Slutkörd

De här dagarna har verkligen sugit musten ur mig. Har nog varit lite på helspänn hela tiden eftersom det här är en ny situation och jag måste klara av den ensam. Jag har tagit vara på tiden bra ändå känns det som och gjort det som behövts och så.

Igår när jag var som mest utmattad ringde min chef om ett jobb hon har på gång åt mig. Jag borde bli glittrande glad förstås men känner ingen som helst entusiasm. Jobbet är i Solna och det är helt åt h-e för mig. Själva arbetet verkar ok fast inte wow.

Jag hade verkligen hoppats att jag skulle hitta ett jobb där jag ville stanna den här gången. Nåt där jag känner att jag har en framtid. Det är så otroligt jobbigt att hela tiden söka nåt annat. Och det är jobbigt att alltid vara den som har ångest över jobbet här hemma. Vore en härlig känsla att se fram emot att gå till jobbet igen. Det var längesen känns det som.

Samtalet igår knäckte mig totalt. Jobbsituationen blev plötsligt så påtaglig och jag kände mig så ensam och ledsen en stund. Sen tog jag mig i kragen och ringde och pratade med både Daniel, Nina och Elin för att få lite stöd. Sen kändes det bättre.

Jag hade verkligen behövt träffa lite folk och tänka på något annat ikväll och jag har sett fram emot dans och kanske lite umgänge innan. Risken är bara att jag somnar mitt i en fox. Jag vet fortfarande inte om Tove är pigg nog att hälsa på morfar över natten. Men man lever på hoppet.