Efter en vecka är jag tydligen redan färdighopbruten och på väg upp igen. Även fast jag inte blev jätteförvånad att det här hände, jag har haft mina aningar ganska länge, så blev det ändå en chock. Nån drog liksom undan mattan och jag föll. Efter att ha informerat närmast sörjande om situationen följde sedan ett ganska intensivt sorgearbete.
Först sörjde jag själva jobbet, tryggheten och inkomsten.
Sedan sörjde jag de som jag tycker om, en efter en, som jag med största sannolikhet kommer att bara ha minimal kontakt med framöver.
Sedan vältrade jag mig i självömkan en stund.
Sen fick det banne mig vara bra.
Även fast hjärnan har gått på högvarv dygnet runt i en vecka byttes ganska snart tankarna till att grubbla på hur jag ska ta mig an uppsägningstiden så att den blir dräglig. Samt vad jag måste göra för att få något nytt arbete att gå till. Jag har dragit i de trådar jag har och jag hoppas det löser sig på ett bra sätt. Jag har bara en månads uppsägning så det är ganska bråttom. Arbetslöshet är ett ord med så otroligt dålig energi att det verkligen inte har någon plats i min livsplanering.
Jag arbetar min första dag idag sedan beskedet och det känns ändå helt ok. Såna här gånger är det skönt att jobbet faktiskt inte är det viktigaste i livet, även fast det känns så direkt, utan man har familj, vänner, dans och sång som är desto mer värdefullt. En ny inkomst går alltid att ordna.
Nu är det viktigt för mig att få ett bra avslut här, det vet jag gynnar mig i längden. Det är bara orättvist att man själv måste vara den starka och visa vägen i det här läget, annars blir man oerhört transparent för alla anställda som inte vet hur de ska hantera en.
PS: Har fyllt på med två nyårsinlägg under det tillfälliga avbrottet, alltså scrolla gärna ner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar