tisdag 19 februari 2013

Carolina Klüft, fysiken och självkänslan

Vi såg dokumentären om Carolina Klüft. Det var en bra dokumentär som väckte olika känslor. Det som fastnade hos mig var när hon berättade om att hon hade blivit utsatt när hon bytt till en ny skola. Att hon fått höra att hon var spinkig och liknade Sara Wedlund som då var känd löperska, men som också brottades med anorexia. Carro berättade att hon innan dess aldrig någonsin reflekterat över sin kropp, hur den såg ut.

Den enda gången mobbarna blev tysta var när hon spöade dem i idrott och den revanschen har sedan dess varit en drivkraft genom hela karriären. Men även fast hon tagit OS-guld och hyllas som Sveriges bästa och en av världens bästa friidrottare genom tiderna fanns smärtan av de elaka kommentarerna kvar så pass att hon blev tårögd när hon nu berättade om det. Det blev så tydligt vad djupt det sätter sig, det som händer i skolan när man är barn.

Jag kan så lätt identifiera mig med den känslan och tänka tillbaka på min egen barndom och ungdom. Jag var ju så liten och spetig. "Äter du ordentligt?" fick man svara på om igen. Jag var en av de minsta i klassen tills jag var sådär femton år och plötsligt började växa. Jag var minst, klen och, till skillnad mot Carolina Klüft, helt borta när det gällde idrott och idrottsliga framgångar. Min familj höll egentligen inte alls på med sport, om man tänker på prestation. Vi musicerade.

Jag har alltid tänkt att de som var duktiga på sport under min skolgång kom undan. De blev aldrig utsatta. Själv upplevde jag min svaghet inom idrott som en riktig akilleshäl. Jag kunde inget, jag var liten och svag, och jag inser att jag ända tills för något år sedan har trott att det är så det måste vara. Jag inser nu att självförtroendet inom fysisk prestation hänger tätt samman med självkänslan. Först när självkänslan kom ifatt mig på andra plan började jag inse att jag har låtit mig luras av gamla tankar och känslor.

Sedan då vid femton, när jag började växa och växte förbi alla kompisar (till 167cm), har jag nog kunnat utveckla en betydligt starkare och faktiskt hyfsat atletisk kropp. Jag har bara inte begripit att det ens varit möjligt och det har därför inte känts lönt att ens försöka. Det är till slut framgångarna inom yogan som fått mig inse detta på allvar. Nu när jag ser mig själv i spegeln utföra tunga yogapositioner med en kraft och styrka i både kropp och själ njuter jag verkligen.

Yogaträningen har även fått mig att börja träna mer fokuserat på styrka vid sidan av, för att kunna klara av ännu mer på passen. Och den lilla styrketräning jag hinner med på gymet och mina kvartar hemma ger faktiskt snabba resultat. Självförtroendet inom fysisk prestation och självkänslan klättrar vidare uppåt hand i hand. Det är min revansch mot mig själv.

För mig känns det här extra viktigt att reflektera över nu när jag har egna barn. Tove, snart fem år, är än så länge en kopia av mig fysiskt och det är mycket möjligt att hon kommer vara liten och späd tills tonåren fått säga sitt. Måns som är tre är som sin pappa, ett litet kraftpaket, och kommer liksom som sin pappa kanske inte alls behöva fundera på det här. Men det vet man förstås inte. För mig känns det viktigt att båda barnen tidigt får ta del av aktiviteter som ger dem ett fysiskt självförtroende. Att de klarar, att det är roligt och inte minst - att det finns kompisar på fler ställen än i skolan.

Bästa sättet att göra detta är som alltid att föregå med gott exempel. Att vara fysisk själv, att visa att det är viktigt och framförallt att det är roligt. Än så länge är de så små, men de älskar sin lekgympa och den är bra träning för hela kroppen, motoriken och det sociala. Tävlingsmomentet tror jag inte man behöver införa som ledare och förälder, det gör barnen så bra själva. De tävlar ju till och med om vem som är först till tandborstningen.

Frågan är hur man helt ska komma över de ledsamma känslorna från när man var barn. Revansch kan vara en utmärkt drivkraft för att prestera, men såret finns uppenbarligen ändå kvar, hur stor revanschen än blev. Jag tror att den enda möjligheten till att läka är att förlåta. Förlåta dem som också bara var barn. De som inte förstod vad de gjorde, vad de sa och vad det kunde få för konsekvenser. Förlåta och hoppas att det de själva kämpade mot till slut löste sig så att de blev hela vuxna. Vuxna som kan vara förståndiga förebilder och föräldrar för att leda sina egna och andras barn på rätt väg.

Tack Carolina Kuft för att du delade med dig av dina känslor i dokumentären, så att de här tankarna kom upp och på pränt. Tack och lycka till i framtiden!

1 kommentar:

Anneli Andersson sa...

Mycket tänkvärt Frida!
Jag blev väldigt berörd, tårögd och upprörd. Det finns hur mycket som helst att skriva om det här ämnet. De flesta av oss har nog fått höra elaka kommentarer som satt sina spår. Det är otroligt att man som vuxen fortfarande kan komma ihåg hur de lät:
- Usch vad det luktar häst, varför är du så tjock?
Faktum var att jag duschade varje kväll efter stallet och hade alltid rena kläder, men de visste att jag hade häst och jo, jag var en knubbis på mellanstadiet. Jag var visserligen starkast i klassen,men vad hjälpte det?
På hösten i 6:an fick vi en ny lärare som var sträng men rättvis. Hon fick mig att tro på mig själv och plötsligt skrattade jag åt mobbarna. På en vecka var det över. Plötsligt blev jag bjuden på party och fick vara med på rasterna mm.
Såren har blivit ljusa ärr med tiden, men dyker upp som tvivel ibland. Jag går fortfarande omvägar runt en viss person men de andra tre,som bara var bifigurer, har jag förlåtit helt och fullt.
Hm..det där att tro på sig själv, att man banne mig är fantastisk bara för att man finns. Att det är ett under att man över huvud taget existerar. Att veta att man är älskad precis för den man är. Den tryggheten, anser jag, är det bästa man kan ge sina barn. För då tror jag att de där elaka kommentarerna bara ger en liten repa på ytan, som man lättare kan polera bort. Om man vill.

Tack för mig

Anneli