tisdag 14 september 2010

Att lära sig sova - i egen kuppe

Det är tid för barn nummer två att lära sig somna och, kanske ännu svårare, somna om själv. Lilla Måns börjar ju bli stor. Han sitter numera med vid lunch och middag och får sin egen mat imatad och han får fruktskrap till mellanmål när Tove får frukt. Det är bara någon vecka kvar till halvårsdagen. Då får han även börja äta välling och dricka vatten till maten, istället för att jag lägger till bröstmjölk som efterrätt. Amning endast morgon och kväll närmar sig med stormsteg.

Men tillbaka till sovat. Igår natt fick jag nog. Måns stökade, gnydde, gnällde, fick mat, gnällde ändå, blev buren, vaggades och gudvetvad i olika omgångar hela natten kändes det som. Sen vaknar han ändå pigg som en mört kvart i sex och tycker nog att jag har ett extra fult morgontryne när jag tittar elakt på honom genom smala ögonspringor.

Det har gått hyfsat att få honom att somna själv på dagen och på kvällen. Ibland är han för trött så han bara somnar utan att märka att han "somnar själv" så de gångerna gills inte. Men de gångerna han har somnat själv mer på riktigt har inte tagit alltför lång tid och han har inte blivit alltför arg. Det har varit ungefär som med Tove. Mellan fem och tjugo minuter. Då tittar vi till och pussar godnatt igen med jämna mellanrum.

Men att somna om själv verkar vara lögn. Vi blir enormt störda på nätterna eftersom Måns sover i vårt sovrum och att flytta in honom till Tove går ju inte så länge han inte sover ordentligt. Och det är ju svårt för honom att lära sig somna om själv om vi studsar upp för minsta gnäll, för att inte Tove ska vakna och för att vi själva vill SOVA! Rent näringsmässigt behöver han inte heller äta på nätterna, mamman (dvs jag) utnyttjas bara som tröstsnuttetutte.

Därför tog jag ett resolut beslut igår och kastade ut lite klädförvaring ur klädkammaren och knuffade in sängen där. Så nu har Måns fått en egen "jättemysig" barnkammare bland resten av kläderna och allt annat skrot som vi har därinne. Nu har vi alltså en extra vägg mellan Måns och Tove och det lugnar våra nattnerver lite. Plus att vi har en vägg mellan honom och oss. Även fast dörren står lite på glänt så är det stor skillnad.

Första natten i sitt nya krypin vaknade Måns halv tolv och störtvägrade somna om. Han var så himla arg! Det är otroligt hur mycket en halvåring kan låta. Gråtskrikvråla. Det är lätt att börja inbilla sig att han har jätteont eller nånting när man ligger där och lyssnar och väntar ut ilskan. Vi var upp några gånger i var och gav honom nappen igen och lugnade honom och till slut så somnade han i princip själv. Ok, jag medger att jag vaggade sängen lite.

Men sen sov han till halv sex eller nånting ditåt. Då fick han mat. Alltså ingen mat under natten, vaknade bara en (dock helt galen) gång som vi märkte av. Måste ses som ett ok facit för första natten.

Det är väldigt påfrestande att höra sitt barn skrika, det sitter ju i generna att man ska trösta, mata och bära. Men man själv och inte minst barnet har ju igen den här "processen" miljoner gånger sen. När barnet känner trygghet i att somna och somna om helt själv. Att sova hela nätterna längtar väl alla småbarnsföräldrar efter. Snart är vi där hoppas jag. Hela familjen.
Måns sover middag i detta nu

PS: Annat som varit positivt med omflyttningen är att:
1. Jag dammsög under klädförvaringen i klädkammaren *host*
2. Vi fick tillbaka vårt "dansgolv" i sovrummet
3. Vi rensade ut lite kläder eftersom förvaringen flyttats och minskat

2 kommentarer:

Daniel sa...

Jag hade föreslagit den iden med klädkammaren för ett tag sedan, så jag va oxå med på det hela ;).
/Pappan

Frida sa...

Ledsen att jag inte lyssnar på dina idéer förrän tiden och jag är mogna. :) Men plötsligt händer det...