lördag 12 maj 2012

Att mötas som människor

Så vad har jag då lärt mig under det gångna året. Vad är det för nya teorier som jag tycker mig hittat och de mentala dörrarna jag slagit upp, vart leder dem?

I och med det nära samarbetet med min förra chef fick jag liksom se företaget och företagandet från andra sidan. Vi diskuterade saker tillsammans ur varsitt perspektiv, företagarens och den anställdes, och det var ofta väldigt givande. Och jag fick klart för mig, på ett mer medvetet sätt, att chefen också är en människa. En människa som brinner för sitt företag och för företagandet och bryr sig om sina anställda, vilka gör företaget till vad det är.

Att chefen är en människa, med känslor och tankar såväl som visioner, kan tyckas självklart. Men på hur många arbetsplatser pratas det inte skit om chefen? Det är ju så lätt att gnälla och skitsnacket tycks ibland vara som ett kitt i sammanhållningen för de anställda. Den som klarar av att se förbi det och ta steget tvärsöver hierarkin och istället möta chefen som människa, söka ett professionellt utbyte och även ge feedback, har allt att vinna tror jag.

Jag och A har diskuterat detta mycket under året. När jag sedan blev uppsagd tog jag ett aktivt beslut över hur jag skulle hantera det, så det skulle bli så lätt och bra som möjligt den tid jag var kvar. Och när jag genomförde mitt beslut och upptäckte att resultatet blev vad jag hoppats blev jag väldigt stolt. A blev i sin tur också stolt över mig och väldigt inspirerad.

A skulle en tid senare byta avdelning och därmed få en ny chef. Gamla chefen kallade till samtal för att liksom avsluta deras år tillsammans. De pratade igenom saker som hänt under den perioden och A fick även feedback av chefen på olika sätt. Men när han var klar var inte mötet slut......då passade A på att ge återkoppling tillbaka!

A sa såna saker som att "På det här området tycker jag att du utvecklats enormt som ledare...", "I den situationen skulle du vinna på att vara lite mer...", "För att nå fram till personlighetstyp som mej på bästa sätt kan man tänka på att...", "Inom det här har du stor potential då du inspirerar andra..." A's chef reagerade positivt och antecknade ivrigt. Nu var det min tur att bli stolt som en tupp över A och superinspirerad av hennes möte! Vilken grej! Hur många passar på att mötas på den nivån när man får chansen?

Min slutsats är att målet måste vara att försöka mötas människa till människa och bortse från hierarkin i företaget. Hierarki bör få märkas endast i ägarfrågor och i beslutsvägar. Om hierarkin avspeglas i någon slags rang, eller "hackordning", är det ett misslyckande för alla. Att jag får en "arbetsorder" av någon som står över mig i hierarkin är inget konstigt, men det får inte avspegla någon värdering att jag som tar ordern skulle vara mindre värd, varken som människa eller i yrkesrollen. Alla i företaget har ju sina roller för att de behövs!

Om man lyckas med detta finns det heller inga hinder att kommunicera uppåt i hierarkin i form av feedback eller goda idéer. Hur många chefer får feedback från sina anställda? Hur många får en stöd i det de gör, "nerifrån"? Jag tänker att om man som chef lyckas öppna en kommunikation som står över all hierarki så har man allt att vinna, både personligt och inte minst vinstmässigt. Ett företag där alla arbetar tillsammans, där drivet finns i alla led, måste gå som tåget!

Att se ner på en annan människa pga hierarki visar på en dålig människosyn och ett inskränkt tänkande och beteende. Jag pratade om det här med C som direkt hade ett tydligt exempel på detta från sin arbetsplats. C arbetar i en yrkeskultur där hierarkin historiskt sett avspeglas i tydliga statusskillnader (rang) och Cs yrke är bland de lägre i hierarkin. På en annan avdelning finns en högre tjänsteman som på grund av sin status helt enkelt inte hälsar på C.

Man kan undra hur den personen har för syn på människor i allmänhet? För allt det här med hierarkier kontra rang och möten människor emellan kan ju direkt omsättas i det övriga livet. Här kan man också fundera på varför man reagerar på olika sätt och hur man egentligen är i sitt människobemötande. Om man inte tänkt på det här har man ingen chans att göra aktiva val och reagerar ofta bara som alla andra, som kulturen bjuder.

