Jag hade antecknat "dans" i gårdagens almanacka. Men i onsdags verkade det som att danskvällen skulle gå förlorad. Daniel var för trött och sjuk för att lämnas hemma med båda. Men igår var både han och Tove betydligt piggare om än inte bra, men jag fick i alla fall lov att åka iväg om jag ville.
Det jag hade antecknat var Jannez på Grönan, men jag minns förra året. Då var det roligaste den kvällen att Elin och jag åkte "Insane" innan vi åkte hem. Dessutom är det svårt att få till bra dans på Grönan. Det är stökigt och det är svårt att hinna bjuda upp.
Nu var saken den, att för någon vecka sedan bokade jag en tavla av en konstnär från Södertälje. Jag såg den på Internet och kände ett plötsligt ha-begär och såg den tomma platsen ovanför soffan äntligen fyllas med ett perfekt motiv. Konstnären skulle nu till Hågelby och dansa till Drifters, alltså fanns det ett ypperligt läge att lägga vantarna på den (tavlan alltså).
Eftermiddagen gick i obeslutsamhet. Jag hade lagt ner Jannezplanen, det kändes inte ens lockande. Så Drifters, som var nya för mig, eller inget alls. Tavla nu eller tavla om några veckor. Jag misstänkte att alla moderndansare skulle till Grönan och om jag åker själv en sådan kväll så är det lite som att åka på socialt träningsläger för mig. Jag måste själv ta tag i det om jag ska få en kul kväll. Jag måste dansa med okända, förmodligen äldre, förmodligen grönare än jag. Och jag måste göra det med ett leende.
Jag skickade iväg ett sms för att se om jag eventuellt skulle få sällskap men redan innan jag fick ett "Ehhmm, kanske det eventuellt"-svar så hade jag redan bestämt mig. Det är ju en utmaning att åka iväg sådär ibland. Och jag behöver utmana mig själv. Ibland är jag ju så dålig på att ha roligt ens på de på pappret "bästa" danserna så det kan vara bra att kasta sig ut ibland. Och så var jag ju nyfiken på Drifters som jag hört en hel del bra om.
Jag kom fram några minuter innan start och den första jag såg var min eventuella dansdejt som jag faktiskt hade lyckats lura dit. Då visste jag ju att kvällen var i hamn. Några kanondanser var att vänta samt trevligt sällskap. Men faktum är att jag blev uppbjuden mer igår än jag någonsin blir i vanliga fall och jag bjöd upp själv däremellan och stod bara lite. Kvällen blev på det hela taget väldigt lyckad för min del och jag åkte hem med ett leende på läpparna och en tavla i bagaget. Lite fattigare i plånboken men med en dansupplevelse rikare.
Tre saker som blev tydliga för mig under kvällen:
1. Jag har faktiskt inget emot att dansa med okända, äldre, nybörjare och vad det nu kan vara - när det finns plats! När jag inte behöver vara rädd att göra mig illa, då kan jag helt ärligt och med ett leende bjuda på det. Men inte i trängseln på t ex Yesterday, om jag kan undvika det.
2. Så förbannat kul det är att dansa med ett riktigt ess när det för en gångs skull finns plats. Så kul det är att få känna att man har det i benen, att man kan variera sig, följa allt möjligt och även missförstå och skratta åt det ibland. Det är så svårt att uppleva bra dans (framför allt bugg) på allvar när det är trångt, hur bra dansare det än är. Fler såna här kvällar tack!!
3. Om jag ska välja en okänd att bjuda upp väljer jag den som jag sett dansat bäst. Men säg att det står tre killar på rad som jag inte sett dansa, vem tror ni jag väljer då? Jo, den som tilltalar mig mest utseendemässigt. Det spelar mer roll än t ex ålder. Det känns på något sätt ganska tragiskt. Men jag är helt säker på att det är likadant för killar. Om de inte vet något om danskunskapen så väljer de den sötaste tjejen. Och mest tragiskt av allt - hon dansar säkert bäst, för hon får ju träna mest!
Det blir Drifters fler gånger för mig, det är helt klart. Och i Hågelbyparken är det svårt att ha en dålig kväll, särskilt med så fint sällskap. (Kram!)
PS: Jag har på morgonen skrivit en minst lika lång krönika(!) på DM om gårdagens dans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar