För er som inte fattar vad jag skriver om kommer här en kort resume: Elin och jag fyllde båda jämt i sommar och bestämde oss tidigt för att ha en gemensam fest. Sen har vi planerat och klurat och svettats och gråtit (jag). Gästlistan har skrivits och reviderats i omgångar. Inbjudningarna fick vi till slut ut i början av juni och de flesta som kändes viktiga för oss kände samma sak och ville gärna komma och fira med oss vilket vi är jätteglada för! :)
På fredagskvällen åkte vi till lokalen och styrde i ordning allt. Det var jätteskönt för då kunde vi (jag) ta det lugnt på lördagen. Umeborna (fem stycken) kom ner sent på fredagen så hemma hade vi huset fullt. Jag, Daniel, Nina och Tove åkte iväg tidigare till lokalen på lördagen och fixade det sista tillsammans med Elin och Mattias och sen tog det inte lång tid förrän gästerna började droppa in.
Maten levererades med Elins föräldrar och den såg riktigt god ut! Gästerna trillade in vartefter och minglade runt och fick svara på tipsfrågor om oss. Riktigt roligt att se vem de trodde hade gjort vilken knäpp sak. Småningom hade de sista eftersläntrarna också hittat dit och vi kunde hugga in på maten. Buffén verkade vara till allas belåtenhet och räckte alldeles lagom. Sittningen förgylldes av finfina sånger från sånghäftet, fina visor som sjöngs för oss, några små spex som Elin och jag fick utföra och mitt eget tal som inledde middagen förstås.
Jag har således hållit tal för första gången i mitt liv. Det gick bra, jag var faktiskt inte nervös när det väl var dags och det gick hem hos "publiken" och Elin förstås. Jag hade dock inte alls räknat med att jag ens kunde bli rörd av detta tal, men de sista meningarna klarades av med lätt darrning på rösten. Tydligen var det svårt även vid vissa bord att hålla snyftet borta vilket måste vara ett bra betyg i sammanhanget. Jag är i alla fall riktigt stolt över mig själv att jag nu har gjort det och det kan bli fler gånger känns det som. :)
När man har fest för familj och vänner så hoppas man att alla ska ha roligt och känna sig bekväma även fast man kanske inte känner så många. Vi hade slumpad bordsplacering och jag tror att alla hade riktigt trevligt vid sina bord. Alla kände igen nån och lärde känna nån mer. Det kändes extra viktigt att de som kom ensamma hamnade bra till och det känns som att det blev så. Ett sångarglatt gäng var det också och alla sjöng allsång efter bästa förmåga till pappas proffsiga ackomanjemang.
När buffén var uppäten och vi väntade på att kaffet skulle bli klart visade det sig att det pratats squaredance runt flera av borden och det var många som hade blivit nyfikna på hur det går till. Eftersom vi var precis åtta dansare och en caller i lokalen blev det en improviserad uppvisning utan musik så att de fick se några turer. Nivå Plus (3) vart det och det klarades i princip av trots alkoholintaget hos dansarna, och publiken verkade gilla det de såg. Kul!
Kaffe, avec och Mariannes goda chokladtårtor slank ner i fortsatt sittning. De sista allsångerna klarades av och så även "Farmor for till Amerika" innan det var dags att sänka belysningen och trycka på play på danslistan. Lokalen vi var i var verkligen kanon i alla avseenden trots att det är en skolmatsal. Mysbelysning fanns att tillgå och golvet var lagom halt för dans. Vi var många dansglada på plats och golvet fylldes snart på. Nästan alla var faktiskt uppe och dansade flera gånger och vi mer danstokiga höll golvet igång såklart.
Så höll vi på tills timmen blev sen och nattbussarna började kalla på uppmärksamheten. Nästan åtta timmars fest senare hade de sista gästerna gått. Nästan alla stannade faktiskt kvar nästan till slutet och det måste vara en bra värdemätare på festen som helhet för oss värdinnor. Så vitt vi förstod så hade alla haft en riktigt trevlig kväll för det var bara glada mungipor som försvann ut i natten.
Det var så jättekul att träffas och umgås, vissa hade vi inte träffat på väldigt länge, och det är roligt för familjerna att ses vilket händer otroligt sällan. Och som jag skrev i början; Vilka härliga människor vi känner! Glada, uppsluppna och öppna människor som gärna umgås och skrattar ihop både med varandra och med nya bekantskaper.
Några timmars sömn blev det innan Tove tyckte det var morgon. Hon hade ju sovit i resesängen i ett angränsande rum sedan nio när hon inte orkat mer med fest och var ganska pigg till skillnad från oss. Vi åkte och styrde i ordning lokalen på förmiddagen, det tog bara en timme, och Daniels familj var kvar hos oss ända till kvällen så vi hann umgås lite mer innan det var dags för hemflygning.
Jag är så otroligt nöjd och glad över den här festen som faktiskt blev ett minne för livet för oss båda och det är så roligt att se alla galna kort! Skicka gärna om ni har några bra. :) Man blev ju väldigt sugen på en ny fest. Kanske en 70-årsfest (35+35), fast vi fick tips om att vi inte ens behöver vänta så länge. När vi fyller 32,5 kan vi ju ha 65-årsfest, det måste ju vara jämnt på nåt sätt, eller??
KRAMAR till alla!!!
1 kommentar:
Åh vad kul att läsa om festen!! Du är så bra på att uppdatera sånt man själv glömt bort :) Och vilket fint fotocollage!! Jag vill gärna oxå ha bilder :) Vi kan väl redan börja planera för 32,5+32,5- årsfesten= ;) KRAM!
Skicka en kommentar