Jag var till Yesterday på jullovsavslutningsdans igår. Jag kom fram precis tills det började och när jag svängde in på parkeringen var det kö upp för backen och halva parkeringen. Suck. Tänkte tanken att vända och åka hem men slog bort den likafort. Nu var jag ju ändå där och jag ställde mig snällt i kö. Sista biten in fick jag dessutom trevligt sällskap så då gjorde det inte så mycket att Zlips börjat spela därinne. Det var inte fler bilar på parkeringen än vanligt så jag tror att kön mest berodde på väglaget plus att folk alltid är lite sena när det börjar kl 18.00.
Mitt sällskap och jag hade tur och fick tag på varsitt ess när vi väl var inne så vi kom upp på banan på en gång. Sedan rullade första halvan på riktigt bra. Bra dans avslöste varandra utan att jag själv var alls på hugget. Jag dansade i princip allt utom två av de allra snabbaste. Ett par snabba bugg lite senare gjorde magen lite spänd och ond, mest för att jag spände mig pga trängseln tror jag. Men grymt rolig dans var det i alla fall. Jag dansade inte sista låtarna före paus utan köpte fika i tid istället. Jag ville inte missa fikat denna gång!
Efter fikat dansade jag ett par danser och en kort bit in på andra lugna sträcks plötsligt armar i luften nära oss och vi stannade och gjorde likadant. Nånting hade uppenbarligen hänt. Zlips reagerade fort och slutade spela och ropade efter läkare och sjukvårdspersonal skyndade ner i lokalen. En lite äldre man hade förmodligen fått en hjärtattack och låg på golvet och de satte genast igång med hjärtmassage.
Som tur är finns det oftast sjukvårdskunniga i såna här större sällskap och på Yesterdays danskvällar finns nästan alltid ett par som gått samma kurser som vi. Hon är hjärtläkare och han kirurg. Måste sägas att sådant känns tryggt i såna här situationer. De två turades om att ge hjärtmassage och övriga kunniga hjälpte till med det som gick medan den övriga massan skingrades något efter den första nyfikenheten.
Det kändes som att de höll på i evigheter innan ambulanspersonalen kom och tog över. Vi det laget kändes allt hopp ute, men efter cirka en halvtimme där på golvet satte de plötsligt in dropp och man förstod att där fanns liv. En trekvart från att det hände kunde de åka iväg med helikopter och läget rapporterades som stabilt och under kontroll. Dansen fortsatte igen strax före tio och jag dansade klart de två lugna som jag börjat med som en sista dans innan jag åkte hem.
Jag hade redan varit labil större delen av dagen så denna händelse kändes. När döden kommer så nära är det många känslor som börjar forsa runt i kroppen. Alla påverkas. Bland det väntande dansfolket kändes det som en kollektiv mental gruppkram. Folk gick runt och pratade lågmält med vänner, kramades med de som stod dem nära eller de som fanns till hands. Min danspartner för stunden blev märkbart tagen och vi gick och satte oss och tog hand om varann. Vid beskedet om att mannen trots allt var vid liv gick en gemensam lättnadens suck genom folkmassan.
Det var svårt att få ur känslorna ur kroppen till natten och de hänger fortfarande kvar som ett dämpande skal över mig i dag. Livets bräcklighet är ändå så tydligt när man är gravid och att bli påmind om det såhär tätt inpå känns ganska tufft.
2 kommentarer:
Det blir en så absurd känsla när livet ställs så på sin spets. Varje andetag man tar är en gåva som man verkligen tar för given.
När samhörigheten och oron förenar främlingar i omtanke om andra får man i alla fall hopp om världen, att den kan bli i alla fall lite lite bättre för oss alla.
Vill i alla fall passa på att tacka för mysdansen och kramarna igår. Det känns märkligt att minnen från en danskväll inte blir med dansen i fokus, utan med annat som stjäl showen, men skönt att allt gick bra. Omskakande eller inte, man blir i alla fall påmind om hur lyckligt lottad man är här i världen. Jag hoppas på något mildare påminnelser i framtiden.
Var rädd om dig!
KRAM
Tack själv för dansen och visst, det är inte enbart negativt att bli medveten om livets sårbarhet.
Skicka en kommentar