Abedissans bön

I dag skulle min farmor ha fyllt år om hon hade levat. Hon var en troende kvinna, min farmor. På sitt nattygsbord hade hon en bön som jag nu fått av min far. Den är översatt efter ett original från England och lär vara skrivet på 1700-talet. Mycket tänkvärd och faktiskt, även roande! Håll till godo.

Abedissans bön

Gud. Du vet bättre än jag själv, att jag åldras.
Hindra mig från att bli pratsjuk och rädda mig från vanföreställningen, att jag måste yttra mig om allting och vid alla tillfällen.

Befria mig från lusten att blanda mig i alla människors angelägenheter. Bevara mig från mångordighet - giv mig vingar att snabbt nå fram till det väsentliga.
Skänk mig nåden att med takt och tålamod lyssna till andras bekymmer. Men försegla mina läppar om mina egna krämpor. De blir fler och fler och min lust att tala om dem blir starkare allteftersom åren går.

Skänk mig den underbara insikten att det någon gång kan vara möjligt att jag har fel. Gör mig lagom saktmodig, jag vill inte bli ett helgon - sådana kan vara påfrestande att umgås med - men en sur gammal kvinna är ett djävulens mästerverk.

Gör mig hjälpsam men inte beskäftig, omtänksam men inte depotisk. När man har en så enorm livsvisdom som jag, tycker man det är skada, att den inte kommer alla tillgodo - men Du vet, o Herre, att jag gärna vill ha några vänner kvar till slutet.