I helgen ritade Tove några teckningar till Theo. Theo är Ninas pojkväns son och han är lika gammal som Tove. De sågs i somras när vi var uppe och verkar minnas varandra tydligt sedan dess. Theo fick teckningarna av Nina igår och ville ringa Tove och säga tack. Vi vuxna satte på högtalartelefonerna på båda håll för att hjälpa de små på traven. Det behövde vi inte. Det lät ungefär såhär:
T1: "Hej Tove"
T2: "Hej"
T1: "Tack för teckningarna"
T2: (sufflerad av mig) "Varsågod"
tvekande tystnad...
T2: "Jag har varit på dagis idag"
T1: "Är du på dagis?"
T2: "Jag har varit på dagis idag" (Nina förklarar för Theo, som ju också varit på dagis under dagen)
T1: "Jag har badat i min pool"
T2: "Ja"
T1: "Jag har badat i min pool"
T2: "Ja, jag hörde det"
T2: "Jag badar också i pool, på sommaren"
T2: "Pappa är och tränar"
T1: "Min pappa är i Stökke"
Sen minns jag inte mer. Men de var så himla duktiga som kunde föra en konversation utan att vi direkt lade oss i. Man tänker ju att det är ju en sak om en är vuxen när man pratar i telefon, men att det skulle gå så bra för två nästan treåringar trodde jag inte riktigt.
Tove pratade tidigare på dagen i telefonen med morbror och han var också fascinerad hur bra det går att föra ett samtal nu. Tove berättar saker som hon kommer på och ställer även motfrågor i samtalet. Stora tjejen! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar