Mor och dotter på tu man hand

I lördags var det dags för en liten tjejdag. Först åkte jag och Tove och åt lunch på gyllene måsen. Det tycker Tove såklart är jätteroligt och denna gång fick hon dessutom "leksaken" till Happy Meal då det var en Pippibok! Bra sånt.

Efter lunch fortsatte vi mot Kungsängen och Brunnasnurren. Det är en årligen återkommande danstävling i BRR och denna gången var det endast höga klasser i bugg samt Jack 'n Jill som ju är lite extra kul att titta på. Jag hade inte haft en tanke på att ta med Toves hörselkåpor och i början när vi kom var det väldigt högt ljud. Sen drog vi oss undan lite från dansgolvet och då blev det bättre.

Jag tror att Tove hade ganska roligt på tävlingen. Hon hade inte så mycket tålamod med själva dansmomentet förstås men det gick ju bra att springa runt och leka också. Och fika. Och äta godis. Hon undersökte allt som gick att undersöka och vi gjorde också ett besök på läktaren där det också gick att leka.

Själv hade jag en riktigt trevlig dag då jag fick chans att titta på lite bra dans och bli inspirerad. När jag ser alla de där duktiga tjejerna så kan man fundera på hur man själv står sig. Nu är ju socialdans och tävlingsdans två vitt skilda saker. Men ändå. När jag ser hur de rör sig känner ju hur länge sedan jag tränade dans själv. När man tränar tänker man ju hela tiden aktivt på vad man gör, hur man rör armar, höfter, hur man tar stegen. På socialdans tar man bara förningen, duckar för andra och så får resten sköta sig själv. Kanske det är dags att leta reda på en lämplig kurs igen? Om så bara för en dag.

Men främsta anledningen att åka på tävling är nästan ändå att träffa folk och mingla med likasinnade. Dels känner jag ju en del av de tävlande och sen så är det fler som är som jag - som kommer som publik för att kika på lite dans och träffas och fika. Jag träffade en del i lördags som jag annars väldigt sällan stöter på. Nästan hela stuggatan från Öland kunde jag räkna in till exempel.

Övrigt att kommentera kring själva tävlingen var väl cup-förfarandet under BVA-finalen. Ett bra grepp då man fick chans att se de duktigaste dansarna som fick visa upp sig lite extra. Som vanligt på danstävling blir man sjukt mycket danssugen. Kanske ändå mest när "Flen" spelades som pausmusik. Ack ljuva Christine, som jag saknar hennes röst som så lätt smekte in en i foxdimman.

Tove var rejält trött på slutet och vi åkte innan Jack 'n Jill var helt avslutat. Då hade alla de jag känner åkt ut. I första finalrundan var det enda deltagande barnet det stora blickfånget. En liten tjej som var så grymt duktig. Takt, steg och förning satt som en smäck utan några vidare konstigheter utom de traditionella armrörelserna och man blev riktigt glad av att se henne dansa. Vad månde det bliva?

Resultatet av dagen var en nöjd Tove som fått äta massa godis och en nöjd mamma som fått alla anledning att längta till dansgolvet igen. Tove sov hela vägen hem och jag drömde. Så kan det bli.