Kvällen började alltså med några tjejfox. Sen blev jag stående och spanade in utbudet i ett par låtar innan P dök upp och vi virvlade iväg. Vi kom "tyvärr" i ofas och var tvungna att ta sex låtar. Jobbigt. Inte. Sen kom jag igång med den andra delen av utbudet. Härligaste D dök upp ur vimlet och vi ses ju faktiskt oftare än vi dansar nu för tiden så det är ju alltid kul även om vi mest pratade jobb och sen fick kvällens sämsta låt på halsen. Den lät verkligen inte bra.
Tjejfox är inte som annan fox....
När det närmade sig paus (vart tog tiden vägen?) blev jag innickad av No1, som visade sig vara riktigt gnällig över musiken som erbjöds. Men där nånstans vände kvällen om jag får gissa ;-) Faktiskt så var de sista två lugna innan paus två gudkorn som jag är säker på att de blir ännu bättre med tiden. Jag kände mig själv ganska förlåtande mot bandet då de ju är så nya. Första halvan var lite väl ojämn både i låtval och musikaliskt, men sen tog det sig. Och ganska många önskelåtar fanns redan på repan vilket är det viktigaste i det här läget.
Det blev pausfika med två sockersmulor. Jag glömde dock helt bort att jag hade med mig körsbär att bjuda körsbärsflickan på, men det får vara tanken som räknas. (Jag upptäckte dem istället först under hungersnöden i köerna på vägen hem och då smakade de mycket bra.) Till mitt eget stora nöje var jag redan bokad till första efter paus när jag för en gångs skull blir uppbjuden även av någon annan i pausen. (Bara att ställa sig i kö liksom ;-)
Första låtarna efter paus brukar oftast vara sådär, som en startsträcka. Men inte igår minsann. Då var det fullt ös från första ton och det var bara att slå på konditionen igen efter kaffet och mackan. Det gillas! Bra drag och sen fin fox direkt på. Tack för det! Sedan var det dags att börja plocka in övriga önskemål för kvällen och det gick hyfsat bra. Det är ju alltid samma folk man letar efter känns det som men det har ju sin uppenbara anledning - bra dans!
Kvällen lyfte vartefter när bandet triggades av stämningen på golvet. Jag hittade på de som jag inte ville missa och det blev även komplimangernas kväll. Jag har inget alls emot att få höra att jag till exempel är den som följer någon allra bäst, även om jag ju vet att vi är två om en dans. Och en kille som jag dansar sällan med och vars skicklighet och egna stil verkligen sätter mig på prov, bjöd jag upp mitt i hans egna jakt, det var tydligt, men när jag undrar över det säger han "Jo, men bjuder du upp släpper jag vem som helst!" Taaaack! :-D (Min opåstådda ödmjukhet mår dock inte bra av höra sånt...)
...utan betydligt bättre än så! ;-)
Foton: Sofia Macar
Foton: Sofia Macar
Plötsligt blir jag sittande en stund. Jag hade hållit igång hela kvällen men så hittade jag ingen uppenbar och passade på att uppdatera lite med B som jag bara hade hunnit ge en snabb kram innan. När jag återgått till min vattenflaska börjar de lugna med introt till "Dark horse"! Så typiskt! "Dark horse" är kanske en av de bästa foxlåtarna någonsin. Så är det bara. Så även om jag fick nöja mig med att sitta och lyssna den här gången så gläder det mig mycket att den åter kommer spelas. :-)
Andra låten i dansen var "Save the best for last". Också mycket bra och jag började undra om jag just missade sista dansen med två såna godbitar på rad? Så var det som tur var inte. Men timmen börjar närma sig sista dansen men då bandet är i ofas klämmer de in två långsamma snabba innan. Jag trodde kanske inte att jag "sparat det bästa till sist" (här sparas liksom inget i onödan) men första låten var en riktigt skön långsam bugg (låttitel?) och hur ofta har vi turen att dansa till en sådan? Efteråt kan konstateras att det borde vara oftare. Vi är skyldiga långsam bugg det!
Dans i samspel när det är som allra allra bäst och total eufori efteråt. Det är så häftigt när det händer, när man innesluts i den där bubblan av fokus och känsla och där föra och följa endast avspeglas i ögonen. När båda känner musiken på samma sätt och allt sitter. När låten tar slut undrar man bara över det märkliga att konfettikanonerna inte smällt än?
Sen var det nån annan låt som inte alls matchade den förra vilket såklart var en miss då man rycktes brutalt ur känslan . Nu var klockan elva och sista dansen började (så kan det iofs alltid få alltid vara). Första sista var, jaa...nu var det det där med minnet igen. En bra låt på utrikiska var det i alla fall. Sista sista var "Vem tänder stjärnorna". Osäker på om jag dansat till den förut och det är oklart om mysfaktorn berodde på låten eller enbart sällskapet.
Sen var det slut.
Nä, det var det såklart inte. Två riktigt snabba extranummer helt i min smak och fullt ös blev det till sista tonen klingat ut även fast benen protesterade lite av trötthet. Jag insåg att kvällen faktiskt blev helt underbar efter en lite trevande start. Och det var det inte bara jag som tyckte! Överallt såg lyckligt leende rödkindade dansare som just avnjutit första varma kvällen i parken.
Tack och stora kramen till mina tjejer för bästa sällskapet, fikat och danserna. Och såklart till No1 som briljerade.
Nu är det fanimej sommar - på riktigt!
2 kommentarer:
Vad fina vi är! :-) KRAM
Kanske finast faktiskt! :-)
Skicka en kommentar