lördag 9 oktober 2010

Inte bortgjord - bortförd! (Gamblers på Y)

Det var faktiskt nära att jag fastande i soffan igår. Trots att jag sett fram emot dansen. Den liksom tittade på mig och lockade med alla sina mjuka kuddar, sambomys och Idolfredagsfinal. Men jag tog mig i kragen och stretade emot. Istället blev det piff enligt sedvanligt manér och jag kunde till min glädje konstatera att jag nu krympt i ännu ett plagg som legat på hyllan i ett år. :-)

Dans skulle det bli, eller träning om man vill se det så. Och det är ju den bästa träning man kan få. Jag åkte dit ganska precis och kom in innan start denna gång. Alltid nåt. När jag var på väg in i lokalen blev jag boxad på armen av någon som jag tydligen borde känna igen. Men det gjorde jag inte. Jag gjorde det verkligen inte. Jo, visst var han väldigt bekant men ändå inte. Mina gubbar i minnesarkivet (om ni minns dom) sökte i panik igenom alla Sveriges danskillar från Norrland och neråt, utan någon perfect match.

Till slut fattade han att jag menade allvar att jag inte kände igen honom och han fick helt enkelt förklara vem han var. Aaaaaaah! Så dumt! Men jag fick gottgöra min förvirring med en dans. (Ni som blev nyfikna kan ju kika här. Han är ju bara så lik en annan kille nu, därav mitt hjärnstopp tror jag?)

Nåja, det om detta. Det här var en sån där kväll utan "danseliten" på plats och det kunde man gissa på förhand. Ofta har jag svårt att ha kul såna kvällar men igår blev jag stolt över mig själv. Jag hade uppenbarligen gått in i lokalen med helt rätt inställning och dansade vitt och brett. (Sitta gick inte an, då får man ingen träning!) Det fanns ju plats att dansa och jag bjöd upp hit och dit och hade väldigt kul utan bottennapp. En ny duktig kille letade jag också rätt på innan paus och när det väl var paus så var en macka både efterlängtad och välförtjänt.

I pausen lyckades jag skvimpa ut en annan killes kaffe - på hans byxor. Det positiva(?) med såna här klumpigheter är att jag väldigt sällan känner mig bortgjort. Någon annan skulle kanske skämts ihjäl över att inte känt igen en bekant trots att ha dumstirrat på honom intensivt några minuter, eller vid en liknande kaffeincident kastat sig upp och skrikit "Förlååååååt!" och nervöst pladdra på och ursäkta sitt klumpiga beteende.

Men inte jag. Jag sitter lugnt kvar och, efter att snabbt insett det direkt olämpliga i att försöka hjälpa till och torka uthällt kaffe i en killes knä, säger jag förvånat "Ojdå, det där var ju inte så bra..." Fniss.

Lite dans som plåster på (bränn?-)såren slår som tur är sällan fel och en ovanligt stabil dansbubbla omslöt mig i ett större antal låtar tills det var dags för honom att åka. "Ping!" Dags att vakna och sakta försöka återvända till verkligheten. Efter att ha fyllt på vatten och vilat lite så fångades den sista killen för kvällen in. Jag hade bjudit upp honom när han var upptagen tidigare under kvällen så det var kul att vi hann med en dans. Senast var nog tidigt i våras, gravid och allt.

Sen hade klockan plötsligt gått. Det var dags för sista och de som kunde kännas aktuella för en sista dans hade redan sällskap men jag var inte ledsen för det. Dags att åka hem efter en riktigt rolig kväll med ovanligt bra danskvalitet på resultatkontot. Enda minuset var att jag hade väldigt ont under fötterna när jag åkte hem. Dom är något otränade att dansa barfota i de vanliga dansskorna istället för sommarens sneakers. Mera dans behövs alltså! ;-)

NU är det däremot dags för mjuka kuddar, sambomys och inspelad Idolfredagsfinal! :-)

Inga kommentarer: