fredag 5 december 2008

Faaaan

Idag fick jag plötsligt påhälsning av ett gammalt spöke som jag trodde att jag en gång för alla motat tillbaka och stängt in i garderoben. Ett spöke som jagat mig till och från genom åren men nu har jag inte låtit det komma åt mig på flera år även fast jag känt ibland att det flåsat mig i nacken.

Men idag plötsligt så lät jag det slå ner mig till marken och jag blev så liten så liten igen. Och så ensam. Och så otroligt rädd. Rädd att hamna där igen där jag var förut. Som tur var fanns bror där som en räddande ängel. Vad skulle man göra utan sin familj?!

Det jag pratar om är matrelaterad ångest. Jag förstår de som har haft ätstörningar, som anorexi och bulimi, att det aldrig riktigt försvinner utan man bär det med sig genom livet som ett hot mot sitt välbefinnande.

Nu hoppas jag att jag vaknar i morgon som en ny människa och att de övriga helgplanerna kan fortskrida som det är tänkt. Kram

3 kommentarer:

Lindy sa...

Stå emot!!! *styrkekramar*

Anonym sa...

Tänker på dig gumman!

Anonym sa...

Det va riktigt dumt att jag va borta längre än vanligt och inte nåbar den dan. Misstajmat.
Vi ska se till att trycka tillbaka det där spöket. PUSS