra sig i övriga rum (lokaler). Man funderar på hur det kommer vara att sitta i köket (gemensamma pentryt) och äta hemlagad middag alt pizza (matlåda alt hämtmat beroende på hur folk gör).

Här någonstans börjar man inse att man kanske inte ska börja hoppas för mycket. Man har ju bara varit på visning (intervju) och det var flera som var intresserade (kallade). När man redan har möblerat färdigt och föreställt sig sittandes på verandan i solnedgången (affärsresan till Milano) så blir man ju än mer besviken om det inte blir någon affär (nån annan jäkel tar ens jobb!!)

Kanske blir det ytterligare en intervju (visning) där man kan konstatera exakt samma saker som förra gången. Eller så ringer mäklaren (rekryteraren) och säger att det är dags för budgivning (löneförhandling)! Otroligt spännande, det är nu det kan bära eller brista och vad sjutton ska man säga som utgångsbud (löneanspråk)? Sen är det ganska snart klart. Antingen fick man en ny bostad (ett nytt välbetalt jobb) eller så blev man missnöjd och får börja om med en ny spännande annons.

Större än man kan tro

All cred till mig idag! Jag är bara så himla nöjd och stolt med mig själv. Det är ju så lätt att ligga och grubbla på natten och tänka att "jag borde säga si och så" och sen i den vakna verkligheten så blir det inte alls som man tänkt på natten utan det blir bara lite mer som det blir bara. Men inte idag! Alla kloka tankar och formuleringar som jag tänkt senaste dygnen blev idag till konversation under ett möte med initiativtagare mig själv.

Jag har ju någon slags livsmotto som lyder "Man har alltid ett val". Det är en ganska enkel regel som kan vara väldigt svår att leva efter. Det handlar om mental träning vid varje litet tillfälle. Man kan självklart inte välja om man ska bli uppsagd eller inte, men man kan välja hur man hanterar det. Det enklaste är att följa sina första okontrollerade impulser och se sig själv som ett offer. Det är enkelt och samtidigt dåligt på alla sätt. Offerrollen ger bara negativt tillbaka.

Även fast jag såklart tillät mig en del självömkan först så bestämde jag mig ganska snart att det var en väg jag inte ville gå. Den betydligt svårare men positiva vägen är att aktiv välja sig själv, fundera på vad som gynnar en allra bäst och agera därefter. I det här sammanhanget insåg jag att har jag allt att vinna om jag klarar av det och jag har valt att försöka bevara mina goda relationer. Jag har förklarat att alla dörrar står öppna både min sista tid här och efteråt. Att jag bryr mig om och att jag går vidare med positiva tankar.

Även fast det är jag som faktiskt är "offret" i det här sammanhanget är det jag som måste visa vägen förbi skuldkänslorna och osäkerheten mot mig. Jag tänkte att om jag klarade av att övertyga da boss om min inställning och skapa trygghet kring den skulle resten av företaget också känna det. Och jag gjorde det. Jag gjorde det verkligen! Jag satte mina intentioner och min tro på prov och klarade det!

Nu när det väl sjunkit in lite så inser jag hur jag växer som människa i den här processen och under hela det här året. Det är spännande när det sker så medvetet. Och det mest spännande är att det känns som att jag gläntat på dörren till något mycket större.