Var ju på andra delen av föräldrautbildningen i fredags. Förra gången var vi ju ganska missnöjda men den här gången var det riktigt givande. Vi fick se en förlossningsfilm, riktigt bra faktiskt. De visade lagom mycket och det var bra intervjuer. Jag blev inte oroligare utan snarare stärkt, kvinnorna i filmen pratade mycket om smärtan som en kraft och det känns ju positivt. Sen gick vi igenom vad pappan kan göra och så smärtlindring. Barnmorskan visade också hur själva födseln går till, att barnet vrider sig två gånger för att komma förbi två vassa piggar i bäckenet.
Vi fick också veta att barnet själv söker sig till bröstet för att amma första gången när det är helt nyfött och att man verkligen ska låta det kravla dit själv precis som vilken djurunge som helst. Dom kan! Och naturen har hjälp till genom att vårtgårdarna har mörknat så att den närsynta bebisen ska kunna se dem bättre mot huden och bröstvårtorna ska visst stelna lättare nu så att när bebisen söker med handen ska de va lättare att upptäcka. Fascinerande!
Jag är verkligen inte orolig för förlossningen. Det beror nog på olika saker. Dels att jag fått "prova på" lite innan, jag vet ungefär hur det kommer kännas när det börjar och hur värkarna går i vågor genom kroppen. Sen kommer det ju såklart bli mycket värre, men det är ändå en trygghet att ha känt det en gång. Och sen litar jag väldigt mycket på barnmorskornas kompetens. De förlöser ju barn varje dag och vet vad som är bäst. Ingen ide att ha en för klar bild av hur man vill ha det tror jag, då kanske man bara blir stressad över att det inte blir så. Och sen är det ju något verkligt positivt man kämpar för. En son eller dotter ska ju skrika åt en för första gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar