Igår var det äntligen dags för undersköna Hågelby och Zlips. Jag fick tyvärr åka själv eftersom mitt sällskap återigen låg hemma sjuk. (Elin, jag ska köpa ett nytt immunförsvar åt dig i födelsedagspresent!) En något kylslagen kväll men annars såg förutsättningarna fantastiska ut. Jag kom tjugo sekunder in på första låten vilket gjorde att jag blev stående första fyra och hann granska utbudet.
Min känsla var att jag stod framför ett enormt smörgåsbord med massor som jag tyckte om och även några oprövade rätter som såg spännande ut. Och allra bäst var att det även fanns tre riktigt smarriga desserter på plats och de vill man ju gärna börja med så att man vet att man faktiskt orkar (hinner) med dem!
Och just så blev det. En av de sistnämnda (vaddå har du inte blivit kallad efterrätt förut??! fniss) kom och bjöd upp till min första dans och glittrande glad blev jag förstås! Zlips spelade "Wicked game" den hela långa versionen. Inte för att det var tråkigt med en lång dans på nåt sätt men det blev då bara en foxlåt och jag fick inte chansen att komma in i det riktigt efter uppvärmningen. Sen blev jag uppbjuden flera gånger till på raken och det är ju verkligen inte fy skam. De två återstående efterrätterna jagades dock utan framgång. "Han som nästan aldrig är ute men alltid bjuder upp mig" var en av dem men det blev tyvärr ingen dans.
I första halvlek hade jag riktigt kul. Jag stod lite och dansade mycket. Jag kände mig riktigt fin och mina silverskor var perfekta för underlaget så de blir nog mina följeslagare på sommarens hala golv. Pausen var också riktigt trevlig. Jag hann språka med både den ena och andra. Min frissa var ute på dans för första gången och sa att det var "JÄTTEKUUUUL!" och jag tror faktiskt hon dansade varenda låt. Jahapp, så har man förstört en människa till.... ;-)
Andra halvan började fint och fortsatte ok. Men sen där i mitten tog det stopp. Jag blev tvåa fram flera gånger i rad, blev snuvad på en bokning, men räddad av en annan och sen ja....jag blev bara less. Less på att jaga såna som inte bjuder tillbaka. Man kunde ju önska en liten ansträngning tillbaks när de vet att man försökt bjuda upp. Men sanningen är så enkel att det var på tok för mycket bra tjejer där igår. Typ "alla"!
Till slut satte jag mig i alla fall och väntade på att bli uppbjuden i ren protest. Jag tänker ju ibland att "om jag sitter här och blinkar lite till killarna som jag vill dansa med så borde nån komma hit när dansen är slut!" (Ja, egentligen kan man ju tycka att de borde springa ikapp för att komma först!) Men vad händer? Just det, ingenting. Det vet jag ju egentligen men det är ändå lika störande varje gång. (Ingen okänd kommer ju heller eftersom jag säkert utstrålar "kommer du närmre så biter jag!" mot alla okända. )
Till slut, efter många danser kom en känd kille och bjöd upp i alla fall och vi dansade låtarna innan sista och sen packade jag ihop och gick. Min potentiella sista dans smet tidigt på kvällen så då kunde det vara. Med facit i hand borde jag åkt så fort jag blivit less. Dels för att jag bara blev på sämre humör vartefter och dels för att Eugeniatunneln var avstängd och jag fick sitta i seg kö. (Då kom min tetermos och lite chokladbitar väl till pass!)
Men all heder och stora goa kramen till er killar som faktiskt bjöd upp mig och bjöd på strålande dans och, inte att förglömma, den kurrande kissekatten.
1 kommentar:
Synd att vi fick så olika bitar av smörgåsbordet! Min danskväll var som en julafton med en massa paket som bara är till mig... Tack för att du var ett av dem! :) KRAM
Skicka en kommentar