torsdag 1 januari 2009

Jag väljer att må bra

Daniel ser på film. Det gör inte jag. Daniel älskar film. Förr tittade vi mycket på film tillsammans, myste i soffan med godsaker på bordet. Nu ser jag nästan aldrig på film, trots att jag blir serverad precis alla nya fina filmer och på duk dessutom. Jag känner mig ofta för rastlös. Sitta två timmar och bara titta rakt fram, nej tack. Jag tittar ju sällan på tv heller.

Men den främsta orsaken till att jag inte vill se på film längre är nog för att jag är för öppen känslomässigt. Jag tar in allt och verkligen känner med människorna i filmerna och jag har otroligt svårt för våld. Våld som är verklighetstroget skildrat och allra värst sexuellt våld. Usch, jag klarar bara inte av det utan att må själsligt dåligt. Underhållningsvärdet överstiger liksom inte den urlakning av måbra-känslor jag känner inombords. Dessutom blir jag förbannad på Daniel för att han inte blir upprörd på samma sätt som jag. Att han bara kan sitta lugnt och titta på människor som far illa (fortfarande på film).

De flesta högkvalitativa filmer skildrar tyvärr lidande på olika sätt. Som att det inte finns nog av det i världen. Jag tycker att det åtminstone på film kan få vara lyckliga slut. Att se en positiv film kan ju fylla på depåerna av livsglädje och få en att må bättre än innan, kanske bli lite romantisk eller bara glad. Det verkar bättre tycker jag.

1 kommentar:

Anonym sa...

Filmen som sågs igår var Felon. En fängelsefilm med mycket våld, men faktiskt riktigt bra. Usch va många som sitter i fängelse i USA.