Att oroa sig vet jag allt om. Oro är något riktigt energikrävande och oftast helt onödigt. När man väl är framme vid det man oroat sig för så har det oftast löst sig av sig självt eller så var det verkligen inget att oroa sig för. Och då har man slösat massor av energi, sömn, gråt och tandagnisslan helt i onödan. Jag har sedan jag var ganska liten oroat mig för allt möjligt. Sedan jag blev äldre har jag förstått varför det blev så men när det var som värst var det riktigt jobbigt, både för mig och min familj.
När någonting är jobbigt för oss människor påverkar det oss på olika sätt och för nästan alla påverkas aptiten i någon riktining. Vissa äter och äter, vissa äter och kräks, vissa äter helst inte alls. Jag tillhör den senare gruppen. När jag som mest behöver energi för att orka med något tar det stopp och det gör det hela ännu värre. När det var som värst så var det så jobbigt att vara orolig så att jag började oroa mig för att bli orolig och...ja...du fattar...
Men senaste, kanske fem, åren har nånting hänt, någon slags lugn har infunnit sig och det har jag tagit emot med stor tacksamhet. Det är oerhört skönt att kunna se framåt med tillförsikt i stället för oro. Att jag inte ens var orolig för förlossningen känns som en milstolpe. Jag kunde ju ändå inte påverka förloppet och det blev som det vart och Tove kom till världen vilket var det viktiga.
Nu, som nybliven mamma, känner jag att den välbekanta oron ligger och lurar. Plötsligt finns det tusen saker att oroa sig för känns det som. Inte minst för att allt är så nytt och när det är hela tiden är nya saker att ta in och smälta blir man lätt utmattad. Varje dag är en liten upptäcksresa. Och trötthet är ju orons bästa vän. När man sen vaknar utsövd så kanske det där som på natten kändes så oerhört läskigt inte alls verkar vara så farligt längre.
Det allra dummaste är att oroa sig för saker som ligger långt fram i tiden. Speciellt nu. Vad vet jag om hur livet kommer vara om en månad eller två. Ingenting. Tove kommer ju utvecklas så oerhört fort första tiden så jag ska ju inte tro att det som är sant idag är sant om tre veckor.
Livet är faktiskt betydligt lättare och roligare om man lever dag för dag istället. Som tur är har jag en sambo som tar allt som det kommer och rycker på axlarna åt det som kunde blivit jobbigt. Och jag har väl lärt mig bit för bit under åren. Det är helt enkelt svårare att vara hispig när någon sitter helt lugn bredvid, rycker på axlarna och menar på att inget blir bättre av att oroa sig. Vansinnigt irriterande ibland men oftast en stor trygghet. Så jag försöker komma överens med mig själv nu att inte släppa fram massa onödig oro utan försöka njuta av stunden istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar