Besök på Oktobermaran

Gävlemaralördag. Två bruttor och tillika mammor, jag och A, begav sig mot Gävle vid lunchtid på lördagen. Vi checkade in på vårt fina hotell och hann ta en liten cityrunda innan det var dags för piff. Man kan nog säga att vi var ungefär så taggade som mammor och tillika dansdivor kan vara. Och kanske inte först och främst för dansen utan mest för chansen att ha tid att umgås och äta gott bara vi, med precis så mycket skvaller och tjejsnack vi nånsin kunde presetera. (Mycket!!)

Trots sällskapet så lyckades vi faktiskt hela tiden vara i tid. ;-) Vi hann göra oss i ordning och gå ner till restaurangen precis lagom för att hinna äta våra rätter i lugn och ro och sedan ta oss till Parken nästan tills det började, vilket också var ambitionen. Maten var fantastisk. Jag valde det kanske dyraste på hela menyn, mot mitt ekonomiska sinne men för mitt smaksinne, och jag blev inte besviken. Sa jag att maten var fantastisk? Vinet var också mycket smakfullt för att inte tala om sällskapet.

I väntan på maten

Det är så skönt att det finns själar med samma upplevelser av dans som en själv, som man dessutom kan dela med sig till och få diskutera och bekräftat att man inte är ensam och konstig som tänker och känner på ett visst sätt. Sen blev det en kort taxiresa innan vi kunde göra entré på Oktobermaran med Blender och Shake.

Det var ca 1200 pers på plats i denna fantastiska danslokal. Förmodligen Sveriges bästa. För dansgolvet, storleken, antal sittplatser och inte minst luftkonditioneringen. Sällan har så många bytt kläder så lite under så många timmar. Första halvan av kvällen hade jag lite otur. Var alltid vilse utan bekanta ansikten. Blev uppbjuden av lite gubbs som inte direkt gjorde dansmaran rättvisa och sådär. Men ett kärt mysfoxåterseende blev det i alla fall och vi såg till att hålla kvar varann tills vi var nöjda. Om man nu kan bli nöjd?

Jag fångade in A efter några timmar för en välförtjänt fika. Hon hade haft en riktigt bra första halva och vi smaskade glatt i oss av fikat innan vi snart tog oss tillbaka till salongerna. Fler byten skulle fällas. Andra halvan blev betydligt bättre för min del. Plötsligt infann sig lite tur och jag fick tag på de jag mest av allt hoppats få en dans med. Såna här tillfällen dyker det ju upp lite långväga favoriter som man inte gärna vill missa.

Jag fick återigen en dans med killen som gör mig så lycklig trots att han är så ung men så otroligt begåvad. Jag har svårt att önska mig något mer av en fox och vill helst aldrig sluta dansa. Efter att ha följt honom några danser ställer man sig frågan: Hur svårt kan det va??! Om han, som är under tjugo, kan prestera detta borde fler kunna. Hur är det möjligt att någon så ung kan glida förbi hela den stora massan och placera sig i det absoluta toppskiktet?

Han gör uppenbarligen alla rätt. Alla. Själv kan jag bara njuta och hoppas att resten av hans följerskor har förstånd nog att uppskatta det de får till skänks. Även fast jag helt klart begriper att unga killar helst vill dansa med unga tjejer kan jag bara hoppas att danskvaliten är viktigare än ålderskillnaden, i alla fall ibland. I alla fall när det gäller mig. ;-)

Flera bra danser följde varandra där sista timmarna ända tills kroppen plötsligt sa stopp. Halv ett var klockan och jag övervägde sista dansen. Det fanns bara ett aktuellt alternativ och han var knappast till för mig denna kväll så jag beslöt att följa maraavslutet från sidan. Det gjorde mig inte så mycket. Jag hade fått ut det jag behövde av kvällen.

Vi tog bussen tillbaka till stan och analyserade de sista killarna mellan nattmackstugorna. Snart kunde vi krypa ner i de sköna hotellakanen. Det är inte svårt att somna efter en marakväll. Jag vaknade när det var ljust i rummet. Det händer aldrig hemma. Då är det nån som börjar ropa inifrån mörkret. Nu var klockan nio. Jag kunde somna om en stund. Underbart! Hotellet var vänliga nog att inte stänga frukosten förrän klockan elva.

Att äta frukost efter en marakväll är inte heller svårt. Jättehungrigt! Snart var allt välplacerat nere i magen och det var dags att bege sig. På hemvägen gjordes de sista analyserna innan tröttheten slog till. Jag fick skjuts ända hem. Borta bra och hemma också bra. Men det blir fler såna här små äventyr för mig och A, det är jag helt säker på. Båda var otroligt nöjda med vårt gemensamma dygn. :-) Tack bästa A för ditt magnifika sällskap!

Kanske dyker det upp nån dansbild här sen om jag råkade fastna på nån...