Fest, livskontraster och en ledsam känsla

Helgen är nu som sagt till ända. Det har varit jättetrevligt men intensivt och tiden gick rekordfort. Jag hann knappt komma dit så var det dags att åka hem. På fredagen var det som sagt fest med "grannarna" från Skravelsjö. Det är de som jag känner bäst av alla vi träffade under helgen och det är alltid totalt avslappnat och uppsluppet. Lite lekar och massa prat. Väldigt roligt och trevligt!

Robban och jag fastnade i sms-träsket en stund och skickade roliga historier till varandra. Jag är så dålig på att skratta åt sånt (de är ju ofta så långt under bältet att de blir trista) men jag fick en som jag faktiskt skrattade högt åt. Visserligen var jag inte helt nykter men den var faktiskt rolig. Sånt som jag skrattar högt åt kan jag få för mig att skicka vidare så det blev dyrt. (Historien var 6 sms lång!)
Lördagen blev inte riktigt så lugn som man kunde hoppats. Det blev lite släktfika både här och där. Vi var ut och hälsade på en stenrik släktning i det nya "sommarhuset", en nätt liten en- och en halvplansvilla, sex rum med extra allt och panoramafönster mot den egna sandstranden. När vi kom hade hon åkt och handlat fika. Hon hade blivit sen eftersom hon hade blivit lite uppehållen av trädgårdsarkitekten. Ja ni fattar... Kontrasten mot ens eget liv blir så total. Jag tycker oftast att vi har det fint hemma och bra ekonomiskt. Men nä...nog är man ganska fattig och bor lite ruffigt ändå... ;)

Lördagskvällen blev det dötrist fotbollsmatch. Jag sa redan efter straffmissen att "nu är det kört!" och så rätt jag hade. Vi tröstade oss med ett parti Settlers. Jag vann inte men var ganska glad ändå.

På söndagen var det öppet hus och släktingar vällde in genom dörren och jag åt massor med smörgåstårta och tårta. Var inte överdrivet social utan kollade på tennisfinalen istället. Men det gick ju inte så bra det heller. Sedan var det dags att lämna familjen och flyga hem. Tove vinkade glatt av mig och jag kände mig otroligt obehövd och blev nästan ledsen på flyget innan jag lyckades rensa huvudet med mitt soduku.

Det är ju så jättetrevligt att va där uppe med alla och jag hade önskat att vi fått lite mer tid att umgås som vanligt. Det var ju så länge sedan jag var där nu. Men snart är det semester och då ses vi igen på olika platser. Bara tre ynka veckor kvar! Underbart!