Tove och tummen

Tove började suga på tummen tidigt. Hon hittade den vid tre månaders ålder ungefär. Sedan dess har hon hållt på. När hon var på sitt livs första tandläkarbesök påpekades det förstås att det är dags att sluta så det inte blir nåt knas med tänderna och det förstod man ju. Men hur skulle nu detta gå till??

Vi har försökt på lite olika sätt. Till exempel med en snuttis att suga på istället när hon ska sova. Det är ju när hon är trött som tummen åker in i munnen. Men det har inte riktigt fungerat. Som alla beroenden måste man vilja sluta själv för att det ska lyckas. Vi löste det till slut så här:

Toves högra tumnagel har vi aldrig klippt. Den har aldrig gått att klippa för den har aldrig blivit lång. Sugandet har liksom nött ner nageln. Vi gav Tove en utmaning: - Den dagen vi kan klippa tumnageln ska du få en glass! Man såg det där ljuset tändas som bara tänds av tanken på godsaker och hon var med på noterna. Men vår dotter är en liten förhandlare: - Då vill jag ha den största strut som finns! Och, ja det kunde vi ju gå med på.

Sedan följde en liten kamp, Tove mot sig själv. Hon tog snuttisen till hjälp på kvällarna några gånger och vi hjälpte till med att påminna. Nu var det oftast inga sura miner utan mer "Oj, jag glömde!" och så ett litet flin. Några stretiga veckor tog det ändå innan vi började se en pytteliten kant på nageln. Och i helgen var det äntligen dags! Igår var det dessutom så fint väder så vi tyckte det var en perfekt dag för en stor glasstrut. :-)

Högra tumnageln klipps för allra första gången.

Fääärdigt!

Och så belöningen - en stor blåbärsstrut!