Den okammade sanningen

Om man bara träffar människor i ett särskilt sammanhang hela tiden så kan man lätt tro att det är sanningen och det kan till och med vara svårt att känna igen personen i ett annat sammanhang. Till exempel när man möter kassörskan på Ica utan arbetskläder någon helt annanstans. Eller varför inte en dansare som istället för den vanliga dansoutfiten, makeup etc plötsligt är i sina arbetskläder, om det så är en dräkt/kostym eller blåbyxor.

Förra veckan gick jag in i hissen här på väg ner från jobbet och på våningen under kliver en byggare på. Jag tänkte inte mer på det för det byggs mycket här. Men sen möttes våra blickar i spegeln och det var ju en squaredancecaller från min gamla klubb! Han kände igen mig också och avslutade sitt mobilsamtal snabbt och vi hann byta några ord. Helt oväntat.

Själv ser jag nästan jämt ut likadan nu förtiden känns det som. Jag har tagit dansmodet med mig till jobbet. (Utom de mest avslöjande toparna kanske...) Här är det ganska casual så det är skönt. På så sätt behöver man ju inte dubbla garderober. Men hemma i skåpet hänger ändå kavajer, kritstrecksbyxor, blusar och finskor i väntan på ett annat slags uppdrag.

Man kan ju kanske också tro att man också vaknar tiptop varje morgon. Liksom färdigsminkad och fixad. Men jag kan bestämt dementera det. Om jag lägger mig med blött hår vilket jag gör ganska ofta vaknar jag antingen med en riktigt fin spretlugg alternativt en näst intill perfekt tuppkam. Ibland tänker jag att jag kanske bara borde spraya på den och gå till jobbet, men nä, än har det inte hänt...

Godmorgon...?