N hade också tänkt mycket på det här och gav ett tydligt exempel. I något sammanhang ser man en grupp individer som verkar känna varandra väl och ha väldigt kul men av kanske just den anledningen gör de en lite osäker. Slutsatsen kan då bli att "Hm, det där gänget verkar lite snobbigt, de tänker jag inte hälsa på!" Här sätter man alltså snabbt en stämpel på gänget som några som tror att de har en högre status än en själv bara på grund av sin egen osäkerhet. Dessutom tar man beslutet att inte ens hälsa (då de verkar lite läskiga) och vem blev i slutändan snobben då?

Här finns tydliga paralleller till t ex dansvärlden och ev innegäng. Liknande situationer hamnar man i hela tiden då man möter olika slags människor (med t ex etniska/kulturella/ekonomiska skillnader) och det är väldigt nyttigt att bli medveten om sina egna reaktioner och sedan försöka bryta dem.

Jag tror man kan missa mycket innan man fattar att man förmodligen både är trångsynt och osäker. Tänk bara vad många leenden man skulle kunna få tillbaka om man själv var lite mer frikostig, till kassörskan, barnen på gatan, busschauffören etc. (Om du inte är en del av "man" utan redan är fri i tanken kan jag bara gratulera. Själv har jag en lång bit kvar.)

Om vi återgår till arbetslivet så kan ju såna här invanda mönster vara väldigt svåra att bryta. Om man är van att alla inklusive man själv ser "ner" på chefen som är där "uppe", och i värsta fall även tvärtom, är det förstås svårt att plötsligt klampa in på chefens kontor och be om uppmärksamhet och försöka mötas på samma nivå. Men jag tror och hoppas att det går om man ger sig sjutton på det, om man tar det en bit i taget och det får ta tid. Och man måste alltid börja med att våga utvärdera sig själv. (Take a look at yourself and then make that change.)

Men när man börjar på ett nytt jobb får man en ny chans. Om man har kunskapen och viljan har man all möjlighet att se och analysera de beteendemönstren som finns på arbetsplatsen med fräscha ögon. Sedan kan man göra ett aktivt val om och i så fall hur man vill anpassa sig till rådande relationer eller om man kanske för både sin egen och för andras skull ska låta bli att anpassa sig utan aktivt bidra till att helt nya mönster bildas. Du kan själv välja vem du vill vara! En fallgrop att se upp för är att det är alltför lätt att vända sig mot en redan svag individ bara för att själv passa in i övriga gänget.

Jag tycker det här är jättespännande att fundera över och jag försöker utmana mig själv i olika situationer där jag plötsligt upptäcker att jag brister. Jag har också börjat analysera min omgivning å det grövsta, särskilt jobbet. Nu när jag får en ny chans är det ju grymt spännande att se vad jag kan göra av den! Kan jag leva som jag lär? Vågar jag bryta igenom mina egna och andras barriärer och var skulle det leda?

I arbetslivet har man definitivt allt att vinna och att ha ett nära chefssamarbete i bagaget är verkligen en styrka. Det är snarare naturligt än konstigt för mig att vara öppen och orädd, att gå rakt på och ifrågasätta. Det måste vara bättre att någon sätter stopp eller svarar med "inga kommentarer" om man frågar för mycket än att man inte ifrågasätter alls. Ur samarbete och utvärdering kommer utveckling.

Jag hoppas jag fick ur mig det här på ett begripligt sätt och att det väckte en tanke hos någon mer - anställd eller chef men hur som helst människa.

Jag lär återkomma i ämnet.

2 kommentarer:

Tjifen(Bigfoot) sa...

Nästa steg blir väl som föreläsare-tankeväckare!Grym text Frida! Som chef kan jag bara helhjärtat hålla med om att man vill ha feedback från sin omgivning. Ibland gör det ont men då måste man föröka se förbi kritiken och förstå syftet med budskapet. Att ge ett leende för att få ett leende måste väl ändå vara det billigaste men ändå effektivaste sättet för att få människor att känna sig sedda.

Frida sa...

Kul att du gillade den och jag är klart intresserad av hur ni chefer tänker kring det här! Jag ser det som en väldigt spännande del av både ledarskapet och att vara medarbetare.

Ett första steg är ju till exempel att man inte har några anställda utan enbart medarbetare. :-)