söndag 24 oktober 2010

Oktobermaran

Så var det dags, småbarnsmamman skulle ut och svänga på benen igen. En lite längre tripp denne gång, till Gävles Estrad där Oktobermaran gick av stapeln fredag och lördag. Jag satsade dock enbart på att åka fram och tillbaka under lördagen. Jag hade fått tag på ett baksäte att åka i så det var ju bekvämt.

Det går faktiskt fortare än man tror att ta sig till Gävle nu. Vi körde på ca 1t 20min från Väsby. Alltså borde man dansa mer på Estraden då det helt klart är en av Mellansveriges bästa dansbanor. Det är så otroligt stort! Och ännu större var det nu när borden nere var borta och hela salen utnyttjades till dansgolv. Det finns ändå gott om sittplatser.

Igår var det publikrekord. :-) Men trots att det var 1300(!) pers där igår var det varken hopplöst trångt eller galet varmt. Killarna blev såklart varma men inte blöta. V-e-n-t-i-l-a-t-i-o-n. Att det ska vara så svårt på andra ställen. Öviksparken är för övrigt lika bra på detta. Väldigt kul för arrangören att publiktillströmningen var så stor. Trots mängden av folk måste man säga att arrangemanget flöt smärtfritt. En stor eloge till arrangörer och personal för tankearbete och praktiserande. Det måste ligga otroligt mycket tid bakom detta.

Inför första dansen började folk ställa upp sig i par i liksom en gigantisk ring på golvet. Jag blev uppbjuden av en kille jag dansar med ibland och sa till honom att i mitten verkade det ju finnas plats. Det var som en helt egen tom dansbana där. Han förde mig alltså in i mitten av golvet, som om vi skulle ha en liten uppvisning där. Det var ju ganska lustigt men snart följde andra vårt exempel och även den inre ringen fylldes av folk.

Kvällen flöt på. Jag hade lite otur men ganska mycket tur på vägen så jag hade en rolig kväll. En danskompis som jag inte träffat på ett år eller något ditåt korsade äntligen min väg igen och vi dansade dubbla set i två omgångar under kvällen. Väldigt kul och bra på alla vis. Ibland är dans bara så enkelt! En och annan favoritdans blev det under kvällen och jag dansade nästan hela tiden fram till tolv med undantag för en liten korvätarpaus.

Under kvällen kom jag på ett lätt sätt att skilja de äkta dansarna från övriga mysgnuggålare. Det kan ju vara lite knepigt när det är trångt och alla liksom bara är tvungna att följa med strömmen. Men när det plötsligt uppenbarar sig en lite större dansgolvsyta, vad händer då!? Om killen kan dansa "på riktigt" (dvs med fötterna) passar han förmodligen på att göra just det just då, tar kanske ut svängarna och stegen lite och passar på att göra något extra. Om killen bara låtsas kunna dansa vad händer då när ytan uppenbarar sig - just det - ingenting! Han gungar bara vidare på exakt samma sätt som innan...

En av de intressanta sakerna med denna danskväll var ju att få höra nya Shake! Shake har ju varit ett av mina absoluta favoritband men sen de två frontfigurerna slutat så undrade man hur det skulle bli. Jag hade hoppats på att bli glatt överraskad. Men tyvärr inte. Jag har älskat Shake för deras sound och deras repertoar. Jag har kunnat dansa en hel kväll till bara bra låtar, jag har bara kunnat sitta och lyssnat på deras fantastiska sound och dessa två röster som liksom lindat in en skön soulstämning.

Det är absolut inte något fel på Shake som dansband nu. De låter fortfarande klockrent musikaliskt, det är tajt, det är snyggt och allt det där. Men det som jag hörde på denna spelning var inte det som dansbandet Shake har betytt förut. Nu var det mycket mer pop. Popopopopop. Det gillas inte. Det finns många andra som kan spela pop men bara Shake kunde spela det där andra, det där softa, det där som kröp in i själen och fick hela ens musik- och danshjärta att le.

Den nya sångerskan har en solklar popröst så de nya låtarna passar ju henne perfekt. De gamla Boogartmedlemmarna har också färgat soundet än mer nu. Boogart-Anna gick också upp och sjöng en låt för att liksom bekräfta det. Jaja, jag ska ge dem lite tid. Men Shake kommer förmodligen aldrig mer bli Shake. Jag ska lära mig tänka mig dem som ett nytt band som plötsligt ploppat upp. Och i hemlighet ska jag fortsätta önska att Christine och Peppe tar varann i hand och startar ett nytt band. Då kommer jag åka långt!

Efter tolv tog det stopp för mig, jag fick plötsligt svårt att ta mig upp på golvet. Tröttheten gjorde mig extremt kräsen så nära på nog ingen dög. Skulle jag dansa mer så skulle det f--n va bra! Men det gjorde inte så mycket. Maran tog så småningom slut efter ett efter ett antal extranummer och sen var det dags att åka hem. Eftersom jag var baksätesåkare var det bara att lugnt vänta in de andra som inte direkt hade bråttom hem. Nästan en timme senare än jag trott kom jag i säng. Kvart över fyra. Snark.

Inga kommentarer: