söndag 16 mars 2008

Förlossningen

Jahapp, nu har jag skrivit ner min förlossningsberättelse för att komma ihåg vad som egentligen hände. Den blev lååång. Men för dig som är intresserad har jag klippt ner det lite här i alla fall.

"På söndagen den nionde mars började jag känna molvärk ner i ljumskarna så jag började ana att något var på gång. På måndag förmiddagen blev värkarna lite starkare och mer regelbundna och jag ringde Daniel och tyckte han skulle komma hem och jobba för det skulle kännas lite tryggare. Han kom hem och hjälpte mig att använda TNS-apparaten för smärtlindring.

Vid halvtretiden tyckte jag att värkarna hade varit regelbundna länge och ringde förlossningen. Hon som svarade lät lite tveksam men om jag nu ville komma in kunde jag ju göra det så fick de göra en kontroll i alla fall. Sagt och gjort. Vi packade in väskorna i bilen och for iväg och var framme ca halv fyra.

I väntan på undersökningen så blev värkarna förstås både glesare och svagare och jag var rejält orolig att de skulle skicka hem mig igen. Men när hon gjorde undersökningen visade det sig att jag var öppen 3 cm. Eftersom vi angett att vi ville föda enligt Danderydsmodellen så satte barnmorskan igång det genom att ta hål på fosterhinnorna.

Värkarna började bli lite värre och jag fick lära mig att använda lustgasen och sedan minns jag det som att det gick otroligt fort. Plötsligt var det helt galet starka värkar och jag hamnade i lustgasdimman medan Daniel skötte om TNS-apparaten. I ungefär en timme var det så tror jag.

Att vara berusad av lustgas är en märklig känsla och jag är så tacksam för all hjälp jag fick av Daniel. Dels pratade han med mig hela tiden så jag behöll någon slags känsla för tid och rum och så hjälpte han mig genom att påminna om att andas lugnt när jag började panikandas. Allt som sades registrerades i min hjärna med viss fördröjning. Jag hörde och förstod men kunde inte meddela mig utom väldigt korta stunder mellan värkarna, då kunde jag också öppna ögonen lite Jag vet lite vagt att barnmorskan pratade om EDA, alltså ryggbedövning, och att jag samtyckte till det och jag vet att det kom in en läkare, att de vände mig till sidan, att de satte nåt i ryggen. Enligt journalen var klockan nu 18:11.

Plötsligt gjorde EDAn mig smärtfri och jag var med igen. Såg vilka som var i rummet, hörde och förstod allt de sa. Barnmorskan hämtade en gåstol och tyckte jag skulle ställa mig upp. Jag som alldeles nyss låg och trodde jag skulle föda i min lustgasdimma stod plötsligt på svajiga ben och lutade mig mot gåstolen. Och sedan kom de in med lite kräm och mackor. Det kändes konstigt att plötsligt stå och äta kräm fast gott var det att få lite energipåfyllning, och jag hade inte ont just då.

Efter att ha stått ett tag började jag känna ett tryck neråt. Barnmorskan säger att det är ett bra tryck, det betyder att bebisen är på väg neråt i förlossningskanalen. Det här trycket bedövar man inte utan det känner man minsann och det gjorde också ganska så ont på slutet. Nu får jag sätta mig och gunga bredbent på en stor yoga-boll. Den ställningen ska hjälpa till att öppna upp bäckenet och trycket blir starkare för varje värk.

Klockan nio får jag order om att provkrysta för att se hur det verkar. Barnmorskan verkar ganska nöjd med resultatet. Tyvärr är det nu dags för henne att gå av sitt pass. Hon gissar att jag kommer att föda före tio.

Sedan händer allt otroligt snabbt. Ny barnmorska och undersköterska kommer in och konstaterar tydligen att värkarna blivit svagare och mindre frekventa. In kommer massa folk. Tror det var två barnmorskor, en läkare, undersköterskan samt en student. Härifrån har jag inte förloppet riktigt klart för mig för det gick himla fort och jag hade väldigt ont, men jag tror att det gick till ungefär så här:

Jag krystar på, kan säga att det inte är skönt alls. Barnets hjärtfrekvens är tydligen inte bra och det blir lite bråttom. De beslutar att använda en sugklocka. En barnmorska lägger ett tryck över min mage med armen för att hjälpa barnet ut. Sugklockan släpper och de får sätta dit den på nytt. Barnmorskan klipper visst också innan nästa försök med sugklockan görs och i utdrivningen går jag visst sönder ganska mycket inuti. Jag kände inte när de klippte och när jag gick sönder, hade fullt sjå att krysta, men Daniel var ju helt medveten om vad som hände, så just det kanske var värre för honom.

Och så kryst – där kom huvudet ut och kryst – resten av kroppen. Jag har läst att många känner att krystvärkarna gör att barnet åker längre ut för varje krystning och så, men det kan jag inte säga att jag kände. Jag kände dock när huvudet och kroppen kom ut. Man ska visst hålla andan under krystningarna för att hjälpa till att pressa på, men det fattade inte jag så jag skrek istället.

Direkt när barnet kommit ut och skrikit så var allt lugnt, och de lade henne på min mage med en handduk omkring. Ingen sa vad det var för sort så vi fick fråga och det visade sig vara en liten tjej. Daniel fick klippa navelsträngen. Tove, som vi döpte henne till, föddes klockan 21.40. Min förlossning tog cirka sex timmar.

Dags att krysta ut moderkakan och det gjorde inte ont och efter det var det hoplappningen kvar. Jag gick tydligen sönder på grund av att jag har ett kraftigt bäcken. Det är visst ingen hit när man ska föda barn, men bra på alla sätt annars. Förmodligen delvis dansens förtjänst och innan jag började dansa red jag mycket och det är också bra träning för bäckenet. Sedan hade de ju klippt också.

För att lappa ihop mig pågår sedan en syjunta i två timmar framåt. Barnmorskan syr själv under överinseende av en doktor och en student tittar på. Mitt i syjuntan kom jag på att jag var hungrig och fråga efter något att äta.

När väl hoplappningen var färdig, vägde de och mätte Tove. Och sedan blev vi lämnade ensamma ett par timmar. Vi fick lite att äta och jag ammade lilla Tove. Både Daniel och jag tog en dusch och det var riktigt skönt.

Så småningom kom barnmorskan tillbaka och förklarade att eftersom de använt sugklocka på grund av låg hjärtfrekvens så räknades förlossningen som komplicerad och då får man stanna på vanliga BB och inte på Hotell-BB. Men nu var BB fullt så jag kunde få dela rum med en annan mamma men Daniel skulle få åka hem. Alternativt kunde vi få stanna i något rum på förlossningsavdelningen tillsammans med en annan familj. Inget av alternativen kändes särskilt spännande och det var inte det beskedet man ville ha där mitt i natten. En läkare kom dock efter ett tag och lyssnade och kände på Tove och tyckte inte det fanns något som tydde på att hon inte mådde bra så vi fick lov att stanna på hotellet. Då kunde man äntligen pusta ut..

Vid fyratiden på morgonen var vi äntligen på vårt rum och först nu kunde vi meddela oss med omvärlden men jag orkade inte väcka upp någon just då. En barnmorska kom och informerade lite om rutinerna på hotellet och sedan fick vi äntligen sova."

Blev ganska mycket text ändå trots att jag klippt bort en hel del. Men allt känns ju viktigt. Jag har massor av tankar kring förlossningen och hur det har varit och hur jag har mått dagarna efter förstås och de kommer nog på pränt vartefter.

Avslutar med en bild på hjärtegrynet.

1 kommentar:

Andreas sa...

Hej kusin! Får gratulera till tillökningen!! Det var verkligen en söt liten flicka det blev. :) Hoppas allt är bra med er! Lycka till framöver! kram Andreas