Jag har varit föräldraledig i drygt ett år. Det har varit ett väldigt bra år på alla sätt. Men nu är det snart slut. Tjugo futtiga dagar kvar. Sen ska jag börja jobba. Har jag hört.
Det är faktiskt märkligt att jag inte har fått ångest på riktigt över det än. Omställningar är inte precis min starka sida även fast jag blivit bättre på det. Att vara i den här situationen är egentligen någonting som borde stressa upp mig ordentligt men jag försöker nog mest låta bli att tänka på det.
Faktum är ju att jag inte har den blekaste aning om vad jag ska göra om tjugo dagar. Om jag kommer ha något jobb att gå till alls och om det i så fall är ett riktigt jobb som jag ska engagera mig i eller om det är nåt jag ska sitta av tiden på i väntan på nåt annat. Eller om jag får gå hemma med lön helt enkelt. Daniel vill ju bli föräldraledig nu hur det än blir och det unnar jag honom verkligen.
Jag har sökt några få jobb själv som verkat intressanta men jag har inte hört något förstås. Än har jag ingen panik att söka vad som helst för jag har ju trots allt en anställning än så länge och jag tror att de är ganska rädda om mig på bemanningsföretaget. Men den här lågkonjunkturen kom ganska olägligt kan man säga. Nyss var det arbetstagarnas marknad och nu är det arbetsgivarnas. Konkurrensen om jobben har hårdnat snabbt och det finns ganska lite att söka just där jag vill jobba och att ha relativt nära till jobbet är viktigt för mig.
Nu gäller det att fortsätta hålla huvudet kallt och se det som spännande istället för skrämmande...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar