Att sova med meloner i sängen

Nu har det gått några dagar sedan sist och faktiskt är Måns alldeles snart en hel vecka gammal. Tiden tickar på. Här händer massor och inget samtidigt. Tiden går ut på att få vardagen på benen. Jag och Måns hänger naturligt mest ihop. Han äter, äter och äter. Jag matar, matar och matar. Sen sover han långa stunder emellan och hyfsat bra även på nätterna.

Första tiden går ju mycket ut på amning och rutiner. Det tar ett tag innan amningen stabiliserar sig. Det vill säga att det finns lagom mycket mjölk. Så för att vara på den säkra sidan producerar jag nu mjölk i överflöd! Det där att brösten blir som meloner första dagarna är en sanning med modifikation. Jag skulle snarare vilja påstå att det känns som att det ligger en melon inuti varje just nu. Och är brösten anpassade för det? - Nej! Går det bra att sova med meloner i brösten? - Nej! Det sistnämnda är mest irriterande för jag vaknar för att det gör ont även fast Måns sover gott. Väldigt onödigt!

Daniel ägnar dagarna åt Tove. Det leks inne och ute, badas, busas, fixas mat, tröstas, nattas, gås upp på morgonen etc etc etc. Däremellan ser han till att jag får mat, kärlek och tröst när jag behöver. Han är helt enkelt helt fantastisk! *puss*

Daniel hinner även mysa med Måns små stunder

Tove slits mellan två personligheter just nu och det blir lätt konflikter av småsaker som går henne emot. Däremellan är hon lilla solstrålen som kommer och klappar på "lille-bo Måns" där han ligger. Och när han är vaken och tittar säger hon "lille-bo Måns lite vaken nu!"
Jag har haft ganska ont den här veckan av den omilda behandlingen en förlossning innebär. Bäckenet har gått igenom träningsvärkens alla helvetes kval men börjar lugna sig nu. Att sitta längre stunder känns fortfarande inte helt bra, därför har väl även bloggandet fått avvakta lite. Nu börjar dessbättre alla krämporna lätta. Vi har varit ute och gått lite och det känns bra att syresätta alla ömma muskler.

Magen börjar också dra sig tillbaka, i morse tyckte jag faktiskt att det var stor skillnad. 91cm nu mot 99cm för en vecka sen. Jag är lika imponerad av kroppens fantastiska funktion denna gång. Vikten dalar också nedåt, även fast jag bara förlorade fem kilo (=Måns, moderkaka + lite annat jox) under förlossningen. Nio kilo kvar nu. Inget att bråka om. Skulle inte förvåna mig om jag rasa ner på undervikt ganska snart igen pga av amningen.

För övrigt hörde jag regnet på taket i natt när jag låg och ammade. Ett härligt vårtecken! Avslutar med ännu en bild på far och son som ser ut att sova lika gott båda två.