Jag är ju som bekant föräldraledig. I våras var det bitvis skitjobbigt. Varje dag kändes som ett berg att bestiga och överleva på bästa sätt. De dagar då Tove inte gick på dagis kändes evighetslånga och jag fick kämpa med mig själv och henne varje dag. Det var helt enkelt inte alltid så roligt.
Nu är det enorm skillnad. Det beror nog på olika saker. Främst att både Tove och jag vant oss vid att vi har en bebis i familjen och att jag är mer psykiskt stabil än jag var i början och helt enkelt orkar mer. Att jag nu har en utstakad väg klar efter ledigheten spelar säkert också in.
En tredje sak som gör skillnad är att Toves dagisschema nu synkar bättre med ÖF så vi kan hänga där de förmiddagar hon inte går på dagis. Det blir då inga hellånga hemmadagar som jag måste hitta på aktiviteter till. Jag tror att både Tove, Måns och jag trivs lika bra på ÖF. Nu går jag dit även på babycafét med bara Måns när Tove är på dagis. För att det är så mysigt.
Vardagarna känns nu som just vardagar. Inte konstigare än så. Inga berg att bestiga utan mer normal terräng. Dagarna går betydligt fortare nu och jag känner att tiden börjar susa iväg. Det är inte så jättelång tid kvar på min ledighet. Det känns plötsligt som att det kommer gå fort. Jag kanske ska tjuvstarta på jobbet några dagar redan i december och snart är vi ju där.
Men jag ser fram emot det. Det ska bli så spännande med nya jobbet. Jag tänker mer och mer på det, min nya roll och vad den kan innebära, och jag börjar bli sugen på att köpa nya kläder. Daniel ska vara hemma ett bra tag och det ser han fram emot. Det blir en ny tid. Och det känns väldigt positivt! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar