Det är märkligt det här med barn. Jag tror inte det finns något annat område där folk har så mycket åsikter och det var en av sakerna jag var orolig för redan när jag blev gravid. Alla (läs väldigt många mammor) vet precis vad som är bäst för ditt barn. Bara under graviditeten var det många som var sååå säkra på vad det var för "sort" i min mage. För det syntes ju på formen och hjärtfrekvensen talade sitt tydliga språk och blabla... Jag vägrade efter ett tag svara på frågor om hjärtljud och annat, för såvitt jag läst så finns det inga vetenskapliga belägg för dessa spekulationer. Och det roliga är ju att "alla" var helt säkra på att det var en kille. Men tji fick dom.
Jag har konstant undvikit att prata barn bland annat med mina arbetskamrater för jag vet att det finns så mycket åsikter folk vill pracka på en. Och som icke-mamma ska man minsann inte tro att man vet nåt! Nej, nej, nej. Då har man ingen koll. Och man ska helst inte heller ha några tankar och ideer om hur livet som mamma kommer te sig eller om hur man vill uppfostra sina barn. Då får man snabbt höra att "det där kommer du aldrig klara av att hålla när väl barnen blir så stora..blabla..." (kanske för att de själva misslyckats?) Sen är det helt omöjligt att prata med vissa för man har så totalt olika uppfattning om varför man ens skaffar barn och vad man ska ha dom till.
Och att skriva ner sina små tankar på Internet, ojojoj, så man kan reta upp folk. Jag har redan fått pekpinnar både här och på Dansmaffian om hur jag borde göra och tänka minsann. Som att vissa förutsätter att jag har dåligt omdöme bara för något jag skrivit (och som sedan blivit tolkat av läsaren, ty vissa läsare ser bara vad som står medan andra också förstår vad det betyder.)
Skulle kunna skriva massor mer om det här för det är nåt jag verkligen stört mig på länge och jag har lovat mig själv att inte bli sån vet-bäst-mamma när jag blir stor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar