fredag 3 december 2010

Ödmjuk inför livet

Nästan hemma igår efter kören händer det som inte får hända. Nästan hemma får jag sladd på bilen. Det hade tydligen regnat på snön här i vår metropol. Jag får sladd och far fram och tillbaka över hela vägen ett par gånger innan jag far över dikeskanten på andra sidan. Där på andra sidan diket fanns ett berg. Men eftersom jag förmodligen vridit ratten för att häva sladden svänger bilen och fortsätter en tjugo meter på sniskan i diket innan det tar stopp i fluffet.

Första tanken är nog ingen vacker sådan.
Andra tanken var "Tur att jag inte hade barnen med i bilen för en gångs skull!"
Tredje tanken är "Vart sjutton for min mobil??"
Fjärde tanken...ja då börjar jag inse vad som kunde hänt! OM jag fått möte, OM jag fått möte av tung trafik, OM jag åkt rätt in i berget, barnen, Daniel....

Jag står alltså med bilen rejält på sniskan i diket och letar förbrilt på golvet efter mobilen hängande fram över ratten. Det de två första bilisterna som stannar ser är alltså en bil i diket med någon hängande fram över ratten. Jag kan säga att de blev ganska lättade när jag knuffade upp passagerardörren och sa att jag var okej. Min egen dörr gick att öppna några cm, sen tog naturen emot. När jag väl hittat mobilen blev det till att klättra upp genom passagerardörren och ringa efter bärgning. En halvtimme skulle det ta.

Femte tanken löd ungefär "J-a pucko! Varför måste du ställa till det såhär med två km kvar hem och hela helgen full av saker du sett fram emot!"
Sjätte tanken "Jag VILL inte bli rädd för att köra bil nu. Jag varken orkar eller har tid med det!"

Jag bytte ofattbart snabbt fokus från "Gud vilken tur att jag lever" till rent praktiska saker som "Hur sjutton blir det i helgen nu då!" Den snälla damen som stannat erbjöd sig att vänta på bärgaren med mig så jag kunde hålla mig varm i hennes bil. Bärgaren höll tiden och beskådade min parkering. Han lirkade upp bilen ganska fort. Visste ni att de gör det med fjärrkontroll? Fascinerande.
Inte lika fascinerande var det när bärgaren stod i höger körfält för att dra upp bilen sista biten (som ligger i vänster dike). Över vänster körfält var vajern. Då kom det en bil i hög fart bakom bärgaren som började bromsa ganska direkt. Och han bromsade och han bromsade och han gled och han gled och han gleeeeed! Jag var helt säker på att han skulle köra rakt in i bärgningsbilen alt in i vajern om han försökte ta sig emellan. Själv började jag backa några steg från den troliga kraschen. Som om det skulle hjälpa. Två meter innan krocken var ett faktum stannar bilen. Phu. Sen var jag livrädd så fort det kom en bil.

Men nu var min bil lyckligtvis uppe och jag skulle prova starta den så jag kanske kunde köra hem. Den startade så fint och sidan mot berget verkade mirakulöst ha klarat sig från bucklor. Däremot var det punka på båda hjulen på den sidan. Jahapp. Den väldigt trevliga och proffsiga bärgningskillen bytte bakhjulet så han kunde bärga bilen och så åkte vi ner till verkstan där den nu står och skäms. Sen gick jag hem och insåg att ännu en tur i oturen var att det var så nära.

Det tog ett par timmar innan jag sen kunde komma till ro inkrupen i Daniels famn efter att ha tittat till de sött sovande barnen.

Idag reflekterar jag över hur fort det kan gå från inget. För det hände ju inget speciellt, men plötsligt låg jag där. Jag kramar barnen lite extra och vi försöker få till helglogistiken då vi hopplöst nog är billösa - igen!

Jag skänker också en extra tanke till vägassistansen som verkar ha ett helt livsfarligt jobb. När killen bytte däck på sidan ut mot vägen kom en bil och körde förbi nära honom i typ sjuttio trots att bärgaren stod på med full orangeblink och även varningsblink på min bil. Hur tänker man? Kanske det är halt eftersom det verkar varit en olycka!? Kanske personen i reflexkläder på marken är en människa av kött och blod!?

Killen berättade att klimatet i trafiken blir värre hela tiden. Folk är oerhört egoistiska och visar ingen som helst hänsyn. Han vägrar numera bärga på motorväg utan polisassistans, annars svischar folk förbi i hundra knyck. Hans kollega hade nyligen fått en backspegel på rumpan så han for in i bärgningsbilen. Personen som kört körde vidare utan att stanna.

Så tänk på det ni också när ni är ute och kör! Var extra rädd om de som ska hjälpa er om det händer något!

3 kommentarer:

Malin sa...

Men oj! Vilken himla tur att allt gick bra med dig!
Verkligen en tankeställare.

Stor kram!

Puman sa...

Huvva, blir alldeles tårögd. Skönt att du tillhör kattsläktet och har några liv kvar än. *ryser*

Var rädd om dig och de dina. Vilken tur att allt gick så bra som det gick.

MASSA KRAM

Frida sa...

Tack för kramarna tjejer! Igår hade jag en klump i magen hela dagen men efter lite orosutrensande dans känns det som att den försvunnit,

Pappa såg spåren efter mig när han åkte hit och han tror att jag fick punka på ett däck först och att det utlöste första sladden. "Det fanns ju ingen anledning att köra av vägen just där!" Det får jag ju aldrig veta men det vore skönt om det var så för då hände det ju faktiskt nåt begripligt och det känns inte lika läskigt att ut och köra igen.

Kramar till er