söndag 8 augusti 2010

Tove tar ett stort kliv (trots sina korta ben)

Det känns som att vår lilla tjej med ens blir så stor. Det är mycket som hänt under sommaren och nu är det strax dags att börja dagis igen. På storbarnsavdelningen (måste det heta va?). Tove kommer därmed att ta ett stort kliv rent utvecklingsmässigt, tror jag, då dagisgruppen består av tre- till femåringar. Tove är som bekant knappt två och ett halvt vilket är svårt att tro när man hör henne prata.
Tove och Samuel som är en omtyckt kompis

Den största händelsen i sommar är ju annars blöjfriheten (i motsats till trosfrihet?). Lilla tjejen har nu bara blöja på natten men i morgon tänkte vi testa att strunta i den för första gången eftersom den har varit torr efter väldigt många nätter nu. I och med att hon numera använder trosa istället för blöja har också alla gamla bodys begravts i en låda och bara "riktiga" kläder är gällande.

Jag upptäckte ju i Umeå att pyjamasen i form av body med korta ben var helt värdelös nu om hon vill kissa på pottan efter läggning. Då måste man av med hela pyjamasen (knäppa upp många små knappar) för att sen kunna dra ner blöjan och sedan på med hela pyamasen igen (knäppa många små knappar). Vitsen med separat byxa och tröja blev plötsligt uppenbar och det blev ett par pyjamasköp på vår reashoppingrunda.

Toves tal är makalöst. Hon pratar i stort sett med riktiga meningar hela tiden. Hon böjer verb och substantiv korrekt och snappar upp varenda ord man säger så man får passa sin tunga. Ofta vet vi var hennes uttryck kommer ifrån men ibland står vi frågande båda två. Häromdagen stannade vi till vid en rutchkana som är ganska svår att klättra upp i. Hon fick klättra själv för första gången och det gick ju nästan bättre än vi hoppades. Väl uppe liksom ropade hon ut: "Jag är störst i världen!!" Jaha, vi tittade på varann och undrar fortfarande var hon fått det i från.

Vid en liknande kana i Umeå hjälpte jag henne först klättra upp för första steget på stegen var så högt upp. Men sen visade jag att hon kunde häva sig upp med knät på den nedersta och det klarade hon fint efter en stund. Jag stod bakom och passade förstås. Efter några gånger sa hon "Hjälp mig INTE!" när jag ville putta på lite och någon gång senare pekade hon en bit bort och sa "Stå där på gräsmattan mamma!"

Tove leker just nu mycket med pussel. Hon lägger 12-bitars pussel själv och även svårare pussel tror jag att hon skulle klara om hon bara försökte. Hon vill gärna att man ska hjälpa till. Det känns inte som att hon riktigt har förstått logiken med att titta på hur bitarna passar ihop - att de har samma färg eller är kantbitar, utan hon provar sig fram tills hon får dit bitarna och efterhand lär hon sig sen precis hur de ska sitta gentemot varann så hon kan bygga pusslen snabbt.

Andra populära lekar är sandlådan, kurragömma, rutschkanor, jagas, sparka boll, blåsa såpbubblor och mycket mycket annat. Hon tycker det är roligt med andra barn och tar direkt kommandot "Kom Isabell!", "Kom Elise!", "Kom Matilda!" Hon vill överhuvudtaget gärna bestämma vad alla ska göra och hur.

Tove är en mästare på att ha koll på alla. Hon räknar ständigt in alla i sällskapet och upptäcker genast om någon saknas. Hon tittade på kort från Midsommar hemma hos Morfar och på ett kort var de flesta gästerna med. Men Tove frågade genast "Var är Elin då??". Och om man avviker någonstans där man inte syns hörs snart en liten skarp röst "Morfar, var ää du??"

Tove gillar lillebror Måns och vill gärna ligga där han ligger

Jag själv står tyvärr fortfarande inte så högt i kurs. Fortfarande duger vem som helst bättre och om vi är hemma är det förstås pappa som gäller. "Pappa tvätta av mig! - INTE mamma!" Och om jag fått lite sovmorgon, vilket jag ofta får tack vare den snälla pappan, och så småningom kommer ner för trappan möts jag av "Neeej! Mamma får inte komma ner!" Mysigt. Numera kan man eventuellt få ett "Godmorgon mamma" efteråt efter diverse tillrättavisningar. Att så att säga stå lägst i rang är ibland väldigt påfrestande och ledsamt. En gång är ingen gång men det blir jobbigt när det är så konstant. Det blir intressant att se hur vardagen kommer te sig om en vecka.

Att leva med en snart två-och-ett-halvt-åring ger helt klart insikt i hur det kommer sig att treåringar kan styra hela familjer. Det är oerhört lätt att välja den "enkla vägen". Det vill säga att göra som barnet vill för att slippa bråk och skrik. Varje dag måste man sätta gränser och visa vad som gäller, ta emot all ilska och gråt, försöka hålla sig någorlunda lugn och pedagogisk. Oftast går det ganska bra. Ibland inte.

Men även om det känns tungt ibland så är det ju i konflikterna som uppfostran sker. Det är där vi föräldrar har chansen att försöka göra rätt så de små växer upp till trevliga människor och omtyckta vänner.

1 kommentar:

emma sa...

duktiga tove, gud vad lika hon är daniel på bilderna på dansbanan. kram