måndag 5 januari 2009

Körsång och svartsjuka

En sak saknas i mitt liv och har saknats länge nu. Det är sången. Jag har alltid sjungit i kör och även solo när jag var liten. Jag sjöng i skolkörerna och i mammas kör. Sedan, när jag flyttade hemifrån började jag i Birgittakören i Norrtälje. Det var en väldigt bra flickkör med en snittålder på ca 17 år. Det var en kul kör att vara med i för alla var så duktiga, sjöng fyrstämmigt mer eller mindre direkt ur noterna och så.

Jag slutade i kören för snart tio år sedan och det som är märkligt är att jag mer eller mindre förträngt varför jag slutade. Jag hade för mig att det var för att jag jobbade, de flesta andra gick i skolan och jag minns att jag inte kunde vara med på allt runt lucia och så. Svårt att säga till chefen att "jag kan tyvärr inte öppna butiken förrän tio i morgon för jag ska lussa för kommunalgubbarna.."

Men när jag pratade om det här med bror häromdagen så påminde han mig om det verkliga skälet till att det rann ut i sanden. Kören planerade en resa till Italien under våren och allt sjungande fram till dess handlade om att samla pengar till resan. Jag kunde inte följa med. Jag kunde inte följa med för att jag levde ihop med en kille som inte lät mig åka in till stan själv och träffa en kompis utan att det blev bråk. Att åka utomlands fanns liksom inte på kartan, även om det var med massa andra tjejer. Jag tror inte ens att jag orkade ta upp det till diskussion, det var inte värt alla tårar. Och så försvann sången ur mitt liv.

Jag har sedan dess tagit privatlektioner i en termin ungefär för några år sedan bara för att hålla rösten i trim, men det rann också ut i sanden när jag tog tjänstledigt och inte hade några pengar ett tag. Ända sedan dess har jag tänkt att jag borde ta upp dem igen. Men det är mycket jag tänker att jag borde som aldrig blir av. Jag är hopplös när det gäller vissa saker och tiden bara går.

Alla de här tankarna har kommer till ytan varje gång jag hör nåt bra i körväg. Hjärtat skriker om att få va med. Och nu har jag fått nys om något som verkar perfekt för mig om jag nu platsar. Frågan är om jag har tiden och orken för ett intresse till. Jag har nämligen ingen lust att dansa mindre än vad jag gör nu. Dessutom ifrågasätter jag mina talanger mer för varje år som går. Det blir till att fundera på om jag vågar ta steget...

2 kommentarer:

Ann-katrin sa...

Uch va ledsen jag blir när jag får höra om att det funnits svartsjuka i ditt liv. Att en människa ska kunna hindra en annan att leva det liv som man önskar... Har varit där själv och det var dansen som var tvungen att försvinna ur mitt liv i nästan tre år. Den smärtan var obeskrivlig och jag känner fortfarande mig arg, både på honom och på mig själv över att jag lät det hända!

Å gumman börja för all del att sjunga igen! Jag hinner med både kören och dansen... i alla fall oftast :)

Kram!

Frida sa...

Ja, men säg den tjej som inte varit med om nåt liknande. Skrämmande många har samma historia att berätta.

För mig var nog dansen räddningen, jag vägrade sluta dansa squaredance (hur töntigt han än tyckte det var) och insåg till slut vad jag var tvungen att göra för att få leva och le igen.