Till slut så kom vi hem till vår radhusboning i norrortsmetropolen. Men vägen hem var inte spikrak. Vi är nu alla friska. Jag har ju aldrig varit sjuk, men de som var det känner sig nu bra. Måns har dock återgått till helammande jättebebis men vi hoppas få ordning på det så snart lilla magen är redo.
Vi fick skjuts till flygplatsen i lagom tid. Incheck och sådär gick fint. Förtio minuter till avgång. Perfekt. Efter ett tag berättar en röst i högtalarna att vårt plan är försenat från Stockholm och avgången är framflyttad 35 minuter. Jahapp, typiskt. Tio minuter senare återkommer rösten och meddelar att det är så tät dimma över Umeås flygplats att planen inte kan landa! Vi tittar ut och konstaterar att vi faktiskt knappt ens ser de små lamporna som visar var landningsbanorna går.
Rösten meddelar vidare att planen som vill ner just nu cirklar runt Umeå i väntan på att det ska gå att landa och om det inte går att landa på en sisådär trettio minuter kommer vårt plan flyga tillbaka till Stockholm.(!) Då känns det som att det inte är meningen att vi ska åka hem! Skulle just vara snyggt att sitta i farmor och farfars soffa igen och vinka glatt när de kom hem från jobbet.
Men till vår stora lättnad ser vi ganska snart vårt plan landa i dimman. Vi ser det knappt men vi ser det. Och helt otroligt, kanske fem minuter senare *poff* är dimman borta! Luften är nu helt klar och man kan inte begripa var dimman tog vägen så fort. När vi går ut till planet är det en klar och gnistrande vinterdag igen. Märkligt.
Vi landade på Arlanda en timma försenade men väldigt nöjda med att vara framme. Vi plockade upp mat på hemväg och möttes hemma av en Polare som nog var glad att se oss igen.
Nu gäller det att fatta att det är onsdag kväll och inte söndag. Att tre dagar av veckan har passerat obemärkt förbi i vår Umeåbubbla och att det plöstligt bara är nio dagar kvar till jul. Hoppsan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar