Det här med amning

Tove gillar att äta. Skriker och gnäller så fort hon är hungrig och det är ganska ofta. (Verkar som hon brås på mig..) Man är som mamma verkligen bunden vid amningen. Dag som natt. Hon äter inte lika långa pass nu utan fler istället vilket är skönt, för det är ganska segt att amma nästan en timme i sträck, vet inte hur jag ska sitta eller ligga för att inte få ont nånstans. Bättre då med lite kortare pass lite oftare.

Amning är verkligen ett kapitel för sig. För mig har det gått ganska smidigt om tur är, vissa har ju problem i flera månader för att få det att fungera. Jag tackar amningsnappen för det. Nu börjar vi vänja oss av med den också och det känns himla skönt. Lite smidigare liksom. Speciellt när man börja röra sig ute bland folk. Man vill ju inte hålla på och flasha mer än nödvändigt..

Många tycker att amningen gör jätteont i början och så. Det jag kan säga nu med nästan två veckors erfarenhet ;) är att det gör svinont första tre sugtagen varje gång. Då suger Tove så det känns ända in i mjölgångarna, som ett ritkigt ont svidande. Ajaj. Men sedan kommer utdrivningsreflexen igång. Den gör att mjölken rinner ut av sig självt kan man säga och barnet behöver inte jobba så mycket. Och då gör det inte ont längre utan är bara ganska så mysigt. Som tur är!