onsdag 10 augusti 2011

Your choice - your mistake!

På DM finns just nu ett långt uttömmande inlägg om nobbning på dans. Mycket bra skrivet och även många bra kommentarer efter. För egen del har beteendet förändras under åren. Jag har aldrig nobbat kategoriskt men ett tag (förmodligen under en väl maskerad självförtroendekris) dög bara ett fåtal. Jag höll mig undan övriga. Tackade också nej ibland.

Nu, när tryggheten i mig själv och vad jag kan prestera på ett dansgolv är god, tackar jag nästan nej för sällan utan "javisst!" faller över läpparna innan jag hinner ta ett genomtänkt beslut. Ibland undrar man verkligen varför man gav sig in i leken som man redan på förhand misstänkte var en åktur av mindre behagligt slag. Då handlar det oftast om "gubbar" eller helt enkelt någon i den ohomogena gruppen "konstiga typer"!

Om det däremot visar vara en mer eller mindre nybörjare så gör det mig mindre även om det kan vara lite farligt för hälsan om det är trångt. Nybörjarna brukar inte vara för hårdhänta eller för närgångna. Det är de som hållit på länge och därför tror att de kan som är det.

Om jag blir uppbjuden tackar jag alltså i princip alltid ja. Även om jag inte ens på förhand begriper vad personen har för kön... *host host* (Öland...)

Vad gäller mina egna uppbjudningar så bjuder jag självklart i första hand upp dem som jag vet är bra på att dansa. Om ingen finns till hands väljer jag ibland att stå så någon frivillig kan bjuda upp mig, ibland drar jag mig undan och avstår dansen helt men vill jag verkligen dansa bjuder jag upp någon ny som ser trevlig ut. Allt beroende på humöret för stunden.

Ibland blir jag nobbad. Det är surt oavsett eventuell ursäkt. Mest surt för att man kan ha svårt att hinna få tag på någon annan. Även om killen säger nej av anledning tröjbyte, vila, dricka eller vad det nu må vara ser jag det som en ren nobb. Skulle han faktiskt vilja dansa med mig följs såna ursäkter nämligen alltid av "vänta lite jag ska bara..." eller en bokning om fyra låtar. Ett nej utan detta ser jag som att killen helt enkelt är en idiot som inte begriper bättre och jag bjuder aldrig någonsin upp honom igen om jag inte glömt hur han såg ut.

Mer långsint än så är jag inte... ;-)

3 kommentarer:

Ingemar "beine" Hermansson sa...

Nämen Frida då?? Du verkar ju rätt normal iallafall!! nu blir jag "nästan" lite besviken...hehehe.
Visst är såna där upplevelser som ditt "Öland" för jäkla kul så här i efterskott.
Sånt får man bara uppleva om man är en sk. "openminded" person.
Ska man hålla igång en sån här blogg så räknas nog ett sånt personlighetsdrag som en grundförutsättning. Kul läsning med schysst humor och lite vass och spetsig ironi emellanåt!! I like it a lot!!! Ser redan fram emot nästa bidrag!!

Frida sa...

En får tacke för komplimangerna! Fortsätter i samma anda efter tid och förmåga :-)

Det bästa med att skriva ner de knasigheter man faktiskt är med om är att man sen kan minnas dem, och inte bara jag!

Lilla Gumman sa...

Tack för kul läsning. Har börjat dansa igen "på gamla dar" och upptäcker att männen säger mera nej i dag. Kan ju vara så att just det har förändrats genom åren. Kan ju vara så att de inte känner igen mig och vet att jag kan dansa. Kan ju vara så att de inte gillar min uppsyn. Inte vet jag. Jag tar tag i nästa och försöker igen. Men dina tankar om att det är de osäkra som nobbar, tyckte jag lät väldigt bra.
Hälsningar Kristina Linder