I böckerna står det en del om den dödsångest många kvinnor känner i en viss fas vid förlossningen. Många känner att de inte kommer klara av det. Kanske man har för ont för att prata och lägger sig ner för att visa att man håller på att dö. Bara tanken på att få dödsångest kan ju göra att man åtminstone får ångest. Fast det kan ju vara en trygghet att veta att såna känslor är helt normala i sammanhanget.
Jag kan få ett slags dödsångest, eller kanske överlevnadsdrift vilket låter betydligt mer positivt, nu när jag kör bil, framförallt i mörkret på vägar som har mycket vilt. Vägen jag åker hem varje dag är sådan och jag har kommit strax efter älgolyckor ett par gånger. Det får ju bara inte hända något nu, inte nu när jag andas för två. Personen därinne måste ju få chansen att leva! Sen tänker jag självklart också mycket på barnets far, tänk om det hände nåt, tänk om han inte kommer hem som han ska! Sånt ligger extra nära till hands att oroa sig över nu.
Sen är det så att de flesta som är i min ålder och även mycket äldre tar fortfarande sina föräldrar för givna. De har alltid funnits där, man tycker kanske inte de åldrats nämnvärt, och man vet att de finns där för råd, stöd och hjälp. Många tjejer har ett väldigt nära band till sina mammor, blivande mormödrar, och kan luta sig tryggt tillbaka på dennes kunskap och visdom. För mig är det inte alls självklart. Mamma finns inte i det jordliga livet sedan många år tillbaka och jag har alltid undrat hur det kommer kännas när jag kommer till den här delen av livet. Faktum är att jag nog tänkt på det mer innan än just nu. Det är ju som det är och jag har förmodligen fått med mig mycket från henne som kommer finnas där naturligt när det behövs och jag försöker tänka mig det som ett slags andligt stöd. Nu hamnar istället pappa i fokus för min oro, för jag vill ju absolut att barnet åtminstone ska få lära känna sin morfar och det i många långa år! Farmor och farfar bor ju dessutom 60 mil bort.
Torkar mina tårar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar