lördag 19 juli 2008

Scotts på Hågelby

Sista kvällen innan vår norrlandsresa skulle vi dansa på Hågelby till Scotts var det tänkt. Men Daniel valde att stanna hemma och förbereda resan och lite annat istället så då blev det till att åka iväg själv. Visst hade det varit kul att åka allihop, Nina var ju fortfarande hos oss men när jag åker själv nuförtiden så blir dansen liksom "som vanligt". Ingen Tove att ta hand om och bli distraherad av, utan det är bara att dansa på. Jag fick istället sällskap av en danskompis som jag inte träffat sen Hudikmaran, då vi åkte ihop. Hon kom med hela sin familj så det var himlans kul! Elin var såklart där också, så ensam behöver man aldrig känna sig.

Första två danserna var bara så himla kul. Dansade med två riktigt kuliga killar som alltid får mig att släppa lös, i både bugg och fox. Det är bra att starta med såna danser för då blir jag så glad och öppen för bus för resten av kvällen.

Scotts spelar ju bara såå bra foxar och de pepprade med kanonlåtar första halvlek. Fick också mina bästa danser då. Först med en kille som jag tror jag dansade med nån gång för sådär ett par år sen. Då var jag väl inte sådär överväldigad antar jag för jag minns inte hur det var. Men jag har spanat på honom nu ett tag och passade på att bjuda upp och ja jösses vad bra fox kan va!! Grym både snabb och långsam fox. Myyyycket trevligt. Inte ofta man får en ny foxfavorit efter bara en dans men han får helt klart passa sig i fortsättningen. =)

På Öland fick jag frågan av en manlig danskompis: "Vad är det som gör de där foxarna så bra då?" Och här var det enkelhet i kombination med härlig musikanpassning samt att han höll precis sådär så att man känner att man var kvinnan i hans liv (i alla fall för en liten stund).

Andra kanondansen kom direkt efter med ett styck toppfavorit. Lika grymt som vanligt, och efter foxarna fick jag kommentaren "tack...nu kan jag åka hem..." Det är ju egentligen min replik men det var väldigt trevligt att få tillbaks den. :-D

Det enda som var lite trist denna kväll var att jag blev stående sista. Det är aldrig kul. Men samtidigt står jag hellre än att dansa med vem som helst. Sista är ändå lite speciell och kan bli pricken över det berömda i:et om man har tur. Eftersom jag ändå stod stack jag hemåt direkt. Skulle ju ändå upp tidigt för att åka ca 75 mil dagen därpå.

Inga kommentarer: