Längtar efter min vanliga kropp!

Det är inte toppenbäst just nu. Igår satt jag och gick igenom gamla foton och filmer från 2009. Jag slogs av hur otroligt smal och fin jag var! Visserligen vet jag att jag var lite för smal där ett tag men det gick ju över när jag slutade amma. Och jag led ju inte av det utan kände mig tillfreds på det stora hela. Men nu liksom förra gången jag var gravid kan jag nästan inte begripa att det var så jag brukade se ut. Och det är ju ändå lite av min identitet.

Det knäppa är att de bilderna snarare gjorde mig deppig än glad fastän jag vet att jag förmodligen inte kommer ha någon som helst problem att återvända till den formen. Det var inte så länge sen den försvann och det är inte heller länge tills den här "självvalda tjockisperioden" (som dessutom är för det bästa ändamål man kan tänka sig) är över.

Idolbild från kryssningen med Shake i mars för snart ett år sedan

Jag vet inte om det är ok för mig att gnälla? Jo, det måste det vara. Visst är det många som har stora problem med graviditetskilon eller graviditeter och kilon över huvudtaget. Men just nu är det ju bara mig det gäller för just mig och jag kan inte behöva ta hänsyn till alla andra. Sist såg jag inte riktigt hur mycket som hände med kroppen (förutom det uppenbara; magen) förrän på korten efteråt, men det gör jag tyvärr nu.

Jag vet inte om jag har påverkats av media, om det är åldern eller kanske dans-atmosfären, men det känns tydligt att det har blivit viktigare för mig senaste åren hur jag ser ut och uppfattas utåt. Och en bra start är ju att trivas med sig själv för att känna sig någorlunda attraktiv. Det gör jag inte nu. För varje dag nu känner jag mig bara mer och mer gravid, mer trött, mer stånk och stön, rödare fejs, bredare bak etc etc. Hormonerna gör ju inte saken bättre heller.

Jag kan ibland känna mig lite avis på vissa tjejer som har så fina former. Urringningar som sitter snyggt, höfter som svänger etc, men när jag väl får nån slags former själv så uppskattar jag dem inte. Visserligen kan det bero på den där jättekulan mitt på som liksom tar över hela synintrycket men ändå. Sist minns jag att jag var rädd att jag inte skulle "gå ihop" igen. Att om väl höfterna blivit breda borde de stanna så. Men det stämde ju inte. De jeansen jag har på kortet stannar på låren nu igen kan jag säga, men målet får ju vara att kunna hoppa i dem så snart som möjligt igen.

Med det här inlägget vill jag kanske mest säga att det plötsligt känns som att det är en evighet kvar!! Jag vill ibland helst stanna under täcket där jag slipper se mig och känna av klumpedunsigheten. Samtidigt vill jag ju hellre fortsätta dansa, vara glad och pigg, känna mig fin, uppskattad och allt det där. Jag behövde kort sagt bara få gnälla lite. Som om det skulle ge mig lite extra kärlek och uppmuntran i graviditetsdeppigheten.