Jahapp, så var man där, framme vid målet. Även fast det är några dagar kvar till utsatt datum. Men idag läser jag att "det bara ca 5 procent av alla barn som föds på den beräknade nedkomstdagen. Du får räkna med plus/minus två veckor och de flesta föder efter det beräknade datumet" och "även om det känns omöjligt, försök fokusera på något annat än förlossningsdatumet". Frågan är vad man ska fokusera på då??
Men en sak är i alla fall säker. Det är himla svårt att fatta att jag kanske ska föda barn vilken dag som helst. Jag kan inte säga att jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. För jag känner ingen som helst skräck. Det sannaste är nog att säga att jag ser fram emot det med förvåning. För det är fortfarande ganska obegripligt.
Nu går man här hemma som om ingenting har hänt och ingenting kommer att hända. Jag pysslar lite med ditt och datt, sitter vid datorn som jag alltid gör och går promenader. Sen plötsligt en dag eller natt sätter det igång, det där som man laddat för nu i nio månader. Antingen går vattnet men troligast sätter värkarna igång först. Och då ska man ringa in till förlossningen och säga hur det står till och troligast får man gå och vänta ännu ett dygn innan det är dags att grabba tag i den där väskan och susa iväg.
Och sen när man kommer hem....ja då är man förälder. Jaha. Som sagt, förvåning är rätt ord. Jag kommer stirra på bebisen första veckorna och fortfarande undra hur det gick till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar