Det var så länge sen jag dansade till Scotts så att jag nästan hunnit glömma att de varit mitt absoluta favoritband under många år. Två och ett halvt år sedan har jag letat fram här i bloggen. Det var deras senaste (sista?) spelning på Yesterday och sedan dess har de knappt spelat i Stockholm.
Kvällen till ära hade vi barnvakt och kunde således åka på dans tillsammans! Det är verkligen inte ofta nu för tiden så det känns ju nästan högtidligt. Jag var inte särskilt frisk men gav mig sjutton på att orka och en alvedon och lite dansadrenalin klarade biffen. Vi hann göra i ordning barnen för läggning innan vi åkte så morfar behövde bara läsa och släcka lampan och så var jobbet klart. :-)
Vi kom fram innan start och började kvällen tillsammans. Det är ju väldigt smidigt och inget jag är bortskämd med precis. Ändå blev jag faktiskt den här gången uppbjuden av en annan till första och fick tacka nej när Daniel var och fixade linserna. Sen var vi igång. Det var ganska mycket folk redan från start.
Daniel och jag dansade första åtta och trots begynnande stökighet på golvet så dansade vi väldigt bra. Kul! Det känns inte att det är så sällan vi faktiskt dansar och det är ju roligt. Parträningen genom åren har gett sina resultat även fast det var mer än två år sedan vi gick nån kurs senast nu. När vi väl dansat färdigt visste jag att det skulle bli en bra kväll då min radar spanat in en hel rad favoriter på plats. Trevligt för mig!
Nu kommer jag inte riktigt ihåg vilken ordning saker och ting skedde med klart är i alla fall att jag före halvtid fick tag på var och en av mina önskade kavaljerer och att både "Died in your arms tonight" och "Lady in red", två av favortifoxarna alla kategorier, lämpligt spelades medan jag dansade med just två av favoritfoxarna alla kategorier. :-P Tack Scotts för den goda smaken!
När en annan favoritlåt "Right here waiting" spelades tog jag en lite ofrivillig sms-paus. Jag hade plötsligt fått ett meddelande som jag hoppas jag tolkar rätt som positivt och det kändes viktigt att svara. Den riktiga pausen tillbringades sen delvis i fikakö och delvis med fikasällskap. Sedan skulle vi pausdansa och då var pausen slut. Då dansade vi till Scotts istället och det var ju ännu bättre.
Under andra halvan av kvällen var jag redan ganska nöjd men lyckades i alla fall få ett par reprisdanser. Har jag nämnt att jag blir lycklig över tillbakabjudningar? Jo. Jag tror jag nämnt det... :-) Jag hade en riktigt bra kväll på det hela taget (trots att jag fick stå och njuta av "Alone" och "All I wanna do" efter en missad uppbjudning) och enda lilla smolket i bägaren var väl att jag inte fattade att jag dansade sista dansen och dansade den helt enkelt med fel kille! Jag begrep ingenting för klockan var ju för lite.
Daniel och jag sågs till extranumret i alla fall. När extra extra, hårdrocksmedleyt, spelades hade min hjärna redan slutat dansa och halsen sa stopp. Men Daniel stod och studsade bredvid i garderobskön (ni som varit med vet ju hur hoppig han blir av hårdrock....! Hahaha!) och jag fick putta iväg honom så han dansade det med nån annan. Sen var det dags att rulla hemåt. Plötsligt var jag så himla trött. Adrenalinet och alvedonen var slut och förkylningen tog över kroppen.
Scotts! Det var så länge sen men många av favoritfoxarna, 80-talshitsen, fanns kvar till min stora glädje. En hel del av övrig repertoar kändes också igen och en del var såklart nytt. En del av det nya var ganska bra men en del var inte alls bra och det känns ju onödigt. Ett så bra band är liksom värda bättre låtar. Om jag fick önska skulle de mest spela sköna 80-talslåtar uppblandat med några aktuella hits och en och annan shuffle bland de snabba så vissa danspartners slutar gnälla. ;-)
Det blir definitivt mer Scotts om jag får möjlighet. Den saken är klar! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar