Det är ju svårt att tro att en så liten söt tjej kan bli så arg! Igår var det dags för läggning i stora sängen för tredje gången. Denna gång på allvar under devisen; somna själv. Tove har ju tidigare alltid somnat själv så det är inget nytt egentligen. Men nu vill hon ju gärna att man ska ligga bredvid tills hon somnar, men det vill inte vi. Andra föräldrar får gärna ägna en timme varje kväll åt att söva sina älsklingar men jag tycker det finns annat att göra. Och om man har besök är det värdelöst trist att behöva lämna sällskapet för en lång stund och sedan komma ner helt sömndrucken.
Jag fixade läggningen. Läste en kort saga sen var det dags att gå. Tove tyckte bestämt att jag skulle ligga bredvid. Men jag berättade att jag skulle gå in till min egen säng, släckte och stängde dörren nästan helt så det skulle bli så mörkt att hon kanske inte vågade kravla ur sängen. Så fort jag gått började hon vråla "Maaaammmaaa!!!" med en sådär arg men samtidigt perfekt hjärtskärande röst.
Jag la mig på min säng och försökte inte höra utan ägnade mig åt ett korsord. Jag tänkte att fem minuter får hon vråla på. Jag visste ju att hon inte hade ont någonstans även fast det lät som att hon höll på att dö därinne, minst. Daniel kom snart upp och undrade om det inte var dags att gå in snart, hon hade ju skrikit länge nu, tyckte han. För det är så, att när ens barn skriker blir man knäpp! Alla ens instinkter säger till en att man ska gå in och trösta. Det är därför många föräldrar inte fixar såna här saker.
Jag gick in efter fem minuter för att stoppa om igen och säga godnatt. Men så fort jag öppnade förstod jag att det var dumt. Hon hade nog precis börjat lugna sig och hon låg ju kvar i sängen. Det blev en nattning till med en nästan hysterisk Tove och man fick kämpa sig ut därifrån igen. Denna gång kom Tove ut ur rummet nästan direkt och Daniel fick lägga tillbaka henne igen under högljudda protester. Vi var sen båda i rummet intill och vi hörde att hon var arg, gick ner från sängen, smällde i dörren, men hon kom inte ut. Sen blev det plötsligt tyst. Alldeles tyst. Hm....
En kvart senare vågade jag mig in igen. Då låg hon i sängen med huvudet på kudden och nallen i famnen och sov så sött. Denna rond vann vi. Phu! Det är märkligt att det är så jobbigt psykiskt när det ändå handlar om så otroligt kort tid. Man blir helt färdig. Men ikväll borde det redan gå lättare. Det gäller ju bara att bestämma sig, annars har man kanske snart en unge som styr allt!
Tove sov sen hela natten och vaknade som vanligt glad och pigg när jag gick upp. Jag gick in till henne innan hon hunnit ur sängen och sa att det var bra att hon inte gått ur sängen och att hon skulle ropa när hon vaknade istället, det är ju mission nr 2. Sen sa jag att pappa låg kvar i sängen och då hasade hon ner och skuttade in till honom och kröp ner. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar