lördag 15 maj 2010

Åter på banan med Shake på Yesterday

Nu är danscombacken avklarad. Jag åkte iväg tidigt till Yesterday. Trodde det skulle vara knökfullt och ville undvika stå i kö. Döm om min förvåning när det ekade ganska tomt när jag kom. Men det droppade in folk vartefter förstås och snart kom lite folk jag kände. Det var väldigt trevligt att upptäcka att det faktiskt finns en del människor därute som faktiskt blir riktigt glada av att se mig igen. På riktigt. (Ett tips bara: Krama jättegärna en ammande mamma, men kläm inte åt! (Aj!) )

Det kom en del kända duktiga killar men tävlingsfolket lyste såklart med sin frånvaro denna kväll. Så gjorde även inflyttade godbitar som förmodligen var hemma över långhelgen. En solklar favoritkille dök i alla fall upp innan start och fick bli förste testpilot. Han är så grymt duktig och glad så det inte kan gå annat en bra. En perfekt start med andra ord.

Efter första dansen fann jag mig själv stående förvirrat på golvet. Just det, det var nu man skulle jaga. Eh....? Som tur var blev jag uppbjuden och sen avlöste danserna varandra. Jag satt några gånger men det gjorde inte så mycket. Dansade med en ny BSA-kille som jag först trodde var nån annan. Han hade varit och tävlat en kort stund på SM och sen gjort det kloka valet att åka och dansa istället.

En sak som återigen slog mig med stora släggan under kvällen var det där märkliga att man kan uppleva samma dans så otroligt olika. Att (i det här fallet) killen är så där "mmmm" och "hålla om hårt" efter varje låt när man själv räknar ner och känner "låt detta ta bara sluuut!" Jag hoppas och tror att jag märker om killen känner så. Jag letar ju oavbrutet efter respons. Redan vid uppbjudningen kan man få många tecken på vad killen tyckte om vår förra dans.

Dessutom tycker jag att jag inte kan skådespela sånt där. Om jag känner "bläääää" så utstrålar hela jag "bläääää" även fast försöker vara trevlig och le. Antingen är jag bättre skådespelare än jag tror eller så har en del människor otroligt dålig känsla för sånt. Eller så är det en kombination helt enkelt. Det är dock oerhört svårt att ta sig ur situationen när man hamnat i den tycker jag.

Noterbart är också att jag dansade ett par mycket roliga bugg med en dansvän. Det är en riktigt utmaning att dansa med honom för jag får mycket utrymme själv att göra saker och då måste jag liksom också göra nåt! Dessutom klaffar vårt föra-följa samspel sådär nästan så jag måste koncentrera mig. Hur som helst misslyckades någon slags tur på något sätt så den slutade med en klockren uppercut mot hans haka. Han planerar nu att ta med tandskydd till nästa gång vi ska dansa...hihihi.

Det var ovanligt mycket plats på Yesterday denna kväll. Det gör det självklart extra kul att dansa eftersom man verkligen kan dansa loss. Det gör i sin tur att man blir bra mycket tröttare en vanligt. Shake har ju en hel rad med riktigt ösiga bugg. (Dessutom spelade de flera nya låtar vilket var riktigt kul. Det har sina fördelar att vara borta ett tag ibland.) Jag var i alla fall bra trött redan vid tolv. Dels i kroppen, jag är ju inte van vid att kuta runt på det där sättet, och dels tar åtta veckors nattamning ut sin rätt. Kvart i ett gav jag upp och åkte hem. Jag var ganska nöjd då även fast någon mer borde hunnits med.

Väl hemma blev det äpple, duscha och sova. Måns sov gott och faktiskt fick jag sova någon timme innan det var dags för första amningen. Jag och Måns sov sen vidare ovanligt länge på morgonen så min första danskväll som tvåbarnsmamma gick allt som allt riktigt fint! :-)

Ooooj vad långt det blev....

Inga kommentarer: