Sedan någon månad tillbaka har lugnet lagt sig på jobbet. Vi har nu en oerhört skön atmosfär utan spänningar i gruppen. Luften är hög, självironin och gliringarna haglar precis som när man trivs som bäst. Väldigt skönt och i och med detta finns nu alla möjligheter till gemensam utveckling ditåt det är tänkt. Ty det finns en tung omsättningsökningsplan i bakgrunden. Denna plan förutsätter också att vi ska bli fler. Just nu har vi blivit vi färre.
Såhär ser vi ut:
Säljare A (som enligt sig själv är en säljare som också tar vissa beslut.. Dvs: det här är chefen och ägaren.)
Säljare S (en skön snubbe med precis min humor som har jobbat med A i ganska många år nu.)
Innesäljare F (en grym administratör och personlighet utan i sammanhanget någon som helst ödmjukhet, alltså jag själv)
Ja, det är vi som är själva företaget. Vi blev fyra när jag började, men nu är vi alltså tre.
Sen har vi lite hjälp:
Ekonom T (som jobbar för oss en dag i veckan på eget bolag men sitter i rummet bredvid mig och räknas till företaget som min kära kvinnliga kollega och som gör luften fri när testosteronnivån börjar stå väl högt.)
Intern lager/gymkille J (som fikar, äter och trivs hos oss fast ingen vet varför, anställd hos grannen - har jag hört.)
Intern lagersnubbe J (vars hår blir mer och mer yvigt ju mer stressad han är, anställd hos grannen.)
Extern lagersnubbe F (som jag träffat en gång men kommunicerar med dagligen via mejl och telefon.)
Ja, det var det hela. A grubblar som bäst på vem nästa person i företaget ska bli. Vad är nästa drag? Vad behöver vi? Vem behöver vi? Det är verkligen ingen lättviktig fråga. Själv är jag övertygad om att vi tre kan ta oss ganska långt på egen hand. Det är ingen panik än.
Jag passar på att njuta av att just nu ha eget rum och få bestämma själv över det mesta i mitt jobb. Det är inspirerande att veta att all utveckling inom mitt eget område tacksamt tas emot och det är jag som är ansvarig för det. Bara jag.
Och i morgon ska vi, Daniel och jag, njuta av presenten jag fick för gott samarbete fram till min fasta anställning. En middag för två på finfin restaurang, bordet bokat av chefen och med notan betald. Den gesten känns allt större ju mer jag tänker på den.
Knappt jag vågar skriva detta, men det känns helt klart som att jag hamnat rätt! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar