onsdag 28 oktober 2009

Filuren 2.0

Under senaste månaderna har jag skrivit en hel del bakom kulisserna här på bloggen. Tänkte publicera när det var dags och det är det nu. Idag är det exakt halvtid. Problemet är bara att det har blivit sjukt mycket text, så jag lägger ut första kapitlet nu och fyller på inlägget lite i taget närmaste dagarna. Ska försöka lägga ut länkar så ni ser om det kommit nåt nytt i botten på detta inlägg som kommer bli längre och längre...

Kapitel 1, skrivet 27 augusti:

Ett barn till, ett syskon till Tove. Kanske det finaste beskedet man kan få och så planerat det kan bli. Ändå grät jag. Av alla motstridiga känslor som kommer med ett sådant besked. Egentligen är jag bara jätteglad. Men man får ju sällan bara vara riktigt glad.

Som tjej så är det så mycket som följer med ett graviditetsbesked. Dels vet man att det följer nio månader i intensiv kroppsförändring med en inte helt smärtfri grande finale som mål. Visserligen gick graviditeten lätt sist men det är ingen garanti för att det ska vara likadant nu. Och trots det gick så bra så var det ändå inte bara positivt att gå runt och känna sig som en (om än liten) flodhäst på slutet.

Men framförallt är det det här med jobbet. Den stora hemligheten man går och bär på som ingen, ingen ska få veta om förrän det är rätt läge. Den här gången vill jag få klart arbetstidsförkortningen innan någon ens får ana något. Man ställer till det för arbetsgivaren. Jag ställer till det för både arbetsgivaren och kunden. Men vad är jobbet mot livet? Klart att livet går först. Men det är ändå känslomässigt jobbigt. Och känslor har man alltför gott om i det här tillståndet.

Vi gjorde ett tidigt ultraljud för att kolla läget och tidsbestämma. Det visade sig att vi var i vecka tio. Mer än vi trodde. Vi hade trott att vi bara skulle se ett blinkande litet hjärta, som senast vi var på tidigt ultraljud (då i vecka sju). Men nu fanns det en liten liten människa där med huvud, rumpa, armar, ben och små fötter som vickade upp och ner. 2,7cm och redan så söt! Allt verkade bara bra. "Det blir inget missfall det här!" sa läkaren. "Kan man få skriftligt på det?" tänkte jag.

14 mars fick vi veta. Fyra dagar efter Toves födelsedag. Visserligen hade vi tänkt att det vore perfekt om det blev ungefär samma tid, på våren, och liksom planerat efter det (såvitt man nu kan planera sånt här), men sååå pass exakt var kanske onödigt. Tänk om det blir samma dag! Jag är för fertil helt enkelt. Det gick för fort.

Våra familjer blev förstås väldigt glada när vi berättade under semestern och ännu en glad överraskning kom som en extra bonus när vi berättat. Jag berättade också för Elin dagarna före festen. Då skulle vi träffa alla våra vänner utan att hemligheten helst skulle märkas eftersom det fortfarande var tidigt. Det gick bra. Åtminstone var det ingen som sa något vilket var skönt. Sen får folk misstänka vad de vill.

Jobbresan som dök upp ytterst olägligt oroade mig. Den krockade ju med Sarek-inspelningen, men framförallt kändes det jobbigt att behöva sitta på fin middag med alla kollegorna och avböja vin till maten. Jag bestämde mig för att jag måste berätta för min närmaste kollega, som tidigare berättat en sak i förtroende för mig, så jag fick nån att diskutera med. Och det var tur att jag gjorde det. :)

När jag på en lunchpromenad bara vi två berättade att jag är gravid, gratulerade hon mig förstås glatt förvånat, men sen blev hon allvarlig och sa "då måste jag också berätta något: Det är jag också!" Då blev det kramkalas nere vid Solna strand! Hon blev så lättad att få berätta, för det är första gången för henne och de hade inte sagt det till nån än, inte ens familjerna, för att det var så tidigt. Det skiljer bara några veckor på oss. Det känns så jätteroligt att få dela den här resan med henne och skönt att redan ha någon att prata med på jobbet! :) Vad gäller jobbresan bestämde jag mig för att det roliga skulle överskuggas av oron att bli avslöjad och valde bort den med inspelningen som ursäkt.

Dansandet höll jag ju igång med bra länge sist och det vore ju roligt om jag kunde göra det den här gången också. (Trots stenhårda bäckenmuskler som vägrar släppa ut bebisar.) Vi kommer gå kurs under hösten, den är bara sex gånger så det passar bra. Sen blir det ett uppehåll under våren och det ska också bli skönt. Man kan ju inte gå samma kurs hur länge som helst. Kanske det blir nån helgkurs då i stället. :)

Socialdansmässigt tänkte jag på det redan i Barva när jag dansade till Blender för några veckor sedan. Jag dansade med min toppfavvo, en av de få som förra gången fick äran att bogsera runt mig och min stora mage ända till slutet (jag valde killarna med ännu större omsorg just då) och jag tänkte att "ojojoj grabben, du vet inte vad som väntar...". ;) Det är bara att hoppas att de ställer upp på att dansa runt med mig igen. Enda problemet är att om killen också har lite mage så tappar man benkontakten till förmån för rejäl magkontakt.

Just nu befinner jag mig i vecka tolv. Snart känns det alltså fritt fram att berätta för dom man vill ska veta. Filuren är 6 cm lång nu och har hunnit få naglar på fingrar och tår. Helt otroligt. Jag längtar tills det kan bli helt och fullt officiellt så man slipper tänka på att smyga hela tiden. Och så hoppas jag det ska ordna sig med arbetstidsförkortningen utan för mycket trassel så jag kan slappna av med det, få lite mer tid med Tove och bara se framåt. :)

Kapitel 2, skrivet 2 september:
Igår var jag hos min arbetsgivare på det där sjukt jobbiga samtalet. På vägen hem tänkte jag att fy f----n vad inte kul det kommer bli att avslöja nästa lilla detalj när det här första väl är klart. Det känns ju inte riktigt som att jag kommer få ett "Men GRATTIS!!" utan jag kommer mest vara en värdelöst besvärlig anställd. Jag trodde ju att jag i princip skulle hinna slutföra uppdraget men nu blir det ju inte så. Jag kommer gå fyra månader för tidigt eller nåt sånt. Det positiva är att jag nu bara kommer jobba sex månader till, sen är man ledig igen! :)

Filuren verkar må bra därinne. Det känns så även fast jag inte direkt känner att det finns nåt där än. Magen känns stor ibland och som vanligt ibland. Ibland har jag redan lust att gå med en hand runt magen som man gör sen på slutet. Det kommer naturligt liksom. Men då ser man verkligen ut att vara gravid.

Filuren är 7,4cm nu från huvud till rumpa och då kan man ju förstå att det kan börja synas så småningom. Ska bli intressant att se hur mycket snabbare det syns nu än sist och när folk börjar undra. Jag har ju midjemått och vikt antecknat för varje vecka sedan förra gången.

Hemma håller vi på och funderar hur vi ska få plats med en till. I början är det ju inga problem men de växer ju de små. Vårt hus har ju som bekant ett sovrum för lite. Kanske vinden kan vara en lösning. Lite sugna är vi även fast det är sjukt mycket jobb och räknande, framförallt för Daniel. Men han tycker som tur var att det är ganska kul och så är han envis som synden. Jag kan lätt avbryta projekt mitt i när de blivit jobbiga och tråkiga. Men han slutför. Tur jag har! (Daniels motto: Det är inte så noga bara det blir perfekt!)

Nu är vi ju i vecka 13 och då är den största missfallsrisken över. Det mesta är utvecklat(!) och fostret ska växa och växa ännu mer. Nu kan man alltså börja berätta för andra man vill ska veta. Några såna finns det. :)

Kapitel 3, skrivet 14 september:
I morgon börjar vecka femton. Nu har mitt hjärta tjugo procent högre kapacitet för att kunna syresätta blodet till Filuren också. Fantastiskt! I går var jag och dansade på Estraden och tänkte ha svarta byxorna innan de blir för små. Men det var redan lite svårt. :( Lite för fort går det den här gången tycker jag. Ska jag bli stor nu så kommer jag ju vara det i evigheter. Och jag har ju precis fått upp lådan med mammakläder på vinden. Suck.

Jag har ingen jättelust att skylta med magen någonstans än så det fick bli en danstopp med lite fluff och när jag väl sträcker på mig, som i dansen, tror jag inte det märks än direkt. På ett sätt vill man berätta för hela världen och på ett sätt är det vår högst privata hemlighet. Men inte så länge till känns det som.

Kapitel 4, skrivet 15 september:
Jahapp, nu syns det tydligen så pass mycket att man kan fråga om man känner mig. Alltså, det gör ju ingenting att man frågar om man känner mig, men det är synd att det syns så mycket redan. Jag mätte magen igår och jämförde. Sist var jag 50cm runt midjan i vecka 16. Nu är det vecka 15 och jag mätte 55 cm. Det går fortare nu, precis som jag trodde. Jag undrar hur jag ska göra på jobbet. Hur jag ska avslöja det och för vem i vilken ordning? Hm. Det börjar ju närma sig. Folk kanske redan anar. Det känns ju som att alla stirrar, men det kan bara vara inbilling. I graviditetsdimman känner man sig ju lite som centrum av universum och ingen borde vara intresserad av någonting annat än min mage.

Kapitel 5, skrivet 21 september:
I helgen plockade jag ner gravidkläderna från vinden (jag som äntligen fått upp dom dit!) och kikade igenom vad jag hade på mig för exakt två år sedan; grått och svart. Bara. Faktiskt ingen upplyftande syn med alla tröjor i samma dystra vinterfärger. Jag känner mig i alla fall lite mer färgglad nu. Visserligen kan man komplettera med färgglada accesoarer men ändå. Jag har kikat igenom mammasajterna nu efter nya schyssta danstoppar men även fast det är helt ok kläder så finns det inga roliga Fridalinnen. Får spana vidare.

Idag har jag haft lunch med mina två chefer här och vi gick igenom hur mina nya arbetsuppgifter kommer att se ut. Jag passade också på att berätta att jag bara kommer jobba februari ut. De blev glada för min skull men min ena chef suckade lite emellan att "jahapp, då får vi skaffa en ny assistent..." Men ingen blev sur utan jag får jobba på tills dess bäst jag kan. Skönt att ha det sagt. Nej föresten; skööööööönt att ha det sagt!

Kapitel 6, skrivet 2 oktober:
Vecka 17. Filuren är nu 11-12cm från huvud till rumpestump. Klart det syns. 5-7 cm större om midjan än sist i samma vecka. Ikväll är det dans på Yesterday, Zlips igen. Får se om nån vågar sig på att fråga. Vet inte vad jag ska ha på mig heller, nåt tajt och avslöjande eller nåt stort om döljande. Det jag känner mig finast i ikväll får avgöra.

Under veckan har en ny foxkurs blivit spikad. Tyvärr sent i vår för det andra datumet som fanns var i vecka 35 (februari) och jag kände att även om jag kan dansa då så skulle jag känna mig som en elefant där inne i ringen. Lite snygg och smidig vill man ju ändå känna sig när man ska visa upp sig. Sen krockade datumet med en närliggande tävling också och det gjorde ju inte saken bättre. Vi hade hoppats på januari men det gick inte hos denna arrangör. Kanske hos någon annan.

Här på jobbet börjar det bli dags att avslöja för övriga som nog går och undrar lite. Berättade för ett par på kören igår eftersom ämnet kom upp. Vet inte varför det är så besvärligt men det är det.

Kapitel 7, skrivet 3 oktober:
Dansen igår passerade utan någon kommentar om magen även fast jag själv tycker att det känns tydligt i foxen med vissa. (Jo, jag vet, man vill ju inte bara fråga...tänk om man tror fel!) Dock känner jag mig än så länge inte orolig att magen ska dunsa in i någon i buggen. Jag har trots allt betydligt bättre koll nu på mina egna rörelser i dansen än jag hade för två år sedan. Kände mig väldigt fin och slank i en ny lång top och leggings.

Ikväll har jag för första gången säkert känt ett livstecken där inifrån. Någon rörde helt klart på sig. :-) En stund senare så kände jag dessutom den första sammandragningen, då magen blir alldeles hård. Here we go...

Kapitel 8, skrivet 9 oktober:
Det är definitivt någon som gör sig påmind där inne nu. Väldigt skönt att få lite livstecken! Låg på mage i morse i sängen en stund och då var det någon som sa gomorron genom att vända på sig. :) Jag känner mig alltmer som ett med magen och Filuren där inne. Men på gott och ont känns det lite som en repris av livet för två år sedan. Allt känns väldigt välbekant och lugnt och det är skönt. Tyvärr är jobbsituationen kusligt lik den som var då och det är ju synd.

Ikväll kommer Emma och Nina hit och då ska vi jämföra magarna Emma och jag. :-) Det var den extra överraskningen som vi fick veta när vi själva berättade om vår nya Filur (se Kap 1). Emma och Nils har en liten kusin på väg och det skiljer bara några veckor på oss. Roligt!

Det läskiga är att Nina drömde en verklig dröm i våras att Emma och jag skulle få barn samtidigt och att en av oss dessutom skulle få tvillingar. Hon mindes drömmen när vi alla fick veta hur det låg till. Jag har då bara en Filur i magen i alla fall men Emma har inte gjort ultraljud än.... Tänk om...

Kapitel 9, skrivet 17 oktober:
I går var den stora dagen när vi fick se vår nya Filur på skärmen igen. Mer på riktigt. Ultraljudsbilderna visade en riktigt fin liten Filur. Perfekt på alla sätt. De räknade tårna, kollade hjärtklaffarna och allt sånt som ska kollas och allt såg bara bra ut. Filuren tyckte att de bråkade utifrån och rörde sig mycket under undersökningen och hann både med att suga på tummen och göra tummen upp. Datumet blev justerat en dag, till 15 mars. Vi gick och fikade tillsammans efteråt och det kändes mysigt. Är ändå lite svårt att förstå vad som är på gång.

På kvällen var det dans på Yesterday och jag kände av magen riktigt mycket. Även fast jag borde vara van sen sist så kändes det ganska jobbigt och balansen kändes ja...i obalans. Nu borde de jag dansar med känna vad som är på g också och jag fick direkt tankar som att "hoppas killarna kommer vilja dansa med mig resten av tiden nu" och annat sånt dumt, precis som förra gången. De borde ju egentligen känna sig priviligierade att varligt få föra runt mig och Filuren, eller!?

I morse var det riktig fart på Filuren och jag känner mig gravid på riktigt nu. Konstant kissnödig, sparkar och sammandragningar. Känns lite suckigt men ganska mysigt samtidigt. Jag vet ju att det är låååång tid kvar. Och snart är det dags att lägga ut det här inlägget. När halva tiden har gått verkar väl lagom? En vecka kvar nu.

Kapitel 10, skrivet 18 oktober:
I går kväll när jag skulle sova var det full fart i magen. Så pass att Daniel också kunde känna det utenpå. Det blir liksom extra mysigt när pappan kan vara med och begripa det på riktigt!

Det här korta kapitlet blev sista på det här lååånga inlägget. Nu återgår jag till normal ordning. :)

12 kommentarer:

Anonym sa...

Man får gratulera! Så roligt.. Hoppas att du är nöjd och glad till fullo.

Li

Therése sa...

Stort grattis till dig och Daniel och Tove!

Kram

Frida sa...

Tack tjejer!

Therése: Vi borde väl försöka få till den där middan innan dess tycker jag! :-P

Daniel sa...

Det kan jag oxå tycka...gott med mat :P..och lite trevligt att ses oxå förstås ;).

Katta sa...

Men vad kul! GRATTIS!!!

Puman sa...

STOOOORT GRATTIS! Skönt att det reder upp sig till det bästa! Och vem vet, det kanske går att få tag i mammakläder på New Yorker om man letar duktigt?
KRAM till er allihop! :)

Malin sa...

Vad kul! Grattis!

Frida sa...

TACK till fler tjejer! ;)

Puman: Jorå, har redan varit där och plockat hem några danstoppar med extra plats i... ;-D

Elin sa...

Hurrar och grattar lite till :) Du är väldigt fin med magen och Tove är världens sötaste när hon säger "bebis" :) Kram till er alla!

Frida sa...

Kram tillbaka till dig Elin! Snart finns det två att passa.. ;)

Anneli sa...

Grattis önskar vi från Älmsta!

Anonym sa...

Grattis! Det är lite annorlunda att ha två... Kram Annica Renman