Oro för min lillgumma

Mina katter, Polar'n och Pyran, är som barn för mig. Jag har alltid haft dom ända sedan de föddes hemma i mitt flickrum. Sedan flyttade de med mig som kattungar till min lägenhet när jag flyttade hemifrån och sedan vidare till huset där jag bor nu. De är nu nio och ett halvt år gamla och är familjemedlemmar med många åsikter och har förmågan att alltid gosa och trösta.

I morse var jag iväg till veterinären med lillkatten Pyran. Hon har plötsligt blivit så liten och tunn mot hur hon var i somras så vi har börjat oroa oss lite för att det ska va nåt fel. Annars är hon go och gla som vanligt. Men i morse for jag iväg med en jamande katt i lådan. Hon gillar verkligen inte att åka bil och sjunger serenader på vägen. Veterinären kände och klämde och tog prover. Pyran är alltid så duktig och nyfiken när hon är där och kurrade även denna gången glatt när veterinären försökte lyssna på hjärtat. Han fick till slut ta pulsen i stället.

Jag fick de första provsvaren på väg till jobbet och det visade sig att njurvärdena var väldigt höga vilket är ett dåligt tecken och precis det jag befarade. Det är ganska vanligt hos äldre katter. Men vi ska invänta ett svar på sköldkörteln innan vi gör nåt mer, den kan visst ställa till för alla andra organ i kroppen. Än så länge äter och dricker hon ordentligt i alla fall så det finns gott hopp. Då kan det tal bli medicinering och specialmat för njursvaga katter.

Här sitter de och funderar på om man kan äta den där kameran... Pyran och Polar'n. Syster och bror. Man ser att de är syskon på fläcken bredvid nosen. Pyran har alltid varit en storlek mindre.